Fortsättning på del 1 (11).
I motsats till Janne var min halvsyster ingen hemlighet i familjen. När hon hälsade på oss kändes det som helg, oavsett vilken dag hon kom. Redan på morgonen tänkte jag på hennes besök och studsade upp ur sängen med glada utrop:
- I dag kommer Lena! I dag kommer Lena!
Hon brukade stanna några dar, och sov i gästrummet på nedervåningen. Vi kallade alltid rummet för Lenas rum. De få gånger någon annan kom på besök över natten, fick denne sova i "Lenas rum".
För ett par år sedan rev jag bort tapeterna i rummet, och monterade ner de gamla fula garderoberna. Golvet där de stod består av en spånskiva. Runtom ligger en mörkbrun heltäckningsmatta där husets forna katter mer än en gång uträttat sina behov innan de blev rumsrena. Limmet under innehåller troligen asbest. Min förhoppning var att klistra dit nya tapeter, riva bort mattan och lägga trägolv. Det skulle snart vara gjort.
Praktiskt lagd och med en närmast omänsklig envishet har jag under ett drygt decennium hållit huset på fötter. Jag har lagat hustaket och garagetaket, altanen, balkongen och betongtrappan. Jag har slipat och målat fasader ända uppe vid taknocken stående på en vinglig brandstege medan grannfruarna tittat på med skräckslagna miner. Jag har med bara spaden grävt arton meter runt huset och ersatt jord med singelgrus för att åtgärda fuktproblem. Jag har renoverat fönster, grävt upp gräsmattan och anlagt blomsterrabatter och grönsaksland, beskurit och sågat ner träd. Invändigt har jag målat väggar, spaljéer och paneler. Jag har mätt virke och lånat grannens geringssåg, så det blivit fina, nästan osynliga skarvar i hörnen när jag spikat upp nya taklister.
Vad drev mig att ensam göra allt detta under så lång tid? Var det min döda mor jag ville visa mig duktig för? Jag vet att det var så. Arvet skulle vårdas. Hyste jag kanske en förhoppning om att dela denna värld med någon? Drömmen fanns nog, men var diffus.
Att dela med sig av sig själv till en annan människa är inte lätt. Många klarar det inte, men väljer ändå att leva samman med någon, kanske bildar de till och med familj utan att riktigt känna varann. Man delar ju så mycket annat i livet. Som ett hus till exempel. Om relationen kärvar kan man alltid reparera huset. Så har man plötsligt fått ett gemensamt samtalsämne i husets alla brister. Man glömmer bort att relationen inte kan lagas med slippapper, målarpensel, spik och hammare. För den krävs andra verktyg. Som tid och förståelse. Och intresse för varann. Om kärleken inte var stark från början är loppet nästan kört. Då hjälper inga verktyg i världen.
Jag har på nära håll bevittnat mörkret och kärlekslösheten i en relation. Mina föräldrars relation. I just det hem som jag lagt ner så mycket energi på. Som jag räddat från det värsta förfallet.
Jag har inte haft någon familj eller relation att rädda. Tidiga svek på min livsväg gjorde att jag tappade tilliten till människor, och tanken på att skapa en nära relation har aldrig riktigt slagit rot i mig. Men fanns det kanske ändå i slitet en strävan att återerövra det sköna som gick förlorat? Den ljusa tillvaron i mitt liv innan elva års ålder. Tiden innan föräldrarna gick in i det våldsamma kriget mot varann.
Någonting måste alstra energi som får oss att utföra ett arbete. Den fjättrade slaven som går på svältkost utför sitt arbete tills han faller ner död eller befrias. Troligen är det hoppet om det sistnämnda som får honom att orka. En fantasi och dröm som kanske aldrig inträffar. En död mor kan låta märkligt som drivkraft, men är inget ovanligt.
När jag ärvde barndomshemmet efter min mors bortgång tog jag emot det både som en gåva och ett straff. Jag tvekade inte att bryta upp från orten där jag bodde, för att "flytta hem".
Huset stod och förföll, så jag såg det som min viktigaste uppgift att rusta upp det och bli kvar på platsen. Under lång tid offrade jag nästan allt för huset och trädgården som på sommaren växer igen om jag inte ständigt är framme med sekatören, häcksaxen, spaden, hackan och grepen.
