Jag minns fortfarande känslan av förödmjukelse. Känner den sura smaken i munnen, impulsen att vilja kräkas. Jag minns inte vad han hette, vill inte minnas.
Men jag minns det han sa:
Att jag var ett Ingenting. Ett svart hål. Helt utan betydelse.

Jag minns var vi är när han säger det. Det är Malmöfestival. Mitt i trängseln på gågatan nära Stortorget står vi. Stanken av friterad mat och kryddor är som en vägg omkring oss. Det dånar av tusentals röster, karuseller och musik från alla håll. Det är rått i luften, duggregn och blåst. Mina vita tygskor är våta. Jag fryser om fötterna. Klockan är tjugo över tio på kvällen. Han ser mig inte i ögonen en enda gång men skriker för att överrösta larmet omkring oss. Nyss har jag rusat fram med tårarna sprutande och hjärtat som i ett isgrepp.
- Är det sant? Det som Robban säger? Har du sagt så? Är det sant?
Han värjer sig, vill gå därifrån. Jag tar tag i honom och skriker.
- Ditt jävla svin. Berätta för mig vad du sa till honom!
Då fixerar han blicken till höger om mig, lutar sig fram för att jag ska höra.
- Du är oviktig. Du är som ett svart hål. Helt betydelselös. Du är ett Ingenting.

Samma natt har han haft sin kuk i mig. Samma natt har han flämtat, stönat, smekt och kysst mig. Jag har legat på hans arm och vi har pratat. Om nån bok han just nu läser. Om Wittgenstein. Jag har lyssnat och hållit med honom och tänkt att ja, jag är nog lite kär ändå. Eftersom vi gång på gång hamnar här, i hans rum, i hans säng. Han är så beläst. Hans mamma är akademiker, hon jobbar på universitet i Lund. Jag vet inte vad en akademiker gör men jag frågar inte. Han går humanistisk på Latinskolan. Om han hade frågat hade jag berättat att jag går på teaterlinjen i Helsingborg. Men han frågar inte. Han berättar. Om böcker. Han har så många böcker, de är viktiga för honom. Det är helt andra böcker än de jag läser. Här finns inte Jackie Collins eller Virginia Andrews. Jag känner inte till en enda av de författare han nämner. Själv gjorde jag min bokredovisning förra terminen med Stephen Kings Pesten, som är den bästa bok jag läst. Jag älskar att läsa, men jag säger ingenting om böckerna jag läser.

Samma morgon har jag lämnat hans lägenhet i gryningen, innan hans mamma vaknar. Samma morgon har han sprutat i min mun och stönande sagt att jag var skön. Det är inte den första gången denna sommar.

I regnet, i folkmassan på Malmöfestivalen, vänder han sig bort för att gå. Mina armar är fulla av hat, det sticker, pirrar, pulserar i dem. De vill slåss. De vill slå den där elaka jäveln blodig så att han får lika ont som jag. Han ser oberörd ut, jag vill ändra på det. Jag vill att hans ansikte ska förvridas i smärta , i förvåning över vad som träffade honom. Mina armar vill knuffa honom ut ur hans förbannade överlägsenhet. Han ska kräla på marken för mig. Ligga på den blöta gågatan bland resterna av kebab, langos, glass och gud vet vad. Där ska han ligga och be om nåd. Han ska be mig om nåd. Och han ska märka att jag finns, att jag är Någonting. Jag är en Någon som kan göra saker med honom. Som kan göra vad jag behagar med honom. Som har starka armar som känns. Som kan göra något av betydelse, som lämnar spår.

Men mina armar rör sig inte, de hänger som två viljelösa grenar. Och han har vänt ryggen till nu och försvinner bort. Min hals är helt tilltäppt, jag kan inte skrika fast att jag vill. Det finns inga ord i mig. Heta och kalla vågor sköljer genom kroppen men jag kan inte röra mig. Ansiktet stramar, ögonen kan inte blinka. I huvudet hörs bara en enda ton, skärande och obarmhärtig. Den tar över alla andra ljud. Den löser upp allt. Löser upp mig. Jag finns inte mer. Jag är ett Ingenting.