Fortsättning på del 1 (13).

Vi närmar oss terapimottagningen efter en långsam promenad genom ett kylslaget Östermalm. När vi svänger ner på Narvavägen vid Oscarskyrkan säger mor åt oss att gå före. Hon vill stanna och röka en cigarett. Hennes vacklande hälsa med giftstruma och hjärtsvikt har gjort henne trött och andfådd.
Far och jag går före. Efter bara några meter stannar far och halar fram plånboken.
- Du behöver ju pengar för sjutton! säger han och sträcker fram en femhundring.
- Nä, jag klarar mig.
- Du har väl inte så fet lön där du jobbar?
Efter alla hundår som student jobbar jag vid den här tiden som lågavlönad vikarie på ett vårdboende på Kungsholmen.
Jag tackar och tar emot femhundringen.
- Den ska du ha! säger far nöjt. Du behöver ju inte säga något till morsan. Det här är mellan dig och mig.

Terapeuten öppnar dörren till mottagningen som är inhyst i hennes fina våning ett stenkast från Strandvägen. Far ser spänd ut då han kliver fram och hälsar. Mor ser trött ut. Jag ler fast jag gråter inombords.
Det är den 12 januari 2006 och jag är trettiotvå år. Precis tjugo år har gått sedan våldet grasserade som värst i hemmet. För första gången någonsin ska min far konfronteras för det brott han begick mot mig och min mor. Och det är jag som ska konfrontera honom. Hans yngsta barn som han tycker så mycket om. Kanske den enda människa han tyckt om som min mor sa ibland.
Det är en varm och stökig atmosfär i samtalsrummet. Överallt syns hår från terapeutens husdjur. Ett par illrar. En stor soffa och några karmstolar är placerade kring ett bord där det ligger en Bibel med instuckna post it-lappar i olika färger. Jag och mina föräldrar tittar nyfiket på den heliga skriften, som visserligen fanns i mitt barndomshem, men som ingen läste.
Terapeuten berättar om upplägget. Först ska var och en få tala med henne medan de andra lyssnar utan att avbryta. Då är det viktigt att hålla blicken på terapeuten och inte snegla åt de andra. Sedan följer ett öppnare samtal där alla får delta. Till sist ska terapeuten dra slutsatser och komma med råd.
Jag som tagit initiativet till samtalet får inleda. Jag sätter mig i soffan mitt emot terapeuten som sitter i en karmstol på andra sidan bordet. Far slår sig ner i en karmstol snett till höger framför mig, och mor till höger om mig, så att jag bara ser skymten av hennes byxben.
Hemma i lägenheten på Gärdet har jag övat på vad jag ska säga. Och det går som en dans, fast jag är nervös. Jag hör själv att jag är vältalig och stadig på rösten. Snubblar inte på ett enda ord. Är fokuserad på att följa mitt inre manus.
- Jag har tagit initiativ till det här samtalet idag eftersom jag har mått dåligt i många år. Det är något mörkt som förföljt mig och som inte vill släppa taget. Jag känner att det inte hör till mig. Till min personlighet. Länge trodde jag det, och därför skämdes jag. Men jag är egentligen en ljus och levnadsglad person.
De första tio åren i mitt liv var bra. Jag kunde vara mig själv. Skratta, leka och vara kreativ. Det var underbart att vara i naturen. Min pappa har sagt att det var en fin tid. De bästa åren i hans liv. Och det kan jag förstå. För jag känner likadant. Jag hade många ljusa drömmar. Och spännande tankar om livet och framtiden.
Jag träffade en psykolog för några år sedan som sa att det bara finns ljust och gott i mig. Kriget som jag utkämpar har kommit till mig utifrån sa hon. Vi träffades eftersom jag planerade det här familjesamtalet. Men sen fick jag skjuta på det på grund av studier. Så vi sågs bara en gång.
Under min långa kamp har jag försökt att identifiera mig med mina föräldrar. Men det har inte gått. Jag har inte hittat några likheter som skulle kunna förklara min smärta. Jag upplever att det är yttre faktorer som gjort livet mörkt. Det är våldet som jag såg varje dag när min pappa slog min mamma.