De sista fyra somrarna har jag arbetat mer än heltid som städare på två campingplatser med stugbyar. Det innebär att trädgården legat för fäfot. Den växer numera hur den vill utan mänsklig klåfingrighet. Aldrig förr har betongtrappan varit täckt av klätterväxter och luktärter. Vackert, men det är ett vådligt företag att gå i den. Till och med grannarnas katter som hänger på min tomt har svårt att ta sig fram i den snåriga trappan.
De första åren inspekterade jag de välbekanta omgivningarna med furiös energi. Jag besökte platserna i skogen där jag och mina vänner byggde kojor, och med kommunens tillåtelse röjde jag kring stigar som varit igenvuxna i många år. Ibland arbetade jag under mörka kvällar med pannlampa, sekatör och såg.
Katten Rasmus som jag skaffade någon vecka efter min ankomst följde mig i hälarna. Nyfiken men lite rädd vandrade han med mig på barndomens stigar som jag långsamt frilade, meter för meter. I samma takt kom minnesbilderna till mig från tidiga vistelser i skogen, rika på glädje och mening.
Var det en längtan efter det förlorade paradiset som drev mig att slita som en slav med lönearbete, trädgård och husrenovering? Eller var det bara den grå tyngande pliktkänslan? Plikten att vårda ett arv? Förmodligen en kombination.
Vid sidan om det praktiska slitet försökte jag slutföra första delen i min självbiografiska trilogi. Jag lyckades med min magra lön skrapa ihop en besparing så att jag kunde vara ledig i fyra veckor och skriva den fjärde avdelningen av fem i trilogins första del. Den avhandlar en kärlekshistoria som avslutas med ett brutalt svek, baserat på rena lögner om mig. Jag skrev de tjugosju kapitlen på tjugoåtta dagar utan att fälla en tår. Så återstod den femte och sista avdelningen. Men lönearbete och hård slit med huset tog åter överhanden.
De flesta av oss är slavar i ekorrhjulet, frivilligt eller ofrivilligt, oavsett om vi driver eget eller är anställda. Tiden till reflektion och inre utveckling är begränsad eller i värsta fall obefintlig i en sådan tillvaro. För den som har ett rikt flöde av känslor och fantasier är det förödande, och kan i värsta fall leda till sjukdom om det inte får komma till kreativt uttryck.
Vad var då målet med det praktiska slitet när jag egentligen längtade efter en annan tillvaro fylld av tankar och berättelser? Förväntade jag mig beröm och tack från någon? Nej, det fanns ingen som såg mitt arbete mer än katten och min döda mor. Ja, min mor såg mig förstås bara i min fantasi, men det räckte som motivation. Det var dessvärre en del av pliktkänslan. Att göra henne stolt och glad.
Ändå föll det sig så naturligt. Sedan sjutton års ålder då föräldrarna separerade och jag själv flyttade hemifrån för första gången, hade jag gjort det mesta med huset och trädgården. Jag välkomnades aldrig hem på besök om jag inte lovade att arbeta med huset och trädgården. En självklarhet ansåg jag, eftersom mor brottades med dålig hälsa och ändå arbetade heltid med ett ansvarsfullt jobb som barnmorska. Det gjorde att huset kändes som mitt, och jag visste ju att jag en dag skulle bli ensam arvtagerska.
2018, sex år efter min inflyttning i huset, visade sig de första tecknen på att energin inte var oändlig. Migränattacker kom allt oftare. Från 2019 till 2021 kräktes jag varje dag på grund av svår migrän. I början av 2021 fick jag tips om migränyoga och redan efter ett par dagars övning märkte jag en förbättring.
Men energin sinade ändå till slut. Det var motivationen som kraschade först, och utan den dog energin. Med kattens tragiska död i augusti 2022 blev det mörkt inom mig. Det kändes tomt och ödsligt när min lille följeslagare som mött mig vid grinden varje dag under tio års tid, inte längre dök upp.
