Vad är hunger mot samvete
när livsminuten tickar.
Mina händer vissnar under hennes
övervakande blickar.

Saven droppar från min halvöppna mun,
medan mitt blomblod långsamt torkar ut.
Hon vänder sitt huvud (sådär, lite åt kanten):
hon är min kvinnokung, jag hennes tribut.

Herodias fötter är goda mot mina blånande läppar.
Hon kväver mig med sina långa tår.
Varför skulle jag mot henne vilja revoltera
när hon mina frön, när jag är död, sedan sår?