Fast jag vet att jag måste hålla blicken på terapeuten, råkar jag ändå snegla åt far en gång. Han ler stort och varmt mot mig, trots att det jag säger borde göra honom bekymrad. Jag undrar om han lyssnar. Men jag fortsätter fokuserat med blicken på terapeuten.
- Det var inte förrän häromåret som jag förstod att det var de våldsamma händelserna i hemmet som triggade min ångest. En husläkare sa att jag är traumatiserad, och att det liknar en krigsskada. Det är den som har hindrat mig från att leva. Från att se verkligheten som den är. Jag har sökt hjälp och utvägar så länge. Men inget annat än dagboken har lindrat mina plågor. Dialogen med mig själv.
Mitt tillstånd är lite bättre än förut, och hjärtat dunkar inte lika snabbt längre. Det började dunka häftigt när våldet började. Det har blivit bättre sedan år 2000 ungefär. Jag skulle vilja skära loss alla hemska år från mig och titta på dem på avstånd, som på något främmande som försvunnit ur mitt liv. Ett mörkt minne. Men inte mer än så. Inte en daglig plåga som styr mitt liv och tänkande.
Jag tar ett andetag och fortsätter.
- När det gäller konflikten mellan mina föräldrar vill jag understryka att jag aldrig stod på någons sida. Oavsett vad de bråkade om så borde de ha separerat. Man får inte slå som min pappa gjorde. Då är det bättre att flytta.
- Såg du när din pappa slog din mamma?
- Ja, varje dag. Det skedde mest på kvällarna. På helgerna kunde det hända när som helst.
- Vad gjorde du då?
- Jag gick emellan så att han inte kunde komma åt min mamma.
- Slog han dig?
- Nä, aldrig.
- Hur gammal var du när det här pågick?
- Det började när jag var elva. Först var det bara vanligt bråk. Sedan kom misshandeln.
- Vad önskar du dig av samtalet här idag?
- Jag önskar att de mörka åren inte ska styra mig mer. Att det ljusa får ta över.
- Är det något annat du vill tillägga?
- Inte just nu.
Det är mors tur att avge sitt vittnesmål. Vi byter plats. Hon håller handväskan intill sig, handväskan där hon lagt det skrynkliga A4-pappret med alla ord och uttryck som far kallade henne, och som hon planerar att läsa upp.
- Vad tänker du när du hör din dotter berätta? frågar terapeuten.
- Jag förstår att hon mått dåligt. Och att hon fortfarande gör det. Jag försökte prata med hennes pappa om det när hon var yngre, men han ville inte lyssna.
- Hur ser du på våldet som Åsa berättade om? Hur upplevde du det?
- Det är tack vare Åsa som jag sitter här idag. Att jag lever. Jag hade inte levt om inte Åsa gått emellan och stått som en mur mellan mig och Bertil.
- Kan du ge något exempel på hur en våldsam situation kunde se ut?
- Det var ju våldsamt varje dag som Åsa sa. Det räckte med att jag sa något om vår relation. Att vi behövde prata. Han hade ju träffat en annan kvinna bakom min rygg, och då behövde vi prata om det tyckte jag. Då kunde han tända till. Han fick den där blicken som jag har så svårt att glömma. Ögonen stod still. Han jagade mig runt i huset tills han fick tag i mig och slog. Han slog med stolar, knytnävar, tofflor och träskor. Jag hade blåmärken över hela kroppen utom i ansiktet. Men en gång knockade han mig med knytnäven mitt på näsan. Då var det som han vaknade till och hejdade sig. Oj sa han. Näsan blev ju sned. Det är den fortfarande. Det ser du kanske?
Terapeuten böjer sig fram över bordet för att titta närmare på mors sneda näsa. Under tiden sneglar jag mot far, som ser både road och hatisk ut.
- Ibland sprang jag ut, fortsätter mor. Men han kom alltid ikapp mig och slog stenhårt med en träsko eller toffla. Jag höll armarna och händerna om huvudet så han inte kom åt där. För då visste jag att det var kört. Han höll fast mig om nacken eller halsen när han slog. Blicken var vansinnig. Den glömmer jag aldrig. De där pupillerna.
