Fortsättning på del 1 (12).

Att både arv och miljö påverkar och formar vår personlighet är alla forskare överens om. De flesta forskningsresultat brukar peka på en ganska jämn fördelning. Det vill säga, våra medfödda genetiska anlag och miljön omkring oss är ungefär lika avgörande för vårt beteende och vår emotionella utveckling. Men exakt hur mycket vi styrs av respektive faktor är omöjligt att slå fast, eftersom det pågår ett komplicerat samspel mellan dessa.
Min personliga uppfattning som inte är grundad på forskning vid något lärosäte, utan på erfarenheter och iakttagelser i min närmiljö, är att arvet har störst betydelse. Åtminstone på ett viktigt område. Nämligen vår förmåga att känna medlidande med andra varelser.
I pannloben och tinningloberna bör det finnas en viss mängd grå hjärnmassa för att vi ska känna medlidande, skam, skuld och ånger. En person som saknar eller har skadade hjärnceller i dessa områden har ingen eller reducerad empatisk förmåga. Saknas hjärncellerna finns ingenting som tar emot signalen som får oss att reagera på andras lidande. I pannloben sitter även vår förmåga till impulskontroll. Finns det bara få hjärnceller där innebär det stor risk för ett aggressivt beteende.
En kärleksfull uppväxtmiljö kan inte ändra på dessa medfödda skador, men möjligen innebära en god kraft som får den empatistörda att välja en tillvaro på lagens rätta sida. Men grundpersonligheten finns där ändå. Det är en hjärnskada som inte går att reparera.
På omvänt sätt är personer med mycket grå hjärnmassa i pannlob och tinninglober mer empatiska med förmåga att känna ånger, skuld och skam. De har även impulskontroll. Om en sådan person växer upp under våldsamma och kärlekslösa förhållanden blir den ångestfylld och deprimerad. Möjligen är umgänget och omdömesförmågan inte av bästa sort, och personen hamnar kanske i klammeri med rättvisan. Men grundkaraktären med impulskontroll, förmåga till medlidande, skam- och skuldkänslor finns där i botten, och hindrar denne från att bli en grov våldsbrottsling. Den har inte förutsättningarna för det helt enkelt. Känslan för rätt och orätt, plågan som uppstår då den ser andra lida, gör att den inte vill medverka till lidande.
Men det är inte bara impulskontroll och förmåga till medlidande som bestämmer våra liv. Andra egenskaper och förmågor styr oss i olika riktningar. Den empatisvaga kan ha en begåvning på något område som gör att den bidrar med något gott till samhället och medmänniskorna. Den empatiska kan ha brister i sin karaktär som driver in den i en destruktiv livsstil, som kan innebära lidande för omgivningen.
Svåra uppväxtförhållanden bör logiskt sett ha olika effekt på människor, beroende på just empatisk förmåga. Om en person med ingen eller dåligt utvecklad empati bevittnar våld under uppväxten, exempelvis att fadern misshandlar och hotar modern till livet, reagerar denne annorlunda än den som har förmåga till medlidande. Den empatistörda blir mindre negativt påverkad av att se en annan människa lida, exempelvis den trakasserade modern, eftersom den saknar inlevelseförmågan som sitter i pannlob och tinninglober.
Utsätts den empatistörda unga personen själv för våld och övergrepp är det mycket troligt att reaktionen blir stark, och får stor negativ effekt på beteende och personlighet. Man kan säga att miljöfaktorerna samarbetar med och främjar anlagen för våldsamt beteende och bristande empati.

Som barn såg jag min far misshandla och förnedra min mor. Jag hörde honom ofta hota henne till livet.
- Jag ska utplåna dig! sa han medan han stod böjd över henne och slog med träskon eller tofflan.
Jag tror inte att han själv bevittnade så mörka scener under sin barndom. Ingenting tyder på det. Miljön var normal och god. Men han berättade för mig att han fick stryk av sin far en gång för något som han uppfattade att han inte rådde för.
De flesta människor har någon gång i livet blivit anklagade för något de inte gjort sig skyldiga till. Det är en obehaglig känsla, och undertecknad har varit med om det flera gånger. Men jag har aldrig fått stryk på grund av det, som min far fick.
Många i min fars generation blev agade som bestraffning eftersom det var tillåtet i hemmet ända fram till 1979. Knappast något av de barn som agades lär ha uppskattat det. De kände förnedring. Men de allra flesta blev trots agan, som naturligtvis ska fördömas, inte aggressiva och våldsamma mot andra. Det krävs något mer hos personen själv för att vilja göra andra illa. I de flesta fall blir människor som misshandlas deprimerade och ångestfyllda. Möjligen irriterade, men inte aggressiva.
Det bör tilläggas att agan som uppfostringsmetod ofta missbrukades av sadistiska människor med dålig impulskontroll, som när de fick lust hittade på en anledning att bestraffa med våld. Så länge aga var tillåtet kom dessa människor ofta undan med oprovocerad misshandel. Det var svårt eller omöjligt för den bestraffade unga personen att bevisa sin oskuld.
Jag är dock övertygad om att min farfar inte hörde till kategorin som dagligdags misshandlade för ro skull. Min far har aldrig yttrat något som tyder på det. Jag känner honom så pass, att om det skett, så skulle han ha berättat om det.
Varför blev då min far så våldsam och hatisk, medan jag som upplevde så mycket mer mörker, aldrig misshandlat någon eller förnedrat någon med ord? Jag kan inte erinra mig att jag någonsin ens har skrikit åt en människa. Jag tycker det är otrevligt, och vill därför inte utsätta andra för det.