Men mörkret och tomheten innebar också ett uppvaknande. När jag tänkte efter var det som om jag hade levt i en skuggvärld, i en osann värld. Jag hade gömt mig och skyddat mig i slitet. Skyddat mig från svåra minnen med plågsamma känslor. Undvikit något som skavt. Men jag var aldrig omedveten om det. Jag ville konfrontera det. Ändå höll jag det ifrån mig genom arbete, främst därför att jag var tvungen att överleva ekonomiskt.
Så i början av 2023 läser jag för första gången på mycket länge manuskriptet till min självbiografi om ungdomstiden, och bländas av ett smärtsamt ljus. Och till slut rann tårarna. Inte bara på insidan. Verkligheten hade kommit ikapp mig.
Vårt förflutna är också en verklighet att förhålla sig till, något vi inte kan göra oss kvitt så länge minnescentrat i hjärnan fungerar, trots vissa människors svammel om att de "glömt" och "gått vidare". Ingen glömmer svåra upplevelser. Att förtränga eller förneka dem är att plocka bort en bit av sig själv. Det är att ljuga, och det gör man inte ostraffat.
Det förflutna hittar alltid sätt att försöka väcka människor, för att få dem att konfrontera smärtan. De förträngda minnena gör dem oroliga och kanske otrevliga mot sin omgivning. Hindrar dem rentav från att uppleva sann kärlek. Livet blir halvt och falskt för dem som förtränger, förvanskar eller förnekar det som en gång skadat dem på djupet.
Sokrates gjorde en liknelse kring skuggvärlden och verkligheten med fångar i en grotta. Fångarna lever i mörker nere i grottan, och ser bara skuggorna av det verkliga livet utanför. Det är människor som rör sig utanför som avtecknas på grottans inre vägg. Det är allt fångarna ser av livet utanför. När en av fångarna befrias och kommer ut i ljuset utanför grottan bländas han först av det, och det är mycket smärtsamt. Sedan vänjer han sig vid ljuset och ser verkligheten som den är. Innan har han levt i en skuggvärld, i en skenvärld.
Jag står på tröskeln till Lenas rum och översköljs av tomhet, men också av en gryende frihetskänsla. Jag har gett upp. Jag orkar inte renovera mer. Viljan är borta. Jag behöver renovera mig själv nu, och lämna detta rum åt husets nästa ägare.
Det är kalt och ödsligt. Väggarna är ett inferno av äldre och nyare delvis bortrivna tapeter. Den bruna heltäckningsmattan är inte vacker med fläckar och märken. Endast två sängar står i rummet. De är knappt använda.
För länge sedan då jag var barn var fönsterbrädorna täckta med krukväxter inramade av brokiga gardiner. Framför de tre stora fönstren stod ett skrivbord och vid väggen till vänster en liten bokhylla och en byrå. Till höger stod en bred säng där Lena sov.
Jag minns att det luktade Lena i rummet, även ett par dagar efter att hon rest hem. Jag brukade gå ner i Lenas rum och lukta, och ropade sedan glatt upp till föräldrarna:
- Det luktar Lena härinne!
Det var en mjuk och söt doft, kanske från någon deodorant hon använde.
Ibland hade Lena en kille med sig. Sällan samma som gången innan. En var mycket gammal tyckte jag och liten till växten, en annan var stor och såg farlig ut. En tredje var lagom stor och pratade skånska. Skåningen var flygplansmekaniker (eller möjligen flygplanstekniker) och honom sällskapade hon lite längre med för jag minns att han kom tillsammans med Lena flera gånger.
Mina föräldrar brukade be mig gå ner och väcka Lena på morgonen när frukosten var serverad. Det var genant tyckte jag när hon hade någon pojkvän på rummet. Jag gick ner och knackade på den stängda dörren och sa att frukosten var klar, men fick aldrig något svar. Då öppnade jag dörren och såg att Lena och pojkvännen sov, tätt omslingrade som en enda kropp. Jag kunde se den unge mannens muskulösa överkropp, med ryggen vänd mot mig. Det var spännande och lite läskigt, och jag stod och stirrade med öppet gap i flera sekunder innan jag framförde mitt ärende. Jag fick oftast säga till en extra gång med högre röst för att väcka dem och få svar. Sedan stängde jag dörren och sprang upp till övervåningen med hög puls, lättad över att ha klarat uppdraget och över att ha sluppit se något barnförbjudet.