Jag tittar åter på far som inte ler längre. Ögonen är svarta streck som iakttar mor.
- Jag ska utplåna dig! fortsätter mor. Det sa han alltid när han slog. Jag ska utplåna dig!
- Var fanns Åsa när det här hände?
- Hon fanns där och räddade mig. Hon gick emellan och då kunde han inte slå. Åsa rörde han aldrig.
- Talade du med någon utomstående om det som hände?
- Misshandeln berättade jag inte om den första tiden. Senare visade jag blåmärkena för en arbetskamrat.
- Tog du någon kontakt med vården och fick möjlighet att prata av dig?
- Jag och Bertil gick i parterapi några gånger hos en man och en kvinna. På samma vårdcentral där Åsa senare gick hos en kurator på BUP.
- Blev det bättre av det?
- Nä, det kan jag inte säga. Jag gick och pratade själv med mannen några gånger efteråt. Jag tyckte att han var bra.
Det var mannen som sa till min mor att min far var den knepigaste person han träffat under sitt yrkesliv. Att det inte gick att förstå honom. Han beskrev min far som en dubbelnatur och klockren psykopat. Han sa att han inte skulle ångra sina gärningar. Möjligen på dödsbädden.
Det berättade min mor för mig då jag var tolv. Ja, hon berättade ju allt för mig. Själv hade jag ingen att prata med om det som pågick i mitt inre. Jag tänkte aldrig ett ögonblick på att göra det heller. Ville inte vara till besvär när allt redan var så tragiskt och våldsamt.
- Hade Åsa någon att tala med under de här åren? frågar terapeuten.
- Hon hade ju mig. En gång frågade jag hur hon mådde, och då sa hon att allt var bra. Jag tyckte det lät konstigt, men jag litade på det.
Kuratorn vet sedan tidigare samtal med mig att min mor knappt var kontaktbar under dessa år. Hon grät och skrek mest. Hotade att ta livet av sig. När jag bad att vi skulle flytta ville hon inte. Allt skulle bli bra om hon bara kunde få far att lyssna och förstå. Jag visste från första stund att det var lönlöst.
- Åsa berättade en gång när hon var tolv att hon tänkte ta livet av sig, fortsätter mor. Hon hade gått ner till badstranden för att dränka sig.
Mor tittar på mig för att få bekräftelse. Jag gör en huvudrörelse och min för att visa att det inte riktigt var så. Och mor rättar.
- Nä, det var visst inte så farligt tror jag. Men du mådde dåligt när du gick dit i mörkret va? Du sa hejdå till nallarna eller vad det var.
Terapeuten ser bekymrad ut.
- Åsa hade alltså ingen utomstående att vända sig till?
- Nä, det hade hon förstås inte.
- Du berättade igår att du hade en lista med ord som du ville läsa upp.
Mor rotar fram det ihopvikta A4-pappret som hon sparat i tjugo år. Hon vecklar upp det med den fullklottrade baksidan vänd mot terapeuten. Det är klotter av mig som trettonåring. Jag har kvar pappret än idag, och mor har daterat anteckningarna till den 5 juli 1986.
- Ja, då tänkte jag läsa det här som jag skrev ner 1986, och som Bertil ofta skrek åt mig. Beskrivning av Birgit har jag skrivit överst. Då kommer det här då. Ditt as. Åderbråck. Slå dig i väggen med huvudet före så att du blir tyst. Cancer i huvudet. Så hemsk att patienterna kommer att sluta komma till dig. Den värsta människa som finns. Alltid varit jävlig. Håll käften ditt jävla as. Tycker inte om dig. Förstår dem som misshandlar sina kvinnor. Kvinnosakskvinna. Du gör ditt. Så gör jag mitt. Och inget mera. Jävla drömmar att tycka om, att röra vid, att bry sig om dig. Av Bertil har jag skrivit längst ner. Jag ska utplåna dig har jag inte skrivit här. Det sa han ju alltid när han slog. Och andra gånger också. Jävla kärring sa han ju varje dag. Det var nog det snällaste jag fick höra.
- Det där är exempel på psykiskt våld, säger terapeuten. Det kan göra mer ont än det fysiska våldet. Det stannar kvar i minnet.