Under andra halvan av barndomen då våldet härjade i mitt hem, led jag främst av att se min mor brytas ner psykiskt. Det är kanske själva traumat under min uppväxt. Att dagligen se en annan människa lida.
Traumat i mitt fall kräver alltså en förmåga till medlidande. Att leva sig in i en annan människas helvetiska situation och själv må dåligt av det. Hade min far lidit som barn om han sett sin far misshandla och förnedra hans mor? Jag tror inte det. Men jag kan ha fel.
Som vuxen visade han aldrig ånger efter att ha slagit min mor. Han hånade hennes "bölande" om hon grät efter slagen, och gick sedan nöjd och la sig och somnade tvärt med högljudda snarkningar. Jag hjälpte mor på benen, och satt sedan med henne och sa något som jag tyckte lindrade hennes lidande. Men jag nådde sällan fram. Hon var redan så förändrad och nedbruten.

Tidigt funderade jag på varför far slog, och var övertygad om att han kände ånger, trots att han inte visade det öppet. Eftersom jag själv led så mycket och höll det inombords, tänkte jag att far också led. Vi hade alltid haft kul ihop och delat samma intresse för natur, djur och lekar. Därför tänkte jag att han liknade mig, och hade det mycket svårt när han slog. Han var "egentligen" inte våldsam tänkte mitt tolvåriga jag. Ja, även senare i vuxen ålder föreställde jag mig att far innerst inne inte hade velat slå min mor. Att det var en stor plåga för honom att göra en annan människa så illa, både med slag och trakasserande ord.
Min mor fungerade annorlunda. Hon var det synliga offret som nästan jämt grät. Eftersom hon grät så mycket lät jag bli att gråta. Jag ville inte bidra med mer elände. Jag kunde ändå inte släppa fram gråten. Smärtan satt för djupt.
När mor skrek och grät var det omöjligt att tala med henne. Vi förstod sällan varann ändå. Vi var alltför olika naturer. Men hon var mig evigt tacksam för att hon levde sa hon. Hon ansåg att jag räddat hennes liv flera gånger.
Det är oklart hur det hade gått om jag inte varit närvarande när far slog besinningslöst med stirrig blick. Jag brukade tränga mig in mellan föräldrarna för att skydda mor. Då slutade far. Aldrig någonsin var han nära att slå mig. Där fanns en spärr.
Vad var det då som hade hänt i min fars barndom? Vem eller vilka hade gjort honom så illa att han blev våldsam? Sådana frågor ställde jag mig då jag var ung. Jag sökte enbart förklaringen till hans våldsamma beteende i miljöfaktorer. Att arvet med bristande empati och låg impulskontroll kunde ha betydelse var inget jag reflekterade över.

När jag var tjugofem år besökte jag och min mor en före detta arbetskamrat till henne. Kvinnan hade en väninna på besök, och jag minns att de två skulle ut och plocka lingon. Men innan de gav sig iväg, satte vi oss i vardagsrummet och pratade.
Jag hade vid denna tid ett stort behov av att gå till botten med tråkiga händelser i det förflutna. Även med människor som jag senare insåg, inte förtjänade min uppmärksamhet. Under en ganska kort period hade jag sparat ihop närmare 40 000 kronor på ett lågavlönat vårdjobb, och var på väg att flytta ut i vildmarken för att skriva om mitt liv.
Jag hade hyrt ut min lägenhet i Stockholm och tänkte hyra ett torp i Dalarna. Storslaget och ambitiöst. Men utan klangbotten i mig själv. Mitt inre kaos stod i vägen för en sammanhängande berättelse. Jag visste inte vem jag var eller förstod det förflutnas makt. Det blev ett ganska misslyckat företag.
Troligen berättade jag för kvinnorna om min planerade bok som skulle bli en barndomsskildring. Kanske berättade mor något om hur vi hade haft det hemma. Kanske om misshandeln.
Då berättade väninnan till mors arbetskamrat att hennes man varit skolkamrat med min far, och att han aldrig kommit över sin skolgång. Det berodde på att min far trakasserat honom och gett honom massor med stryk. Han hade varit livrädd för att gå till skolan på grund av min far. Kvinnan var mycket trovärdig, så jag hade ingen anledning att betvivla det hon sa.
Att pojkar slåss i skolan känner jag till. Jag har varit på skolgårdar som lärare och gått emellan. Även i klassrum och korridorer kan de ryka ihop. Men detta var ändå hårt. Min far hade utsatt en jämnårig för oprovocerat våld.
Det var första gången jag hörde en utomstående säga något om fars våld, och jag hade svårt att ta det till mig. Jag skämdes. Mer än min mor. Ofta var det så. Kanske på grund av blodsbandet. Ibland tyckte jag att folk tittade misstänkt på mig, och inom sig kanske undrade om jag bråddes på min far.
Kvinnans berättelse fick mig att fundera mer på vad som hänt i hans barndom. Inte att det sedan födseln kunde finnas något skadat i honom själv.

