Doften från grisfarmen dallrar i hettan. Vi firar midsommar ute på landet där storebrorsan jobbar som dräng. En spädgris är på grillning men blir aldrig färdig. Alla är hungriga. Det är någonting olycksbådande i luften, som att en bomb ska brisera. Jag är 10 år gammal och har inte förmågan att uppfatta vad som är fel på familjen. Mamma och pappa två kristna zombies av förnekelse, förträngning och kärlekslöshet. Spädgrisen blir aldrig klar. Hettan och doften av grisfarmen en bit bort. Pappa och storebrorsan blir alltmer berusade av hembryggt öl. Den förljugna stämningen som skapar en stark irritation. Jag och en annan pojke springer omkring och leker. Spädgrisen är äntligen färdiggrillad. Storebrorsan exploderar och skäller ut våra
så kallade föräldrar efter noter som i en pjäs av Lars Norén. Jag springer iväg och gråter. Brorsan kommer efter och tröstar. Pappa ser ut som ett mycket skärrat psyksjukt spöke. Mamma som tvångsmässigt förnekar och hotar med att vi ska åka hem på momangen. Känslan av psykiatrisk klinik. Så här 49 år senare så tycker jag att brorsans utbrott var någonting uppfriskande och bra. Ett klart lysande ljus i familjemörkret. Ett år senare så tar pappa livet av sig. Jag kastas ut från min barndoms paradis. Livet kan vara otroligt hårt och grymt mot vissa barn. Jag blir en pundare på att stänga av, förtränga och kapsla in. Dagen efter den där midsommaraftonen så är bråket bortglömt och alla är väldigt snälla mot varandra. I förträngningssamhället mår alla så fantastiskt bra. Det ska vara underbart att vara människa. Vi har absolut inga problem och dessutom är vi ju övertygat kristet troende.