Så blev det slutligen fars tur att sätta sig i soffan mitt emot terapeuten. Mor hade sett så liten ut där hon suttit ihopsjunken i ett hörn. Som en skadskjuten fågel med hängande vingar. Nu sätter sig far på samma plats, bakåtlutad och bredbent med händerna på vardera låret.
Om mitt samtal med terapeuten mest påmint om en monolog och mors om en dialog, så liknar detta snarast ett förhör. Far säger ingenting utöver svaren på terapeutens frågor.
- Vad säger du när du har lyssnat på Åsa och Birgit? frågar hon.
Far slår ut med armarna med en uppgiven min.
- Tja, jag har väl inte så mycket att säga till mitt försvar gissar jag.
- Åjo, du har möjlighet att ge din syn utan att bli avbruten av Åsa och Birgit.
- Jaså, skrattar far lite bittert. Men jag har inget att tillägga.
- Erkänner du att du misshandlade Birgit?
- Ibland fick jag ta i med hårdhandskarna. Det fick jag. Men du ska veta att Birgit kunde vara väldigt besvärlig. Hon var ofta provokativ och ville bråka. En gång blev jag tvungen att bära ut henne till och med!
Den sista meningen säger han med ett leende, och inte utan stolthet.
- Hur var Birgit när hon var provokativ?
- Det kommer jag inte ihåg på rak arm. Men det skulle pratas hit och dit om känslor. Om vem som gjort fel. Mycket kvinnosakssnack som jag minns. Hon satt ofta och pratade med några rävkärringar.
- Rävkärringar?
- Ja, med kvinnor i bekantskapskretsen. Eller ruggugglor som jag brukar kalla dem. Hon satt i timmar och kacklade i telefonen. Bara en massa gagg.
- Åsa berättade tidigare att hon mådde dåligt av det våld hon såg, och att hon fortfarande mår dåligt av det. Vad tänker du om det?
- Det är ju tråkigt att höra. Men det är inget som jag har märkt. När vi träffas är hon alltid glad och pratsam.
- Hur tror du hon mådde när hon såg sin pappa slå sin mamma?
- Nä, det klart att det inte är bra. Man ska inte slå. Då är det bättre att flytta som Åsa sa.
- Du vet väl om att det du gjorde mot Birgit är straffbart och kan leda till fängelse?
Nu tiger far, och jag ser att han hatar terapeuten. Hon får inget svar. Efter några andetag försöker hon med andra ord:
- Vad tänker du om det du gjorde mot Birgit och som Åsa blev vittne till?
Far slår ut med armarna och ser uppriktigt förvånad ut.
- Tja! Vad ska jag göra åt det nu? Gjort är gjort!
- Har du dåligt samvete över det som hänt?
- Nej, det har jag inte! svarar far med ett leende. Det hjälper ingen att man går omkring med dåligt samvete. Det har jag lärt mig av erfarenhet.

Vi tar en kort kaffepaus. Det är en tryckt stämning i våningen. Mor sitter kvar i soffan medan jag och far går runt i hallen och tittar på tavlor. Vi kommenterar några motiv, men är frånvarande när vi talar. En gång går jag in i rummet till mor för att se hur hon mår. Jag är som vanligt diplomaten som vill hålla koll på de stridande parterna. Se till så att de håller sig lugna. Men den här dagen finns det ingen anledning till det. Mina föräldrar är lugna för en gångs skull.
Det gemensamma samtalet efteråt går inte framåt på grund av en enda sak. Min far känner ingen ånger. Han lider inte av skuldkänslor och dåligt samvete. Mor säger att hon haft dåligt samvete för min skull, men att hon gjort så gott hon kunnat.
- Hur tänker ni framåt kring er relation? frågar terapeuten. Någon?
Mor tar ordet:
- Jag hoppas att Åsa kan lägga det här bakom sig, och tänka att det inte var hennes fel att vi var så knäppa.
Terapeuten ser på far.
- Vad säger du? Hur tänker du om framtiden? Om Åsas och din relation?
- Jag hoppas att den fortsätter som förut, svarar han glatt. Den har alltid varit bra tycker jag. Det har inte varit några friktioner som jag kan se.