På sommaren två år senare hälsade jag på farfars syster Vera i Södertälje. Hon bjöd på ugnsstekt kyckling med klyftpotatis. Vi väntade länge på att kycklingen skulle bli färdig. Jag föreslog höjning av temperaturen, men jag tror att hon ville undvika att den blev torr. Till slut åt vi den rosa kycklingen med blodröda inslag. Efter måltiden i köket blev det kaffe i finrummet.
Jag var ditbjuden för att vi skulle fortsätta släktsamtalet som påbörjats hos brodern och svägerskan i Blackeberg. Och Vera berättade om när far var liten. Eftersom föräldrarna hade tbc lämnades han strax efter födseln till en fosterfamilj på landet. Enligt Vera var det en varm och kärleksfull familj. Kanske träffade hon dem. Jag minns inte om hon berättade det.
Först när min far var tre år blev hans föräldrar friskförklarade. Då fick han träffa dem för första gången, om man bortser från moderns förlossning. Om han redan då fick följa med föräldrarna hem vet jag inte. Inte heller om han fick någon bra förklaring så att han förstod vad som hände. Det är frågor som jag borde ställt till Vera.
Hon berättade att han rymde strax efter flytten till de biologiska föräldrarna. Han gav sig iväg in i skogen för att leta rätt på sin mamma och pappa som han själv sa.
För honom var de förlorade fosterföräldrarna hans riktiga föräldrar. Hans kärlek var riktad mot dem som från födseln tills nu inneburit hela hans värld av trygghet. De biologiska var främlingar som kanske skrämde honom.
Den treårige pojken måste ha känt stor rädsla, förtvivlan och ensamhet när han gav sig in i skogen för att leta rätt på sina fosterföräldrar, de som alltid funnits där och som plötsligt tagits ifrån honom. Kanske med en förklaring han inte förstod. Eller ingen förklaring alls. Vid den tidpunkten var min far ingen hatisk kvinnomisshandlare, bara ett hjälplöst barn i en stor och skrämmande värld.
För mig blev det en aha-upplevelse, och jag var nära gråten då Vera berättade om episoden. Jag sa ungefär:
- Jaha. Men då är det ju därför!
Mer sa jag inte, utan hejdade mig. Om våldet hemma hos oss berättade jag aldrig.
Jag berättade för far om händelsen. Han mindes ingenting. Ytligt sett reagerade han inte lika känslosamt som jag. Men en dag när vi åkte bil på en mindre väg utanför Nyköping pekade han mot en gård och sa:
- Där bodde jag som liten när farsan och morsan hade tbc. Jag undrar om de lever.
- Vi åker dit, sa jag. Så får du veta.
- Njae... Jag vet inte om det är de. Det är inte värt.
- Jo! Varför inte? envisades jag. Det vore väl intressant att få veta?
- Nä, det är inte värt.
Jag kände inte igen min far. Hans gränslösa självsäkerhet var som bortblåst. Han brukade aldrig tveka att hälsa på vem han ville. Nästan alltid utan att i förväg annonsera besöket. Den här situationen var känslig, och verkade skrämma honom. Det blev aldrig något besök hos folket som för honom en gång varit hans riktiga föräldrar.
Trots att han varken mindes fosterföräldrarna eller händelsen då han skulle rymma tillbaka till dem, kunde ett möte ha uppväckt något förträngt. Själv tänkte han inte på att jag kopplade ihop hans våldsamma beteende med tråkiga händelser i hans barndom. Vi talade aldrig om våldet, förrän flera år senare då vi tillsammans med mor besökte terapeuten i Stockholm.
Men räcker den smärtsamma separationen från fosterföräldrarna som förklaring till hans våldsamma beteende?

Svåra händelser som inträffar i tidiga år och som vi inte minns, lever kvar som en oro i kroppen, en känsla av att något inte stämmer. Det är inte så svårt att räkna ut att vi påverkas på det sättet. Jag föreställer mig att det har en viss likhet med förträngda minnen, fast med ännu svagare konturer. Som en tjock dimma där något döljer sig. Förträngda minnen skaver och gör oss oroliga, tills vi vågar och orkar rota fram det och gå till botten med vad som hände. I det förra fallet är det omöjligt att bearbeta händelsen eftersom man inte minns den. Den har inträffat i en ålder då minnet är outvecklat. Oron kvarstår ofrivilligt.
Den viktiga frågan lyder: Stör detta en individ så pass att denne blir våldsam? Ja, om du har anlag för det är mitt svar. En sådan händelse som far upplevde när fosterföräldrarna plötsligt försvann ur hans liv, och som inträffade innan hans minnesförmåga var utvecklad, skulle kunna ha utgjort starten för ett oroligt sinne och beteende som sedan blev bestående.
Ifall omgivningen var oförstående och reagerade med skäll och bestraffning på detta beteende, bör känslan av frustration och vanmakt ha ökat. Det fanns troligen en frustration från båda sidor, och jag minns att en släkting sa att farfar var hård mot pojken.
Även för farfar och farmor var min far en främling när han kom till dem. En liten, men inte oerfaren pojke. Han hade ett treårigt liv bakom sig tillsammans med andra människor som troligen betytt allt för honom. Rymningen för att leta rätt på dem vittnar om det.
Om han fick träffa dem igen efter separationen vet jag inte. Man behöver knappast vara professor i psykologi för att begripa att en separation utan möjlighet till återseende är mycket skadlig för en så ung individ. Separationen från fosterföräldrarna och överflyttningen till de biologiska borde ha skett gradvis, så att barnet förstått vad som skedde och kunnat vänja sig. Separationen måste ha varit mycket smärtsam även för fosterföräldrarna.
Men sambandet mellan en smärtsam händelse som vi inte minns, och ett aggressivt beteende är i princip omöjligt att fastställa även om det finns äldre vittnen till händelsen. Vittnen som kan berätta hur det gick till, och kanske beskriva barnets reaktion. Den drabbade själv behöver få kontakt med känslorna som framkallades vid det aktuella tillfället. Finns de inte i minnet så går det inte.
Många människor har varit med om svårigheter tidigt i livet. Över hela världen sker dagligen smärtsamma separationer mellan barn och vuxna. Det är en enorm tragedi för de inblandade, men majoriteten blir inte våldsverkare för det. Däremot blir de ångestfyllda och depressiva.
Jag vill alltså hävda, trots att jag själv blir tagen av min fars separation från fosterföräldrarna, att arvet spelar störst roll när en person uppträder aggressivt och känslokallt. Har du tillräckligt med impulskontroll och medkänsla med andra varelser utsätter du dem inte för lidande, även om du bär på ett trauma.
Hos mig har inget aggressivt beteende visat sig. Om det finns något trauma utanför minnet vet jag inte. Minnesbilderna jag har av våld och förnedring är förstås smärtsamma. Ändå har jag försökt eftersträva det ljusa i livet, kanske för att jag sett så mycket mörker, och att det stundtals dominerar mitt inre. Tillvaron skulle bli outhärdlig om jag lät de mörka minnena ta överhanden.
Jag har tyckt om att lyssna på människor som haft det svårt och kommit med goda råd och tröstande ord. Kanske har det också varit ett sätt att försöka läka mig själv. Att lyssna och försöka förstå andra människor. Se att mina ord hjälper någon.
Min livshistoria har däremot ingen lyssnat på, inte efterfrågat. Kanske därför att jag utstrålar lugn och harmoni. Det brukar jag ofta få höra.

