“Min närvaro gjorde denne död ännu grymmare. Jag visste det och jag stannade. För att se. Se hur döden gradvis skulle tränga in i flugan.” - Duras, 1993
Citat taget från “Att skriva”

Författarinnan satt ensam i sitt gästhus, skrivarlyan gömd bakom det stora boningshuset. Rummet hon satt i speglade hennes egen klädstil, enkel men elegant. Ingen onödig utfyllnad eller utsmyckning.

Att hon satt där ensam var ingen ovanlighet. Ensamheten var hennes ständiga följeslagare, en trogen vän som både födde och plågade henne. Ensamheten gav henne orden, de flyktiga skuggorna av berättelser, som endast i tystnad fick kött och blod. Här, i den avskilda vrån av sitt hem, fann hon friden som krävdes för att orden skulle ta form.

Hon behövde isoleringen, ensamheten för att kunna skriva. Det fungerade inte utan den. Ensamheten var alltid det som fick orden att komma. Hon uppehöll sig ofta på tomma och lugna platser, det var där orden hittade fram, när allt annat blev stilla.

Denna gång skulle hon inte vara ensam länge. Hon väntade på sin väninna, lektören, hon som alltid var sen. Författarinnan väntade, rastlös, fast i sina tankar, i sin själ som alltid krävde en riktning för att inte gå under.

I denna väntan såg hon en rörelse i ögonvrån. Ett stjärnfall i miniatyr.
En fluga landade tungt på pärlspontens bröstlist, och fick dammet som där samlats att virvla upp. En liten, svag rörelse som instinktivt fick Författarinnan att vifta till med handen. Flugan föll till golvet, där blev den liggande. Varför flög den inte?
Hennes fårade ansikte som så ofta bar samma allvarliga och eftertänksamma min, bröt sin mask. De djupa ögonen vana att skåda inåt skärpte nu sin blick.

Utan att riktigt veta varför kom Författarinnan på fötter, med lugna, mjuka, nästan ljudlösa rörelser sjönk hon ned på golvet. Var flugan död? Hon höll andan, lutade sig framåt och fokuserade blicken på den lilla varelsen. Nej, inte ännu men flugan var utan tvekan döende.

Helt plötsligt kändes den lilla varelsen och dess dödsdans mer viktig än något annat i världen. De var förbundna, den och hon. Två liv i samma rum, en som levde och en som dog. Hon hade aldrig närmare tänkt på flugor, dessa små varelser som endast väckte avsky eller likgiltighet. Hon kunde inte minnas att hon tänkt på dem annat än för att förbanna deras surrande, dykövningar i saftglas och promenader över nybakade tårtor. Nu var flugan allt, hela hennes värld. Hon kände dess doft, jordig och besk, kände dess kamp, varje rörelse vibrerande mot hennes hud.

Hon insåg att hon kommit närmare, att hon stirrade intensivt på flugan. Håren i nacken reste sig. Hon kände en besatthet, en vilja att se allt, att inte missa något av denna lilla varelsens dödsdans. Tiden skulle sträckas ut, varje ögonblick bli en evighet. Hjärtat slog hårt i bröstet.

Som om flugan plötsligt insåg vad som komma skulle började den att kämpa emot. "Är det min närvaro som får den att kämpa?" frågade sig Författarinnan. “Utan min närvaro, utan min blick, skulle det ha varit över då?” Hon kände ett pirr längs ryggraden. Övertygelsen växte: ju hårdare hon fokuserade, desto fler detaljer hon såg, desto mer rubbades tiden. Vad som borde ha varit ett ögonblick, knappt märkbart, sattes under lupp. Tiden frös inte, förloppet fortsatte, döden var oundviklig – inget kan stoppa döden – men den förvrängdes, blev oändligt långsam, till sist plågsamt utdragen. Ja, plågsamt.

Hennes blick var fortfarande låst på den lilla kroppen, varje patetisk ryckning en kamp mot det oundvikliga. Hon kände hur hennes blick tvingade flugan att fortsätta, att inte ge upp. Ändå kunde hon inte lämna flugan i fred. Hennes blick var en förbannelse. Den lilla händelsen förstorades upp och blev till en hel värld av dödsångest. Drogs ut till en episk kamp mot döden. Denna död var inte snabb, inte vacker, inte diskret. Den var plågsam. Ständigt detta ord. Plågsam.

Flugan kämpade, det ryckte i dess små vingar och ben. Författaren kunde inte titta bort. Hennes blick tvingade flugan att fortsätta kämpa, förlängde dess plåga. Hon visste att hennes närvaro gjorde döden grymmare, och ändå stannade hon kvar, oförmögen att vända bort blicken. De små benen kämpade men kroppen var för tung. Författarinnans tystnad, hennes intensiva blick, en skoningslös närvaro. Enstaka tårar prickade hennes ögon, rann långsamt ner för hennes kinder, men där fanns också något annat, något hungrigt, omättat, vansinnigt. Det besvärjde henne.
Om hon bara vänt bort blicken hade flugans död passerat obemärkt, hon intalade sig att det varit annorlunda då. Likt en trött hund hade flugan vikt benen under sig och med en suck låtit kroppen sjunka ihop, den hade lagt sig till rätta och somnat med vingarna som ett skyddande täcke över kroppen. Kanske hade inte flugan kämpat så febrilt, låtit döden smyga sig på. Istället fyllde nu döden rummet, tog över totalt.

“Så mycket död i världen”, tänkte hon. Död finns alltid i rummet, utan att vi märker den, alltid närvarande. Runt oss varje minut är något eller någon döende. Det enda som skonar oss är ovetskap, bristande uppmärksamhet och distraktioner.
När dödsögonblicket inträffade var det som att tiden återgick till sin gilla gång. Den lilla flugans kamp var över. När flugan dog, återgick tiden till sin normala rytm. Författarinnan kände ingen lättnad. Dödsångesten hade lämnat ett outplånligt märke i henne. Hela hennes väsen förändrat. En avgrund öppnad, en dörr hon inte kunde stänga. När den bara tystnad, en stilla kropp redo att förmultna.

Författarinnan tyckte sig se sig själv sittandes på golvet. Det mörka håret tycktes grånat, de redan fårade ansiktet tycktes nu uråldrigt. Kläderna tycktes blivit trasor på hennes kropp. En evighet eller tio minuter. Hon litade inte längre på klockas visare. Rummet fylldes av dödens många skuggor.

Hennes väninna hittade henne senare, sittandes på golvet.
Scenen äcklade henne, skrämde henne. Där satt Författarinnan på golvet, hennes korta naglar skrapade mot hornhinnan, ögonen intakta men röda, blödande. Ett vansinnigt skratt fyllde rummet. Ett skratt fyllt av tomhet, fött ur grymhet och hopplöshet. Lektören flydde.

Och så satt hon där, hon som varit Författarinnan, ensam, i tio minuter, i tio år, för alltid, fångad i sin egen kammare, i sin egen inre värld, oförmögen att någonsin blunda för döden igen. Tanken på den lilla flugan, dess dödskamp, hemsökte henne oupphörligen.

Väninnan gick inte heller omärkt av händelsen. Många år senare kunde hon fortfarande höra Författarens mumlande: "Har man en gång sett döden kan man aldrig blunda för den igen.”Frasen var som en evig förbannelse som förföljde dem båda, ingraverad i varje skugga och varje tystnad, en påminnelse om dödens ofrånkomliga närvaro och dess hot om evighet, oavsett dess grymhet eller nåd.
Det enda som är säkert är döden.