Jag bläddrar i fotoalbumen och ser på bilder från sjuttio- och åttiotalen. Lena finns på flera bilder, inte alltid så glad, men mycket söt. Hon påminner lite om en ung Agnetha Fältskog, med långt ljust hår och stora melankoliska ögon. Inte så underligt att det fanns gott om aspiranter till pojkvänsposten.
Det var nog inte så lätt för Lena att bestämma sig. Men till slut gjorde hon det. Valet föll inte på den skorrande flygplansmekanikern, utan på en lång och allvarlig flygkapten från hemstaden. Jag tror att de fortfarande är lyckliga, och deras två barn är vuxna nu.
Mina flickkamrater tyckte att Lena var mycket söt, och de tittade hänfört på när hon fönade sitt hår. En bad att få känna på håret, vilket godtogs.
Två pojkar i klassen hade observerat Lena under en promenad, och frågade allt möjligt om henne. Bland annat om färgen på vissa klädesplagg, vilket jag inte kunde ge besked om.
Jag tror att det var i fjärde klass då vi var tio år och Lena drygt tjugo, som pojkarna fick veta när hon skulle komma på besök. När dagen var inne åkte far ner till busstationen för att hämta Lena. Mor och jag satt på bänken vid garaget med utsikt mot gatan. Då kom pojkarna gående och såg nyfiket mot vårt hus. De bodde två gator nedanför och brukade inte leka på vår gata. Men de lekte inte heller. De gick med händerna djupt nere i byxfickorna och sneglade under lugg, sådär som unga, sysslolösa pojkar brukar göra.
Lena och far dröjde, och pojkarna vände flera gånger vid vårt hus som ligger i änden på gatan. Sedan gick de bortåt och kom tillbaka med samma nyfikna blickar. Mor frågade till slut om de väntade på någon. Då skakade de generat på huvudet och vände bortåt.
Jag minns tillfället väl, men inte att jag tänkte att det var Lena de ville se. Det slog mig långt senare att det måste ha varit så.
Det visade sig att Lena somnat på bussen, och ovetandes farit vidare söderut. Far fick åka närmare sju mil för att hämta upp henne. Totalt fjorton. När de till slut kom syntes inte pojkarna till. Om de senare fick en skymt av henne vet jag inte.
Lena åkte oftast buss, men ibland kom hon i egen bil. Ett par gånger följde jag med henne i bilen när hon hade ärende ner till Svartdalens centrum. Jag satt i främre passagerarsätet och såg mer på Lena än på vägen. Hennes långa ljusa hår rörde sig i vinden som svepte in genom den öppna vindrutan där hon vilade sin vänstra arm med en cigarett i handen. Hon rökte Blå Blend. Min mor rökte gul, och jag tänkte att det var finare med blå eftersom Lena rökte det.
I bilen fanns en stereo, och Lena hade flera kassettband med "tuff" musik. Hon tryckte in ett i spelaren och trummade i takt med fingrarna mot ratten. De långa naglarna var oftast målade med ljusrosa lack, ibland med klarrött.
Hon hade nagellacksborttagning i en liten flaska med sig, och brukade ta bort färg och måla dit en annan. Då tittade jag och någon kompis på och blev "impade" över att hon inte målade utanför på fingrarna.
Oftast skulle hon köpa cigaretter och tuggummi nere i samhället. Blå Blend och Toy. Ibland tuggade hon Stimorol. Någon gång fick jag lov att ta ett tuggummi, men bara ett, aldrig två. Jag tror att hon tuggade för att inte lukta cigarett.
Jag var egentligen för kort för att lägga armen bekvämt över en nedvevad bilruta. Men jag provade ändå för att få känna mig stor och frän. Men då sa Lena till att veva upp, för det blev korsdrag. Jag testade även i baksätet på vår bil. Men även mor sa till mig att veva upp, för att det blev drag. Dessutom var det skadligt att sitta i drag sa mor. Man kunde bli sned i kroppen hade hon läst någonstans. Jag tyckte det lät konstigt, och har ännu inte upptäckt några skador på mina armar. Men jag tog ner armen och vevade upp rutan.
