När du tränger genom böljande åkrar
I din aluminiumbeklädda skuta
Finner du då, en märklig tanke,
Avsaknad av insekter på din ruta?

Kladdet som färgade barndomens tid
Pappan som svor med hängande läpp
Mamman som smygrökte när barnen sov
Fridfullt vaggade av ett skälvande skepp.

Den gula rapsen i färgrik blom
Doften av honung, sedan svagt bitter
Solen stod högt, varm och jovial
En kluckande rundgång av fågelkvitter.

Surrande svärmar över fälten
Myggor, flugor, bin och än mer
För säg mig, vad är ändå en sommar
Utan glödande myggbett så långt ögat ser?

Barnsben blev stora, skorna likaså
Myggbetten bleknade till andra substitut
Den klarblå himlen fylldes av grått
Varje sommar rann ut i samma slut.

Nu är säsongen så bedövande tyst
Minnena svider som om dränkta i syra
Jag hade gett allt för en liten repris
Men barndomens upplevelser är allt för dyra.

Solen smyger sig blygsamt fram
Ibland glömmer jag bort att den ens finns
Fåglarna har tystnat och kvittret har dött
Endast avlägsna toner hörs om jag minns.

Nu smygröker jag fastän ingen finns nära
Med hängande läpp åker jag i min skuta
Den gula rapsen hänger vissen och blek
Och inga insekter fastnar på min ruta.