Terapeuten erbjuder fortsatta samtal mellan mig och föräldrarna, men ingen av oss nappar. Det är som om syret försvunnit ur rummet. Hos mig finns bara en känsla av tomhet, svek och meningslöshet. Avståndet med resor är också ett hinder. Terapeuten ser på mig.
- Hur tänker du om relationen till pappa framöver?
- Vi behöver smälta det här och ta en paus. Vi har ju ändå inte setts så mycket de sista åren.
- Hur kommer det sig att ni inte har setts?
- Studierna har tagit mycket tid.
Men det var bara halva sanningen. Anledningen till att vi inte hade setts berodde till stor del på att far hade träffat en ny kvinna efter separationen från Betty som han hade varit sambo med i tio år. Själv kände jag att jag inte längre orkade spela ett spel, som om det mörka aldrig hänt. Jag hade berättat för far om det planerade familjesamtalet, och han anade kanske att jag skulle avslöja något i kvinnans närvaro, om vi råkades. För Birgitta, den nya kvinnan, ville han förstås hemlighålla sitt våldsamma förflutna. Därför blev kontakten sporadisk. Det anmärkningsvärda var att kvinnan hade fått mycket stryk under sin uppväxt, något som gjorde min far indignerad. Det var hennes far, en känd konstnär, som hade misshandlat henne.
Tiden innan Birgitta, under sin korta period som ensamstående, träffade far trasiga och känslostörda kvinnor som han berättade om. En var ett alkoholiserat fnask från Gotland. En annan var en yngre kvinna boende i området som han sa att han tyckte mycket synd om. Anledningen var att hennes man misshandlade henne. Det gjorde min far väldigt upprörd. Han knöt näven i luften då han berättade om det. Ingenting gjorde honom så upprörd som män som slog kvinnor. Men han själv, en flitig kvinnomisshandlare, anmälde inte mannen.
I stället stod han och kvinnan och kramades i skogen berättade han. Och mannen blev svartsjuk och ännu mer våldsam. Det kunde inte far förstå eftersom kvinnan behövde tröst.
Far gick vid denna tid med i föreningen Mäns Våld mot Kvinnor, och var troligen den mest engagerade i föreningen. Förmodligen därför att han var attraherad av den misshandlade kvinnan.
En gång då jag hälsade på far vid den här tiden, och vi hade ätit frukost, satt han kvar vid bordet och såg fundersam ut. Sedan sa han med den allra oskyldigaste blick på mig:
- Morsan påstår att jag har slagit henne. Jag tog henne i armen en gång. Det är allt.
Tigande dukade jag av bordet. Det var första gången jag insåg att far lever i förnekelse. Det var på våren 2003, några månader innan han träffade Birgitta. Han tyckte mycket synd om sig själv och beklagade sin ensamhet för mig. Jag lyssnade och teg. Insåg det meningslösa i att käfta emot. Senare på förmiddagen fick jag mitt livs första migränattack.

Terapeuten lyfter upp Bibeln och lägger den i sitt knä. Far tittar på den med ett ironiskt drag i mungipan.
- Inom kristendomen talar man om något som heter botens sakrament, säger kvinnan. Det handlar om att gå till botten med sitt samvete. Att rannsaka sig själv och fundera över de fel man gjort. Att verkligen förstå vad man orsakat andra och känna att man aldrig mer vill göra så. Man erkänner i uppriktig ånger att man har gjort fel, och får sedan möjlighet att göra bot genom olika handlingar.
Det här är alltså något annat än förlåtelse. Det handlar om att gottgöra genom handlingar som visar att man känner ånger och är beredd att ändra på sitt beteende.
Far ser likgiltig ut. Hos honom finns ingen vilja till botgöring. Om där inte finns en förmåga till ånger, finns det inte heller någon startpunkt, någon förutsättning för botens sakrament.
- Du behöver naturligtvis inte vara kristen, fortsätter terapeuten med blicken på far. Men se det som en bra process att gå till botten med dina gärningar. Vad tror du om det?
Far slår ut med armarna med en förvånad min. Han svarar inget. Det blir tyst en stund.