Jag fantiserade om när jag själv skulle ha bil. Då skulle jag veva ner sidorutan och lägga armen i öppningen, tugga på Toy och spela häftig musik på högsta volym. Mitt hår skulle vara långt och ljust och fladdra i vinddraget. Jag hade ju sett hur Lena gjorde, men även de stora killarna på arton år. De hade mest attityd.
Om byns snyggaste kille kom gående skulle jag bromsa in framför hans fötter och be honom åka med. Det skulle han göra utan att tveka. Han skulle se ut ungefär som Ken, Barbies kille. Sedan skulle jag bjuda honom på Toy, och han skulle få ta hur många han ville.
Men när jag kom upp i körkortsåldern hade jag andra visioner och intressen. Körkort tog jag inte förrän jag fyllt tjugoett. Killar tittade jag förstås på och drömde om. Blev våldsamt förälskad i några. Fast på avstånd. Jag vågade inte gå nära dem. Känslorna var för starka och demoniska. Jag blev som galen.
Så drömde jag i stället. Satt i fönstret och tittade på månen och lyssnade på musik. I tankarna kunde allt hända. Där var jag inte blyg, utan hade stor framgång hos det motsatta könet. Jag längtade intensivt efter kärleken, men fruktade männens svek.
Musiken jag spelade var inte så "tuff" som i Lenas bilstereo. Jag njöt av Sibelius och Sjostakovitjs symfonier. Allan Petterssons sjunde symfoni fängslade och gav upphov till många dramatiska bilder i mitt inre. Jag började skriva dikter, mest inspirerad av Majakovskij och Dan Andersson.
Tillvaron var både verklighet och dröm. Mest dröm. Ångesten höll mig i ett järngrepp, och jag balanserade på livets sköraste tråd, tvinnad av hopp och förtvivlan. Men just där dök de skönaste orden och bilderna upp, och gav livet mening.
Ibland klippte Lena luggen på mig. Jag tror inte att det någonsin blev rakt. På ett fotografi står jag med en sångbok och sjunger tillsammans med två kamrater. Vi har klätt ut oss i gamla klänningar, och mitt långa hår är uppsatt. Stämningen är god. Allt är vackert på bilden utom en sak. Min lugg. Den är delvis klippt ända upp till hårfästet. Andra flikar hänger kors och tvärs ner över pannan.
På ett annat fotografi har far fångat ögonblicket då Lena klipper min lugg. Jag ser skeptiskt på henne när hon visar med fingrarna att hon ska kapa lite till. I vänstra handen håller hon en grön plastkam, som fortfarande låg i översta byrålådan då jag flyttade in i huset efter mors död.
Jag minns faktiskt tillfället, och att jag var besvärad. Jag sitter på en stol vid köksbordet på samma plats där jag nu sitter och skriver dessa rader, kanske på samma stol. Min far sa ironiskt att man lika gärna kunde trä en kastrull över huvudet och klippa efter kanten.
Jag tyckte inte om att bli klippt, varken hos frisören eller hemma. De avklippta hårstråna stack på halsen och letade sig in under tröjan även om där låg en handduk. När Lena klippte fick jag saxspetsen i pannan flera gånger, och det gjorde ont. Jag vet inte om hon gjorde det med flit.
Ibland tänkte jag att hon hatade mig. Jag visste inte varför den känslan kom, men jag trodde att hon tyckte att jag var ful och klumpig. Senare förstod jag bättre. Om det nu ens kan kallas hat. Det grundar sig i svartsjuka på det andra syskonet, och tron att det är mera älskat av föräldrarna. Om det var så i Lenas fall vet jag inte. Men jag tror att hon kände det så när hon såg mig och far och den glädje han alltid visade i min närhet. De flesta som har vuxit upp med syskon är bekanta med fenomenet att känna sig mindre omtyckt, oavsett om det är välgrundat eller inte.
Hur det än förhöll sig med kärleken och hatet, så blev luggen sned. Lena är bara omkring sexton år på bilden där hon klipper mig. Kanske var det första klippningen någonsin. Hon jobbade nog hårt på att få till linjen utan kastrullens hjälp.