Att jag själv var ett offer under de år som far misshandlade min mor reflekterade jag aldrig över när det pågick som värst. Jag var fullt upptagen i min roll som livvakt. Jag skyddade mor från fars slag genom att gå in emellan dem. Ibland lyckades jag, ibland hann jag inte.
Jag lärde mig att vara uppmärksam på fars blick ifall den mörknade och stirrade, om det började bli dags för bråk. En omgång stryk.
Jag blev diplomaten som sa de rätta orden. Förmodligen har jag anlag för det. Det känner jag själv. Under de våldsamma åren förstärktes min vilja och förmåga att mäkla fred. Jag agerade under all vaken tid på dygnet på ett sätt som jag trodde kunde dämpa fars vrede och mors sorg. Men oftast var det lönlöst. Jag var i princip osynlig. Jag hoppades, men förstod innerst inne att det aldrig skulle bli bra mellan föräldrarna.
Inombords grät jag och skämdes för vår onormala familj. Jag lärde mig att aldrig visa känslor, och tog på mig en mask av lugn och kyla. Det var en naturlig reaktion på mors skrik och gråt. Troligen ett omedvetet försök till jämvikt och normalitet i ett outhärdligt inferno. Någon var tvungen att agera normalt, och den lotten föll på mig.
Men om mitt yttre utstrålade lugn och kyla, så var mitt inre ett inferno utan kontroll över tillvaron. Ju värre det blev, desto mer energi la jag på fasaden av lugn. Ingen skulle behöva misstänka att något var galet med mig. Det jag såg runt omkring var tillräckligt vansinnigt.
Hjärtat bultade hårt och snabbt dygnet runt. Av rädsla, ensamhet och skam. Jag höll människor ifrån mig. Fysiskt som känslomässigt. Det fanns ändå ingen människa jag kunde knyta an till.

Ett visst kontrollbehov tror jag att jag utvecklade under de våldsamma åren.
En natt då jag vaknade var det alldeles tyst i huset. För tyst. På kvällen hade far misshandlat mor med både köksstolar och träskor. Mor satt ofta uppe och grät och rökte om nätterna. Att höra hennes förtvivlade snyftningar hade blivit en vana. Jag somnade in till dem. Hon var alltid otröstlig, och sa åt mig att gå och sova för att klara skolan. Vanan vid gråt innebar en slags trygghet, hur förfärligt det än låter. Det var en indikation på att mor levde. Ett tecken på liv. Fastän utslocknat i det inre. Det var tystnaden och lugnet som var det ovana.
Ibland sov mor inne i mitt rum, och jag i hennes säng eftersom hon var rädd för att bli dödad av far i sömnen. Den här natten blev jag orolig på grund av tystnaden. Jag smög in i sovrummet som hade heltäckningsmatta på den tiden. Jag såg mors blåmärkta armar utanpå täcket, och hörde att hon andades. Hon låg vänd bort från far, långt ut på sin kant. Hon andades oregelbundet och snabbt, men sov. Far låg på rygg och snarkade tungt. Lugnad gick jag in till mig och kunde äntligen sova.
Innan de våldsamma åren var min sömn trygg. Därefter har den alltid varit orolig, även om jag har lätt för att somna. Mors skrik, eller min fruktan för ett höra det mitt i natten, gjorde att jag aldrig kunde slappna av. Skriken av förtvivlan och skräck sitter kvar i väggarna och inne i mig. Jag blir aldrig fri från dem.

Läget var spänt om jag hade någon kamrat hemma, vilket jag ofta hade. En gång då jag och min vän Lotta satt på nedervåningen och pratade hördes fruktansvärda skrik från övervåningen. Det var min mor.
Om jag varit ensam hade jag rusat uppför trapporna. Nu reste jag mig till synes lugn, men fylld av skam, och gick fram till trappan och ropade upp mot övervåningen:
- Vad var det som hände?
Då skrek min mor igen och slutade inte. Jag gick upp och kom in i mitt rum där bråket pågick vid garderoberna. Mor skrek och far vred runt hennes armar. Jag gick fram och emellan.
- Nu måste ni lugna er! väste jag.
Jag minns att jag sa er och att mor sa:
- Er? Jag kan väl inte vara lugn när han slår mig?
- Ni måste sluta nu, försökte jag.
Sedan gick jag ner till vännen och förklarade:
- Det var en råtta som kom in. Morsan är livrädd för råttor.
- Det är jag också, rös min vän som verkade tro mig. Är den ute nu då?
- Jarå, det lugnt. Den är ute.
Då hördes ett avgrundsdjupt vrål igen.
- Nä! sa jag till min vän. Har den kommit in igen? Jag måste upp och hjälpa till!
Så rusade jag uppför trapporna. Gick emellan och fick försäkran från far att sluta. Jag tror det värsta våldet upphörde. Men bråkigt var det. Det hördes halvkvävda skrik från övervåningen. Vad min vän tänkte vet jag inte. Skammen jag kände blandades med skuld över att jag kände skam.
Bara en enda gång under de våldsamma åren sov jag borta. Det var hos Lotta som bodde på gatan nedanför oss. Det var i yttre mening min lugnaste kväll under de åren, men inom mig den mest oroliga. Anblicken av en normal familj gjorde mig sorgsen. Jag påmindes om att det inte var normalt hemma hos oss. Jag var mycket orolig för mor hela kvällen. Till slut blev det outhärdligt, och jag bad att få ringa hem.
Både Lotta, hennes mor och lillebror stod i hallen vid telefonen och undrade varför. De log mot mig lite retligt sådär som man gör när man är skeptisk. Jag svarade att jag var tvungen att ringa.
- Men varför? frågade modern.
- Jag har lovat att ringa.
De tyckte nog att det var bra underligt. Jag var inte sorten som behövde ringa hem. Vårt hus låg bara ett par hundra meter bort.
Till slut fick jag tillåtelse att låna telefonen. Lotta, modern och brodern befann sig i närheten.
När mor svarade sa jag med hög röst att jag ringer som jag har lovat.
- Har du lovat att ringa? sa min mor förvånat.
- Är det lugnt? frågade jag med låg röst och handen kupad kring luren.
- Ja, det är det faktiskt, svarade mor glatt.
- Är det säkert?
- Ja, det är säkert. Det är jättelugnt ikväll. Du behöver inte oroa dig. Du kan sova gott.
Och den kvällen och natten då jag var borta var det lugnare i mitt hem än på mycket länge. Det försäkrade min mor även efteråt. Men jag kunde ju inte veta. Så jag sov sämre än någonsin den natten, hos min vän i det lugna huset.