Jag känner mig skeptisk men säger inget. Var denna högutbildade kvinna i övre medelåldern så naiv att hon trodde att min far skulle kunna utveckla en känsla av ånger över sina brott, och sedan gottgöra genom olika handlingar?
Förmodligen inte. Men hon var tvungen att komma med ett förslag för att inte verka resignerad, något hon väl som erfaren psykolog blev ibland.
Vad för slags handlingar far skulle utföra kom vi aldrig in på. Kanske för att vi alla insåg att han aldrig skulle nå fram till startpunkten i form av en ångerkänsla. Förutsättningen för att vilja och kunna göra bot.
Varken förlåtelse eller botgöring biter på en samvetslös. En sådan person är obotfärdig. Den som inte förstår sin skuld och brottets skada på andra kan inte genomföra botens sakrament. Den har heller inget behov av att bli förlåten.
Först i denna stund när vi sitter här, tjugo år efter våldet, dödshoten och förnedringen, trillar polletten ner. Innerst inne hade jag fram till denna stund trott att far kände ånger, och led av sina brott. Bara det att han inte förmådde visa det. Eftersom jag själv dolde mitt lidande tänkte jag att far gjorde detsamma. Men nu bevittnar jag hans fullständiga brist på självinsikt och samvete.
- Vill du säga några avslutande ord Åsa? frågar terapeuten.
- Jag tänker att vi behöver smälta det här mötet och samtalet. Min pappa får höra av sig när han har funderat på allt han gjort, och på botgöringen som du beskrev. Han har mycket att ta till sig och behöver tid att fundera.
Jag säger det utan att tro på det. Och när jag ser på far ler han åter stort och varmt mot mig. Det gör mig förbryllad i denna allvarliga stund.
När vi rest oss upp blir det en lättsammare stämning i rummet. Vi talar om den fina lägenheten och om illrarna som för tillfället finns i ett annat rum. Sedan är det dags att betala. När mor tar fram sin plånbok, hejdar far henne med en handrörelse.
- Nä, nä! Jag betalar för alla.
Han sliter fram en hundralapp och lägger på bordet.
- Så där ja!
- Det där räcker väl inte! säger mor med skratt i rösten.
- Jaså, säger far och ser förvånat på terapeuten. Jag trodde det räckte gott och väl. Jag har tyvärr inte mer pengar på mig.
- Hur mycket ska du ha? frågar mor terapeuten som svarar ett mångdubbelt högre belopp än fars hundralapp.
Mor rotar i sin plånbok där hon förberett med flera femhundringar. Jag tycker synd om henne och kommer på att jag har pengar.
- Jag har ju femhundringen! säger jag glatt.
- Har du så mycket pengar med dig? frågar mor.
- Ja, jag fick den av farsan precis innan vi gick in.
Terapeuten och mina föräldrar skrattar. Ett kort ögonblick blir stämningen god, och jag känner mig åter som det lilla barnet i en omtänksam och trygg vuxenvärld.

När vi kommer ner på gatan föreslår jag att vi följer far till bussterminalen. Jag är ännu inte redo för den slutgiltiga separationen. Vi vet alla tre fast vi inget säger, att denna tillfälliga återförening ska bli vårt sista möte i livet.
Mor tänder en cigarett och ber oss att gå före. Hon vet att jag avskyr rök. Far är uppsluppen och pratar ivrigt.
- Så himla roligt att få träffa dig igen! säger han när vi svänger runt hörnet mot Narvavägen. Det var så länge sen. Vi får se till att ses oftare nu. Du kan väl komma ner och hälsa på? Ska vi säga nu i helgen? Är du ledig då?
- Vi får väl se, svarar jag chockad över det olämpliga förslaget. Vi behöver ju tid till eftertanke som vi pratade om därinne.
- Jag förstår att det är Birgitta du är rädd för. Men det behöver du inte vara. Hon är jättetrevlig! Hon ser fram emot att få träffa dig. Vi behöver inte vänta för den sakens skull inte. Kom ner du så fort du kan.
Jag förmår inte svara något och far fortsätter lika ivrigt.
