Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Foto: Åsa Henriksson (2024)


Tema trauma del 1 (15): Förlängd exponering

Fortsättning på del 1 (15).

Jag letar fram min kalender från 2006 och läser de korta noteringar jag gjort. Blir förvånad och konfunderad. Jag verkar inte alls så dyster och lamslagen efter familjesamtalet som jag beskrivit det i dagboken.
Min mor som stannat över natten efter det ödesdigra mötet, följer nästa dag med mig till en antikaffär på Linnégatan där jag reserverar en soffa. En stor och blå med gula prickar.
Jag planerar att måla om vävtapeten i lägenhetens vardagsrum till ljusgult, så att den matchar prickarna på soffan. I hörnfönstret hänger redan senapsgula sidengardiner. Jag planerar även att köpa ett gult tyg, och sy nya överdrag till prydnadskuddarna.
I en antikaffär vid Karlaplan köper jag ett bord och två karmstolar, klädda i gult tyg. En ny dörrmatta blev det också. Och en större frömatare till sparvarna och finkarna på balkongen.
Och soffan kom, vävtapeterna målades om och kuddöverdragen syddes. Sedan satt jag i den blå soffan och såg på fåglarna när de åt i yrvädret. Lägenheten liknade mer ett riktigt hem, och det antika bordet och karmstolarna passade så fint till soffan och sidengardinerna.
Men jag passade inte in. Hela tiden anade jag att försöket att skapa trivsel i lägenheten var dödfött. Ungefär som att försöka gjuta liv i ett äktenskap utan kärlek. Det går inte. Min relation till Stockholm kunde aldrig bli varmhjärtad.
Vissa människor fungerar i städer som fisken i vattnet. Jag fungerar i städer ungefär som fisken på land. Jag får andnöd och panik. Min hjärna som redan är överbelastad med minnesbilder och fantasier kräver en lugn och tyst omgivning.
Närmast sanningen om mitt mående kommer nog därför anteckningarna i dagboken. Där träder mitt riktiga jag fram med demaskerade känslor. Kalendernoteringarna speglar endast en yttre verklighet, som inte tar hänsyn till min vilja. Den är förträngd och negligerad. I mitt undermedvetna har jag redan i januari 2006 fattat beslutet att lämna Stockholm.

Jag läser vidare i både kalendern och dagboken för att få grepp om tillvaron efter familjesamtalet. En tillvaro som präglades av väntan på ett telefonsamtal. Ett samtal där jag önskar att min far övertygar mig om att han har förstått att misshandeln av min mor även skadade mig. Hans dotter som såg allt och tjänstgjorde som sin mors livvakt.
I slutet av januari insjuknar jag i en svår influensa med hög feber och öroninflammation med hål på trumhinnorna. Jag är riktigt dålig under en månad och blir borta från arbetet.
Läkaren skriver ut penicillin och rekommenderar mig att ta Revaxör. Men öronen blir allt sämre. Läkaren skriver ut Rinexin som ska verka avsvällande. Jag får hallucinationer och blir aggressiv av medicinen. I kombination med grubblerier kring det förflutna och tystnaden från far, blir det nästan svart. Jag tvingas sluta med Rinexinet.
Sjukdomen innebär framför allt tristess med få intryck från yttervärlden. När febern är som högst ser jag på telefonens presentatör att Lena ringt. Min halvsyster. Jag ringer inte upp henne på grund av mitt usla tillstånd. Men jag hade kanske ändå inte ringt. Jag har nämligen onda aningar.
Eftersom vi normalt inte har kontakt, förstår jag att hon ringer för att prata om familjesamtalet. Magkänslan säger mig att det kommer att bli ett mycket obehagligt samtal.
Under februari och början av mars går jag trots sjukdomen en datakurs. Troligen därför att jag i förväg betalat kursen och inte får tillbaka pengarna om jag avbryter.
Jag tillhör den lilla klicken svenskar som inte följt med in i dataåldern. Jag betraktar datorn som en utomjording som inte bör finnas bland människor.
Under studietiden har jag använt dator, men bara i yttersta nödfall. Som vid uppsatsskrivningarna. Då lärde jag mig på egen hand att skriva text och använda fotnoter i Word. Mycket mer än så behövdes inte för att rent tekniskt få ihop en akademisk uppsats.
Under en fikapaus berättar kursledaren med ett leende, att om det blir fel på datorn kommer den att explodera. Ungefär som ett vulkanutbrott med heta lavaströmmar forsande över golvet. Sedan kommer ett gigantiskt och giftigt rökmoln stiga upp mot taket.
Jag tittar på den kvinnliga deltagaren mitt emot mig som lyssnar storögt med öppen mun. Jag ser förmodligen likadan ut. Sedan ser jag på läraren som sitter tyst och betraktar oss. Han känner igen vår sort. Datafobikerna. Jag tror ändå lite grann på det han säger. Datorn kommer att explodera om jag snuddar vid fel knapp. Kanske kommer jag själv att förolyckas vid smällen.

