Elden rasade vilt efter bara en kort, kort stund. Lågorna smekte klabbarna. Som tungor dansade de över ojämnheter, nästan varsamt in i springor, som en öm men ivrig älskare. Barken verkade njuta av eldens tungor, men stickorna från klyvningen förtärdes nästan ögonblickligen. De rullade ihop sig redan innan lågan rörde vid dem, svartnade på ett ögonblick och exploderade sedan.

Borta. Vilken kraft eldens väsen har, som med sin hastiga alkemi förtär en massiv vedklabbe. Den har legat i snö, halvt begraven i mull, regnet har piskat den, solen torkat den. Färgen förändras, känslan, men ingen tvekan att det är en vedklabbe. Sedan kommer elden och några minuter går. Allt förvandlat.

Så kommer min kropp förvandlas en gång. Det som var jag, så som du och andra kände mig. Kroppen som rörde sig, handen som några njöt av, andra fruktade, läpparna som orden du berördes av formade. Allt ska förtäras av elden.

Minnet från vinterdagen då jag lät mina fotsulor vändas mot elden. Först stod jag i snön som bet hårt, en intensiv känsla av liv. Sedan vändes de mot kaminen när jag kom in. Njutning först. Fötterna gyllene av reflektionerna. Vackert. Sedan varmt. Snabbt därefter: smärtsamt. Elden brann häftigt. Brinnande känsla. En sådan hetta ska min kropp brännas med. Den skall flamma upp, lysa klart en sista gång. Sedan aska.

Står naken framför spegeln. Betraktar mig själv. Mitt ansikte du kanske tyckte var vackert. Munnen som log. Mina blåa ögon. Bröstet som sakta rör sig med varje andetag, könet som givit njutning. Starka ben. Stadiga fötter. Allt brinner. Hjärtat i vilket några få älskade burits så länge. Aska.

Men inte borta. Inget försvinner, allt förändras och kärleken överlever allt.