Strax före skymningen kan himlen se så undrande ut: höjda ögonbryn över en tom blick; det kommer nog från alla de som dött i sömnen. De undrar vad som har hänt. Inget svar, bara tystnad. Sen kommer skymningen och de döda lugnas lite. Sen finner de vila i den goda natten. Och den som längtar kan få en morgon, en morgon av en annorlunda sort kan det bli. Ska man våga längta, eller ska man bara glömma allt för alltid?