Jag läste aldrig en läxa frivilligt från femte klass då allt rasade samman hemma. Mor envisades ibland och förhörde mig. Om jag var med en kompis och vi skulle förhöra varann var jag mentalt frånvarande. Jag försökte inte ens koncentrera mig. Raderna flöt ihop och jag skämdes. Tidigare hade jag tillhört den lilla gruppen som efter proven ivrigt jämförde resultat. Jag hade ofta alla rätt, eller något fel. Två fel gjorde mig besviken.
Provresultaten och betygen i grundskolan blev ändå hyggliga. Senare på gymnasiet kraschade allt. Jag skolkade friskt tillsammans med elever som mådde lika dåligt som jag. Sökte mig till en annan sorts människor för att få lugn och ro. Bara de som själva bar på ett mörker kunde förstå mig.
Det behövs sällan ord mellan människor med ett svårt förflutet. Det finns ett tyst samförstånd och en identifikation som man inte delar med dem som haft det bra. Det är i sig en lindring. Man orkar inte vara med människor som inte lever i samma mörker. De förstår inte ångestens krafter, och hur den lamslår en människa. De har ett försprång i livet som kräver koncentration, målmedvetehet och social kompetens.
Det var i sjuttonårsåldern, under andra året på gymnasiet, som jag för första gången i livet började agera som en sämre människa än den jag var. Avsiktligt för att få uppmärksamhet. Som ett desperat rop på hjälp. Slutligen blev det inre infernot omöjligt att hålla tillbaka. Då hoppade jag av skolan i smyg och vistades flera veckor i skogen.
Troligen var det då jag byggde upp ett starkt band till naturen i min hembygd, och som har gjort det svårt för mig att slita mig därifrån. Bara där har jag funnit tröst.

Humor var kanske det som band ihop vår familj. Min mor hade en ganska dråplig humor. När hon låg på dödsbädden och hennes bror och svägerska kom på besök, gjorde hon honnör och sa:
- Tjena! Här ligger jag och gäckar döden!
Då hade hon inte långt kvar. Nedbruten av misshandel, förnedring och sjukdomar, kände hon kanske en frid och lättnad över att allt snart skulle vara över. De flesta människor gör det på dödsbädden, oavsett hur livet sett ut. Även goda liv innehåller mycket ansträngning och prövningar. Det gångna livet ter sig kanske futtigt när man är på väg mot den eviga vilan, tillbaka till det mörker av intiget som rådde innan existensen. Någon annan tillvaro tror jag inte väntar oss, och det är lika gott det.
En del skratt blev det emellanåt. Även under de våldsamma åren. Far var duktig på att berätta historier med känsla och finess, särskilt från bruket där han jobbade. Oftast om arbetarnas råa upptåg och skämt med direktörer och disponenter från brukets storhetstid.
Själv fick jag höra av en studentkamrat då jag pluggade till folkhögskollärare:
- Du är ta mej fan Sveriges roligaste person! Du borde satsa på ståupp!
Ett tag tänkte jag på det trots min skygghet inför folksamlingar. Men lärarrollen lärde mig att jag inte var så rädd när jag själv hade kommandot framför en folksamling, i det här fallet en samling elever, eller deltagare som det kallas på folkhögskolor.
Jag tror att den dråpliga humorn kommer från en återhållen ilska och sorg i mig. Jag föredrar humor med svart botten. Men inte för elak. Kan man göra humor av det mörka och ångestfyllda tror jag det framkallar många skratt på grund av igenkänning.
Under tonåren var jag utåt sett en glad person som skämtade om det mesta. Kanske var det mörkret inombords som gjorde att jag inte kunde ta något på allvar. Jag log och sa att allt var bra om någon frågade hur jag mådde. Det var vanligtvis en jämnårig kamrat som hejade på gatan och kanske slängde efter mig ett:
- Läget?
- Under kontroll! svarade jag och log.
En gång under de svåra åren frågade min mor hur jag mådde. Hon undrade om jag behövde prata med någon. Då svarade jag obekymrat:
- Nä, det behövs inte.
- Du mår inte dåligt då?
- Nä, jag mår bra.
Mor tyckte det var konstigt, men nöjde sig med det.
Hade en annan vuxen frågat mig med allvar och oro i blick hade jag förmodligen brutit ihop. Så skört var läget. Inte alls under kontroll. Därför undvek jag att komma nära människor, undvek blickar, och drog mig snabbt från en person som visade vänlighet. Jag klarade inte av att ta emot det. Jag sökte mig till mörkret. Det var mera läkedom och tröst än det ljusa, som för mig bara var falskhet eftersom jag inte såg det i mitt hem.

Barndomen hade tagits ifrån mig i en känslig ålder, samtidigt som en normal utveckling fram till vuxenlivet stod spärrad. Jag blev aldrig riktigt vuxen, och troligen förblir jag på vissa punkter hälften barn och hälften vuxen.

