Vad finns det att prata om
det är verkligheten som skaver.
Jag kväver min låga för att slippa brinna i onödan.
Undviker besvikelse till varje pris.

nya frälsare i hjältekostym
bänder upp mitt skrin gång på gång
hur känns det?
hur känns det?

skriver ner allt i min journal som ingen läser
jag har berättat samna historia på repeat
nästa besök väntar en ny tjugoåring bakom skrivbordet
de lämnar ut alla detaljer i sjukintygen min chef ska läsa

inget är heligt

.


jag gör mig stum för att minska smällarna livet ger
vadsomhelst bara inte
hajarna vittrar blod

ryggraden är en dålig stötdämpare

men man måste gå vidare
man måste träna
och äta
och sova
och städa
och boka besök överallt

jag orkar inte orka

.


tjugoåringarna säger att jag borde träna
att ålder bara är en siffra
klär sig i självhjälp och muskler
hoppas få kyssa någon och skäms för sig själv

köpslår med en trött hagga
hans spänstiga kropp
mot att jag lär upp honom
bara han kan få säga att han åtminstone gjort det
iallafall EN gång

självförnerdringen man går igenom
misstogs för den renande skärselden
snurra ditt ekorrhjul perfekt och du är en vinnare till slut

problem man har
problemen man saknar
de triviala målen är för dyra

.

ingen har sett mig på flera år
ibland har jag nöjt mig med att iallafall bli känd
satt i arbete som kuttersmycke
eller en Kasperdocka

same old, same old

det var inte på riktigt

och jag skäms när folk påstår att jag kan få bättre
bevisligen kan jag inte det.
jag saknar nyckelkompetensen och
är lika dum varje jävla gång

som den gången vi stod i solljuset och kysstes
det kändes som något riktigt då
men man ska akta sig för att må bra
det är då man tar miste