En gång fick jag lov att klippa min far. Jag gick på högstadiet då. Jag var mycket ambitiös och planen var att ge honom en helt ny frisyr så att han skulle se yngre ut. En modernare som unga killar hade med snaggat vid nacken och tinnningarna. Det hade han ingenting emot. Han lät mig hållas och litade på min förmåga.
Att säga att resultatet blev en katastrof är en underdrift. Det var knappt han vågade visa sig på arbetet dagen därpå. Han fick en akuttid hos herrfrisören på eftermiddagen samma dag. Han blev inte arg på mig, men efter erfarenheten av den moderna frisyren föredrog han byns herrfrisering.
Jag måste ändå få skryta lite och säga att mitt hårklippande artade sig med åren. Jag klippte alltid min ekonomiskt sinnade mor, åtminstone under hennes sista decennium i livet. Hon fick ofta beröm för sin frisyr och frågor om vad den skickliga frisören hette. Jag har själv inte besökt en frisör på tio år, utan sköter mitt hår på egen hand, och är nöjd med resultatet.
Lena hälsade även på oss under de svåra åren då våldet dominerade hemmet. Men jag tror att far lät bli att slå i Lenas närhet. Den enda utomstående som bevisligen bevittnade våldet inomhus var en grannkvinna. Vi satt och fikade, far, mor, jag och grannkvinnan när mor sa något som fick far att tända till. Mor fick fars otäcka blick på sig, och hann inte resa sig innan han var framme och slog med en av de tunga köksstolarna. Hon frigjorde sig med min hjälp och jagades en stund runt bordet av far med stolen i högsta hugg. Jag minns skammen jag kände inför kvinnan. Tack vare hennes närvaro hejdade sig far. Senare sa kvinnans man till far under ett samtal där han ondgjorde sig över mors alla dåliga egenskaper:
- Men du får ju inte slå Birgit.
- Jag kan inte låta bli, fick han till svar.
Även om det inte förekom fysiskt våld under de dagar Lena hälsade på, så var det bråkigt med högljudda gräl. Fars ögon stirrade och mor grät förtvivlat. Lena och mor satt uppe långt in på nätterna och pratade. Det var nog mor som pratade mest. På morgonen var askfaten fyllda med fimpar. Tomma paket med Gul och Blå Blend låg utspridda på köksbordet. Exakt vad de talade om vet jag inte. Men jag sov bättre de nätter som Lena var på besök. Hon avlastade mig, även om hon själv inte förstod att hon hade den funktionen. Men det varade bara ett par dagar. När hon åkt tog det grövre våldet och förnedringen åter fart.
Lena visste ändå om att far kunde vara våldsam. Hon hade själv bevittnat när hennes mor misshandlades av honom. Möjligen var hon för liten för att minnas allt. När hon var fyra år slängde hon en blomkruka i huvudet på far för att få stopp på honom då han misshandlade hennes mor. Eller så var det tillfället då far i svartsjukeraseri misshandlade moderns nya sambo.
Lenas mor berättade många år senare per telefon för min mor om händelsen med den nya sambon. Jag satt i närheten då, men kunde bara höra vad mor sa. Direkt efter samtalet berättade hon att Lenas mor sagt att det hade "sprutat blod från halsen" på mannen. Jag citerar eftersom jag inte har förstahandsinformation. Om mannen fick föras till sjukhus vet jag inte. Att han fick rejält med stryk råder inget tvivel om.
Inte så lång tid efter händelsen måste far ha träffat min mor, om han inte redan hade gjort det. Mor berättade att de var ute med motorbåten i skärgården när de mötte Lenas styvpappa och en vän till honom. Far hälsade glatt, men fick ingen hälsning tillbaka. Far ska då ha sagt till mor:
- Va! Han hälsade inte!
Han var uppriktigt förvånad och upprörd över att mannen som han nyligen slagit sönder och samman inte besvarat hälsningen.
Trots vetskapen om hur allvarligt han skadat mannen fanns inte ett spår av ånger. Det är nästan mer skrämmande än våldet. Det handlar om en människa av mitt eget kött och blod, men på denna punkt känner jag inget släktskap.
Fortsättning följer.