När far uppslukades av hat och mor av depression, fick husdjuren tjänstgöra som mina föräldrar. Med min katt Sessan kunde jag tala om allt. Hon lyssnade alltid uppmärksamt. Ibland såg hon på mig under mina föräldrars bråk som om hon frågade:
- Måste vi ha det så här?
När jag tänker på hur katten och marsvinet Fiffi hade det under de svåra åren blir jag sorgsen. Ingen var elak mot dem, men det var aldrig lugn och ro mer än nattetid, om ens då. Mor satt och rökte på nätterna i hörnet där Fiffi hade sin bur. Rökskadad blev hon nog. Genom passiv rökning.
När far slog mor skrek hon så gällt, i takt ned slagen. Det var som ett inövat ackompanjemang. Fiffi som hela sitt liv levde ensam i sin bur. Ibland gick hon omkring i huset eller i trädgården. Var det våldsamt släppte jag in henne i buren så ingen trampade ihjäl henne av misstag. Hon levde för gurka, sallad, morötter och vatten, och skrek glatt varje gång lådan med grönsaker drogs ut i kylen. Hon visste att ljudet betydde mat. Så nog njöt hon av tillvaron också. Men katten blev hon aldrig kompis med. De var likgiltiga för varann.
Sessan sprang ofta och gömde sig under ett bord eller en soffa och följde våldet med stora blanka ögon. Ibland svepte hon förbi oss under ett våldsamt bråk, med sänkt rygg. Då släppte jag ut henne så att hon slapp se det hemska.
På kvällarna låg hon intill mig på huvudkudden och såg allvarligt på mig. Ibland grät jag tyst och höll hennes tass i min hand. Hon lämnade mig aldrig förrän jag somnat. Varje gång jag såg på henne hade hon redan blicken fästad på mig. Det såg ut som om hon tänkte: Hur ska det gå för dig? Då kunde jag inte svara något positivt, för allt var bara mörker och hopplöshet. Ibland snurrade det omkring mig, och jag undrade om livet var på riktigt.
Det har passerat några katter i huset genom åren. Under de svåra hade vi Sessan. Ingen annan katt har sett på mig som hon gjorde då hon låg bredvid mig. Jag tror det berodde på det hemska som hände i vår familj. Hon kände en oro för egen del, men även för mig som hon sett som liten, och måste ha uppfattat som barnet. Det är jag övertygad om.
På ett gammalt pappersfoto tittar hon rätt in i kameran. Hon vilar på den mörkbruna heltäckningsmattan som vi hade i vardagsrummet. Väggen med den ljusbruna vävtapeten syns bakom henne, numera målad i en senapsgul kulör. Hon brukade ligga där när hon ätit i köket som ligger till vänster utanför bild.
Mellan köket och rummet finns en spaljé. Den gick hon alltid igenom efter måltiden innan hon satte sig under ett bord med växter och tvättade sig. Sedan brukade hon lägga sig precis där hon ligger då bilden togs. När jag zoomar in fotografiet på henne tycker jag att hon liknar en uggla. En klok uggla som ser och förstår allt.
Jag talade även med mina gosedjur, en stor isbjörn och en liten hund med ljusröd rosett runt halsen som hette Lady. Jag fann aldrig på något bra namn till isbjörnen. Den kallades bara för isbjörnen. Jag sa till isbjörnen och Lady att de kunde vara lugna, och att inget ont skulle hända.
En gång kom mor in i rummet när jag talade med dem. Hon frågade vad jag sa. Inget särskilt svarade jag då. Men jag tror att hon hörde. Det såg ut så. För Sessan kunde jag aldrig ljuga och säga att inget ont skulle hända. Hon skulle ha genomskådat mig.

En kväll då jag var tolv år klappade jag Sessan, Lady och isbjörnen. Sa att de skulle vakta mor och inte överge henne. Sedan sa jag adjö. Kanske tog jag farväl av Fiffi ute i köket också ifall ingen satt där.
Det måste ha varit lugnt i huset, för jag hade beslutat mig för att gå ut på en promenad. Långt iväg. Det var enda gången under de mörka åren som jag gjorde det. Kanske hade far misshandlat mor och var nöjd, och satt och spelade orgel på övervåningen, medan mor satt på nedervåningen och såg på TV. Då var jag ganska osynlig.
Jag tänkte aldrig göra det på riktigt, men ville gå iväg och uppleva känslan av att aldrig mer komma tillbaka. Försvinna för gott. Ångesten var stark och segrade över mörkrädslan som jag kunde känna ibland.
Jag gick genom villaområdet ner mot vattnet hela vägen bort till badplatsen. Vilken årstid det var kommer jag inte ihåg. Jag har inget minne av att det var snö ute. Jag stannade kanske femtio meter från strandkanten och tog djupa andetag. Kände först bara mörker och vanmakt. Men sedan en kort stund det omvända. Känslan av att vara fri. Hur det var om jag och föräldrarna inte fanns. En tomhet befriad från smärta och vanmakt.
Jag gick ner till strandkanten och såg på det mörka vattnet. Jag var bra på att hålla andan under vattenytan. Här hade jag gått i simskolan och tagit mitt första märke som hette Baddaren. Då hade jag doppat huvudet under vattnet.
För att försvinna behövde jag bara hålla det lite längre under ytan än vad jag och kompisarna gjorde när vi tävlade om vem som kunde hålla andan längst. Det var bara att stanna kvar när obehaget kom.
De som varit nära drunkningsdöden säger att obehaget varar en kort stund. Sedan kommer en skön känsla, en slags dvala och därefter medvetslöshet.
Jag visste att jag inte skulle gå i vattnet. Jag måste leva för mors och husdjurens skull. Kanske även för min fars skull. Om de förlorade mig skulle allt bli helt svart. Min mor levde endast därför att jag fanns. Hon sa det till mig ibland med söndergråtet ansikte:
- Om du inte fanns så skulle jag ta livet av mig. Bara så du vet.
När hon sa det brukade jag säga att vi skulle flytta. Ge oss iväg från far så det blev lugnt. Men det ville hon inte. Hon skulle för femtioelfte gången försöka prata med honom. Få honom på bättre tankar. Jag visste hela tiden att det var lönlöst. Jag såg det och hörde det. Terrorn fortsatte därför i samma hjulspår, år efter år.
En arbetskamrat till mor berättade för mig på senare år att mor hade tagit av sig kläderna och visat henne sin sönderslagna kropp. Hon hade gråtit och sagt att hon bara levde för min skull. Ändå levde hon aldrig mer. Hon var bara gråt och förtvivlan, och talade ofta om självmord när hon stod vid medicinskåpet.
När jag stod på stranden ville jag leva fast jag inte orkade. Fast jag inte hade något liv. Jag var aldrig nära att gå i vattnet när jag stod där, men lekte med tanken. Sedan blev jag mörkrädd och sprang hela vägen hem.
Jag berättade lite generat om händelsen för mor en kort tid efteråt. Hon lyssnade och undrade om jag fortfarande hade sådana tankar. Då försäkrade jag henne att det bara hade varit på skoj, och att jag mådde bra. Jag ångrade sedan att jag berättade om det eftersom mor redan hade det så svårt. Än idag kan jag skämmas över att jag berättade det. Jag hade ju inga planer på att försvinna. Jag skulle aldrig kunna beröva mig livet, så länge det finns minsta lilla liv som kan ta skada av det.
Sju år senare då jag var nitton år stod jag på samma plats med krossat hjärta. Då var det vinter och jag tog av mig täckjackan som jag nyligen fått i julklapp av mor. Jag ville inte att den skulle förstöras. Men även denna gång var det uteslutet att försvinna, trots att jag inte orkade leva. Uteslutet därför att min mor levde. Kanske även därför att Emil fanns, katten som vi hade då. Jag ska återkomma till det strandbesöket och vad som föranledde det.

