Svårt att andas emellanåt!
; Svårt.
Det är svårt att förklara när man ofta inte tilldelas en röst;
Även om en måtte ha en!
En kvinna i svart ; en kvinna i blått!
Densamma ;
Och ändå blir det aldrig detsamma igen!
; Ingen annan vet!;
; Bara jag själv.
Ska jag berätta?;
; Sanning eller Lögn?; Som det liv jag upplever?;
; Det liv som jag också lever!;
; när har man rätten att ta sig rätten ;
Att berätta om det liv man inte kan leva om?;
Men fortsätter i smärta!;
; Kvinna i svart och i blått;
Vem är hon utan dessa färger förutan?;
Vem är hon utan orden?;

Hon har orden ; men kan inte alltid uttrycka sig…;
Vilket gissel!;
; ibland som en vetskap av att inte kunna andas!

; och visst!;
hon överdriver alltsomoftast; för det är bara
SITT LIV SOM hon lever?
Men vad upplever hon?

Vad är att känna?;
Vad är att tänka;
Vad är att leva?
Och vad är att uppleva?
Är hon det liv som hon lever som?
Och inte fullt ut det liv som hon någonsin till fullo kan leva?;
Hon skall vara glad åt all smärta som hon lever!
Hon lever ju!;
Och alltid finns det någon som har det värre;
Det ska man ju tänka på!;
Och om inte någon har det värre …;

Så vad?;

-Skippa attityden!
-Jaja!
En fullt diskutabel monolog!

Och sen då?

Kvinna i svart och blått!;
Är det inte en aning rått eller kyligt idag?

-Har du smärta någonstans ; du kvinna i svart eller blått?
-Magen var det ju också ja!;
-Och i hela din kropp!;
Hela din kropp värker;
Men vad har du för hopp?;
Hoppet ligger i solen som skiner!;
Och i smärtan som ändå finns där!;
Och som ändå måste hållas hemlig.
För vem skulle tro mig?

Jag har en funktionsnedsättning och är minus en person egentligen!;
Och inte DEN person som…;
jag existerar verkligen!
Jag är inte erkänd av vården ; eller ens några av mina nära bekanta; eller släktingar eller så?;
Ja, den allra värsta sorten!( släkten är värst)!

Alla vet att jag existerar av de nästan nära i min närhet!…;
Men ändå!; deras ögon tittar bort!;( och mitt hjärta skippar ett slag; känns det som)!
Eller till och med …;
Deras nyfikenhet på vem jag kan vara och är har dött från allra första början.
Är jag så förutsägbar…?;
Eller INTE?
VEM VET?
JAG vet!
Och några få i min skara.
Aldrig ska det få vara hos dem andra som jag inte lyckas nå;
Är jag för dem en påminnelse om det hopp som grusas ?; eller ska vara om de ger mig en chans?

Glädjefulla dagar; och i min fåtaliga skara!;
Utav dem som känner mig!;
Och hos mig tänds ett hopp!;
Och det känns som jag kan göra det för dem också;
Och göra dem glada!
;Ge dem en solig verklighet; eller bara solstråk?
Men ändå!; något ger de; och jag ger tillbaka!;
Det är en glädjefull visa; med stråkar av bästa sort!;
Med årgång linje lusta; och glädjen med sång!;
Och det med en gång!;
När allt klaffar!;
Och andningen stämmer såsom med dem; såsom DEM MED MIG!
FÖR KVINNA I SVART och blått;
Som smärta känner!

Men hur mycket av sin smärta skall hon delge?;
Hon vill inte såra någon med sin!
Inte ens om det med hälsan har att göra!
Hon vill inte vara en klagans fågel;
Vid en klagomur!
Hon vill sitta bland murgröna så vacker; som om näcken hon vorde!;
Hon vill vara den porlande bäcken!; som med glädjen forsar fram.
Bitar från Klagomuren trots att kvinna i blått och svart inte ville klagans mur vara; eller med något av klagomuren ha att göra!

Fragmenten kommer fram; Gissel och Gnissel!;
Fastän hon i murgrönan sitter!
Bara en fråga om när tiden skall tas ifrån henne?
För hon kanske inte det vet!;
Men hon vet att smärtan åt henne säger!;
Det gör ont att leva; men likväl gör det gott!;
Och om jag vore smedPelle som ur en eller annan Astrid- Lindgren-film;
Skulle han släcka glöden på sitt smedjar-jobb?; bara för att ( det gör ont fastän mycket ; någonstans i kroppen)!
; Skulle han vara den som gav upp sig ; och mer negativ till de dåliga dagarna blev;
Att ha dem som attityd och attribut överlag över sitt Jag; eller vad jag har att ge åt eftervärlden; eftersom världen som sådan kan vara kvav och trång och svår att leva i; men inte omöjlig!( En Medans-Värld; ja du förstår)!
Nej ; det skulle inte SmedPelle tillägna sig !
Han skulle med det onda göra upp!
Men hur gör man då det?;
Frågar jag mej.

;Att sopa det under mattan?;
;Hoppas på en bättringsdag?;
;Eller att bara vara glad?
Och hur mycket smärta skulle SmedPelle (som visserligen är fiktiv men ändock)!;
Låta andra få se?
Och hur kan någon som har ont…;
Ingjuta hopp; i någon annan?
Om inte SmedPelle inhyste hopp hos dem som de inte det förstod!;
Så hjälpte han ändå någon annan på traven ;(tandläkare och smed som han var); ; FASTÄN dock vissa tyckte att fy bubblan han var !

Och dagarna gick ;
Alldeles som hos alla andra!
Tills han också var dö’!

Precis som jag
Också en dag skall dö!
Var SmedPelle Normaltypisk alldeles till sans?;
Som vi numera skall se på människor…;
Med smärta och utan smärta;
Denna normaltypiska ruljans!

Oavsett blå eller svart kvinna i blått;
Hon har förskansat sig orden och satt dem på pränt!;
Till denna berättelse-dikt;

Men ändå fortsättningsvis.
;Att leva med smärta ; eller utan Smärta;
Det är frågan!
Och;

Med smärta eller utan smärta ?
Det är Svaret.

Kvinna i svart och blått tänker!