- Nä, Birgitta behöver du inte vara nervös för. Och hennes förbannade släkt har jag sett till att hon inte träffar mer. Riktiga jävla grisar. De behöver du inte råka på. Så kom ner du. Inte behöver vi ta någon paus inte. Och Wilma har frågat efter dig. Hon undrar hur det är med dig. Du må tro att hon blir glad om du kommer!
Wilma är grannkvinnan som jag lärde känna under en period då jag hyrde huset av far och Betty när de bodde i Spanien.
Jag går framåt fast kroppen känns paralyserad av fars ord som visar på hans fullständiga avsaknad av samvete och skuldkänslor.
Vi kommer strax ner på Strandvägen och fortsätter västerut mot Hamngatan. Far sneglar bakåt mot mor och säger med dämpad röst:
- Morsan verkar mycket lugnare nu än förr då hon jämt skulle bråka. Det måste vara skönt för dig också att hon är lugnare. Men röker gör hon visst fortfarande.
Ute har det mörknat och det är nästan vindstilla. Vi vandrar långsamt på Strandvägskajen och ser på de infrusna skutorna, svagt belysta av de små gatlyktorna.
När mor har rökt klart, väntar vi in henne. Sedan går vi tillsammans som en familj, väl medvetna om att det är vår sista gemensamma promenad. Vi talar om allt utom oss själva.
När vi passerar Dramaten berättar jag om några generalrepetitioner jag varit på genom åren. Det är en granne på Gärdet som har kontakter i teatervärlden. Genom henne har jag under mina tio år i Stockholm fått möjlighet att gå på alla genrep inför premiärerna.
Utanför Kulturhusets östra gavel går en socialdemokratisk minister av och an och verkar vänta på någon. Det är Sveriges skolminister som ironiskt nog tillhör en folkgrupp med en stor andel analfabeter. Det blir en lämplig övergång till ett samtal om politik. Far anser att samhällsutvecklingen går åt fel håll med det ökade våldet.
- Det är för jävligt som det har blivit! Mord varenda dag. Och ligor som härjar i förorterna. Det måste till hårdare tag för att få stopp på det!
Jag förmår inte svara. Sneglar på honom för att se om han ska hejda sig. Men han missförstår min blick.
- Det är säkert! Det måste till hårdare straff för våldsverkare! Det ska kännas ordentligt. Det har jag alltid sagt! En del äldre törs inte gå ut längre. Du hörde om Birgitta och mig va? Att vi blev rånade?
- Det har du berättat.
Vi kommer in i Cityterminalen och följer far upp till vänthallen innanför tunneln där bussen ska avgå. Medan vi väntar sätter sig mina föräldrar på en bänk och talar om det vardagliga och praktiska. Far undrar om mor eldar i braskaminen. Det gör hon, men hon måste komplettera med några element också, vilket leder till dyra räkningar så här års.
- Du skulle köpa en luftvärmepump! säger far. De är effektiva. Då drar du ner på kostnaderna.
Mor ska fundera på saken. Far fortsätter att tala engagerat om elpriser och luftvärmepumpars effektivitet. När dörrarna öppnas ut till tunneln där bussen står, reser han sig hastigt. Jag går med honom några steg, medan mor sitter kvar på bänken. Far vinkar glatt till mig och ropar:
- Kom ner och hälsa på så fort du kan! Vi hörs!
Sedan susar skjutdörrarna igen bakom honom. Mina föräldrar har setts för sista gången.

En blandning av vanmakt och tomhet fyller mig. Om samtalet hos terapeuten utvecklats som jag önskat hade mina föräldrar bett mig om förlåtelse med ånger i hjärtat. Så blev det inte. Jag fick inte höra något förlåt.
Jag påminner mig om att vi skrapade varsin trisslott i lägenheten innan vi gick till terapeuten. Tre trisslotter som far hade med sig. Alla tre nitlotter. Min aning att de var ett förebud om utgången av samtalet hade besannats. Det blev ingen seriös diskussion kring de mörka åren, och befrielsen kom inte.
Men känslorna av svek, vanmakt och övergivenhet blev ändå uppenbarade. Jag blev klar över deras ursprung.
Var det en vinst trots allt?


Fortsättning följer.