Sessan dog då jag var sexton år. Den 21 december 1989. På årets mörkaste dag. Det är enda gången som jag varit på skolavslutning i kyrkan innan ett vinterlov. Jag hade då gått en termin på gymnasiet i stan.
På morgonen jamade Sessan högljutt hela tiden. Hon befann sig på nedervåningen och jag på övervåningen. Hon hade alltid varit en språksam katt, så jag tänkte inte att något var fel. Jag ropade ner till henne:
- Jag hinner inte nu Sessan! Vi ses sen när jag kommer hem!
Jag minns att jag stod vid trappräcket och ropade att jag inte hann. Och det gjorde jag inte heller. Jag skulle med bussen till stan. Vanligtvis sa jag alltid hejdå och klappade henne innan jag åkte. Men inte den här dagen. Jag skulle bara vara borta några få timmar.
Sedan for jag med bussen till stan och gick till kyrkan med min klass. Efteråt åkte jag direkt hem. Mor hämtade upp mig vid busstationen vid lunchtid. Så fort jag hade satt mig i bilen sa hon:
- Det är något konstigt med Sessan. Jag vet inte om hon lever. Jag törs inte titta. Hon ligger därnere vid braskaminen. Jag tror hon är död.
- Kör fort! sa jag ledsen och upprörd.
- Det kan jag inte när det är så halt!
- Du kan! Kör!
När vi kom hem kastade jag mig utför trapporna till nedervåningen och gick in i rummet med braskaminen. Redan vid tröskeln såg jag kattens livlösa kropp ligga utsträckt framför kaminen. Jag förstod att hon var död. Gick fram och kände på kroppen som var kall och stel. Hon måste ha gått bort strax efter att jag åkt. Jag ropade upp till mor att hon var död. Sedan satt jag på golvet och stirrade på min vän som jag övergivit på morgonen. Bara för ett trist besök i kyrkan. Jag hade inte velat åka, men vi elever skulle närvara även på avslutningen. Kanske fick vi terminsbetyg den här dagen.
Jag sörjde enormt, men grät inte när jag satt med mor i köket. Det gjorde jag aldrig. Det var tillräckligt med mors gråt. Emellanåt gick jag ner och tittade på Sessan. Sa kanske något till henne. Vi funderade på vad hon dött av. Kanske var det cancer. Vi visste inte. Vi var lika förvånade över hennes död båda två.
När far kom hem framåt kvällen gick allt så fort. Han rev av en svart sopsäck i plast och la Sessan i den. Sedan gick vi ut med ficklampa och spade och upp genom den lilla lekparken som syns från köksfönstret.
Idag är lekplatsen borta, men området ser likadant ut med träden och stigen som ringlar upp mot skogen. Några aspar har kommunen nyligen tagit ner på min begäran eftersom de var döda. Märkligt kan tyckas att just jag bad om det då asparna nästan var heliga för mig. Men jag tänkte på risken för fallande träd vilket godtogs. Samma vy från köksfönstret som varit sedan sjuttiotalet förändrades en aning.
Från fönstret ser man hur asplöven rör sig i vinden. Alltid på morgnarna vid frukostbordet innan vi skulle ut på sjön och segla satt far och såg på asparna och kommenterade vinden. Då bestämde han om vi skulle välja den stora eller lilla genuan. Mor bad att vi skulle hissa den lilla så att inte båten lutade så mycket vid halvvind. Men far valde oftast den stora. Det roade honom att se mor rädd.
Jag sitter på samma plats där far brukade sitta, med utsikt mot parken och de kvarvarande asparna. Det blåser ingenting just nu. Kav lugnt. Vi hade nog fått gå på motor, vilket varit en lättnad för mor.
Den här midvinterkvällen 1989 gick far och jag med Sessan i sopsäcken upp till skogsbrynet ovanför parken. Vi utsåg en gravplats under en gran bakom gungställningen. Det gick inte bra att gräva på grund av tjäle i marken. Men till slut blev det en grop lagom för Sessan att vila i. Jag höll masken hela tiden medan far högg med spaden.
Trots att far inte visade någon sorg, var det ändå en tyst och värdig begravning. Jag var för tagen för att kunna gråta. Far lyste med ficklampan medan jag tog spaden med darriga händer och skyfflade jorden över min trogna vän. Idag ligger gravplatsen under trädgårdsavfall som några av områdets boende brukar lägga där. Om undertecknad är en av dessa låter jag vara osagt.
Efter kvällsmaten sa jag att jag ville vara ifred på grund av Sessans död. Far och mor satt och pratade dämpat. Det var lugnare hemma nu. Inte lika våldsamt, och far sov i Lenas rum på nedervåningen. Eller drängkammaren som mor lite föraktfullt kallade det.
Jag gick in på mitt rum, samma rum där jag nu sover. Sängen stod där min säng står idag. Till vänster innanför dörren. När jag stängt om mig ökade smärtan. Van att inte visa känslor blev jag överraskad över att tårarna kom.
Jag sjönk ner på knä vid sängens fotända och höll krampaktigt om filten som Sessan brukade sova på. Det var som om bröstkorgen slitits ur mig. Hon hade varit min enda trygghet i vansinnet. Den som delat min kudde innan jag somnade in. Den som sett mina tårar, och som förstått att jag mådde dåligt. Ingen annan hade jag haft att vända mig till. Hon hade förutom marsvinet inneburit den enda fysiska beröringen. Det fanns ingen beröring i vår familj utom då far misshandlade mor.
Jag ansträngde mig så att gråten inte skulle höras ut genom dörren. Ingen mer än Sessan hade hittills sett och hört min gråt, så varför skulle jag avslöja den nu när jag nästan var vuxen?
Ungefär två månader senare, i februari 1990 dog marsvinet. Jag minns inte datumet, men det var nog en måndag, för mor var inte hemma. På måndagskvällarna undervisade hon alltid sina patienter om graviditet, förlossning och föräldraskap.
Fiffi var svag, och vi höll upp henne. Försökte få i henne lite vatten. I motsats till Sessan fick det lilla livet all omsorg och närvaro under sina sista ögonblick i livet. Vi grävde ner henne bredvid Sessan under granen bakom gungställningen. Det var nog ännu mer tjäle i marken då, men till lilla Fiffi behövdes inte så stor grop.
Ett halvår senare, på sensommaren flyttade far från drängkammaren till en lägenhet nere i samhället, medan jag flyttade in till en lägenhet i stan där jag gick på gymnasiet. Det var för att slippa de långa resorna, och för att få mer tid till studierna. Hur det gick med den saken har jag redan berört. Jag ska berätta mer om den perioden lite senare.

Jag sitter vid köksbordet och skriver, på en av stolarna som far brukade misshandla mor med. Jag har behållit dem för att de är bekväma. Jag har aldrig suttit på bättre stolar. Otaliga skrivbordsstolar har torterat min rygg. På dessa har jag suttit sedan tidiga barndomen och ritat teckningar och skrivit mina böcker om Pelle och Petter och Susann.
Jag ser bort mot Sessans och Fiffis gravplats. Jag ser inte riktigt marken härifrån, men träden runtomkring. Mor och husdjuren är borta sedan länge. Ett våldsoffer och två vittnen. Nu är det bara far och jag kvar i livet.
Jag vilar handen en stund innan jag fortsätter skriva. Ser upp mot deras plats igen. Jag tror inte på ett liv efter döden, men tänker ändå att de vaktat mig och sett mitt slit. Snart kan de slappna av och sluta sina ögon. De vet att jag gjort vad jag förmått, och lite till. De förstår att jag inte orkar mer. Att det är min tur att kanske få några år av glädje och mindre slit innan allt är över. Jag ska sälja huset och ge mig av till en plats där jag finner större ro.

Jag tänker plötsligt på Rasmus, katten som levde med mig från tiden då jag flyttade in 2012 till sin tragiska död 2022. Var finns han? Jag har inte orkat ta reda på det. Drygt två år har gått sedan hans död. Det är så jag fungerar. Jag blir chockad och förstämd. Behöver lång tid att smälta och sörja. Nu vill jag plötsligt veta.
Jag lägger ifrån mig pennan och ringer distriktsveternärerna. Jag minns att jag beställde samkremering med andra husdjur. Den unga kvinnan som svarar upplyser mig om att det skedde hos företaget Ett värdigt slut i Ålberga som ligger i Nyköpings kommun. Sedan spreds askan på deras mark i närheten.
Jag googlar bilder på minneslunden i Ålberga där Rasmus aska spridits tillsammans med andra katters, hundars och hästars. Så fick han sista vilan i Sörmland. Inte så långt ifrån där jag föddes. Det känns bra att veta att hans aska spridits där. Tanken på minneslunden fyller mig med varma känslor. Det är inte omöjligt att jag besöker platsen.
Jag kommer i denna serie att återkomma till Rasmus öde.

Innan jag flyttar härifrån ska jag gå upp till skogsbrynet där Sessan och Fiffi vilar för att ta ett sista farväl. Tacka för tiden tillsammans och för att de fanns hos mig när ingen annan fanns. Då allt var becksvart i mig.
Nästan ett halvt sekel har gått sedan vår lilla familj flyttade in i det nybyggda huset. Det var i december 1975, och jag var två år. Huset och omgivningarna med de höglänta skogarna kommer för alltid att vara en del av mitt blodomlopp och nervsystem.
Dagen då jag lämnar allt detta är inte långt borta nu. Det är dagen då jag låser ytterdörren för sista gången. Kanske hänger jag nyckeln på den vanliga spiken i garaget till nästa ägare. Sedan ger jag mig iväg för att aldrig mer komma tillbaka.

Fortsättning följer.