Jag läser vidare i kalendern. Den elfte februari finns en notering om inbrott. Det sker på kvällen i butiken som ligger vägg i vägg med min lägenhet. Jag hör en fönsterruta slås sönder och skyndar ut, matt och febersjuk. Jag hejdar mig utanför ytterdörren, bara någon meter från entrén till butiken.
Det är helt tyst, och en skåpbil med öppen sidodörr står vid trottoarkanten. Tjuvarna har troligen hört mig öppna ytterdörren. Nu avvaktar de i mörkret inne i butiken för att inte bli upptäckta. Tar jag två kliv framåt står jag öga mot öga med dem.
Jag tar inte risken utan går tillbaka in till mig och ringer polisen. Anmäler det pågående inbrottet. Någon har redan ringt och en patrull är på väg. Det hela tar någon minut. Sedan går jag ut igen och ser att skåpbilen är borta. Jag kikar in i mörkret genom den sönderslagna rutan i dörren till butiken. Vad som stulits vet jag inte. Jag ser inget särskilt.

Trots att kroppen tillfrisknar blir det allt mörkare i mig på grund av tankar på familjesamtalet. Far har ännu inte hört av sig om botgöringen.
Jag behöver tala med någon som kan ge mig kraft att blicka framåt. Jag ringer en KBT-terapeut på Norrmalm som familjeterapeuten tipsat mig om.
Dagen därpå sitter jag hos henne, nedstämd men ändå lite hoppfull. Hon är mycket vänlig och talar hängivet om mindfulness, medveten närvaro. Att leva i nuet.
Det är viktigt med kroppshållningen också. Och att andas rätt. Jag tränar och försöker. Men välgörande andning hjälper inte mot minnenas tyranni. Eller känslor av svek. Men terapeuten är optimistisk. Nästa gång ska vi tala om att "komma loss". Det är viktigt för att kunna förverkliga sina drömmar.
Men på nätterna drömmer jag andra drömmar. Jag antecknar dem på morgonen i halvvaket tillstånd. I en dröm tänker far mörda mig och mor. Det beror på att hans bästa vän fått reda på sanningen om våldet han utsatte oss för. Det är inte vi som berättat för vännen, men far är övertygad om det.
I en annan dröm befinner jag mig i barndomshemmet. Jag och mor sitter i ett par beiga soffor som vi hade när jag var liten. Det är natt eller sen kväll då jag hör steg i trappan. Det är tysta, smygande steg. Någon är på väg upp från nedervåningen. Jag hoppar ner bakom en soffa och gömmer mig.
Det visar sig att det är far. Han och mor står sedan och pratar i köket. En natt sover han över i lägenheten i Stockholm. Han ligger i en vinröd plyschsoffa som jag hade några år tidigare. Emellanåt vaknar han och är mycket ångerfull. Han upprepar: Det är mitt fel! Det är jag som har ställt till det!
Mor och jag diskuterar vad vi ska göra. Jag beslutar att vi måste kontakta familjeterapeuten. Vi får en tid nästa dag och sitter i ett väntrum. Det påminner om en vänthall på en flygplats eller en stor järnvägsstation. Plötsligt ser vi far. Han sitter i en bar tillsammans med komikern Magnus Härenstam. De har trevligt ihop, och mor och jag vill inte störa. Det är onödigt att Härenstam får reda på varför far sitter där.
Sedan vaknar jag.
Drömmarna om far ger tydliga signaler om vad som rör sig i mitt bakhuvud. Där finns en rädsla för hans vrede som innehåller förnekelse och brist på samvete. Där finns också en önskan om att han ska visa sig ångerfull som han gör på plyschsoffan.
Den känsla jag känner igen mest är skammen och oron över vad andra ska tycka. Komikern Härenstam symboliserar de glada och normala människorna jag inte vill mista.
Tidigt kände jag oro för att människor skulle få reda på vad far utsatte oss för. Jag kände en oro för att de inte skulle tycka om honom, och att min familj skulle betraktas som onormal. Det är det jag känner i drömmen då mor och jag väljer att inte gå fram och störa far när han har trevligt tillsammans med komikern. Fasaden av normalitet måste upprätthållas.

I början av mars postar jag ett gratulationskort till far. Med viss tvekan. Han har ännu inte hört av sig om samvetet och botgöringen.
Dagen därpå besöker jag KBT-terapeuten. När jag kommer hem bryter jag ihop. Det är fars födelsedag. Förutom att skicka kort brukar jag ringa och gratulera. Men den här gången gör jag inte det. Kanske hör han av sig och tackar för kortet. Men det gör han inte.
Nästa dag går jag ner till en bokhandel vid Karlaplan och köper två böcker om mindfulness som KBT-kvinnan tipsat mig om. Jag läser och inser att böckerna är skrivna av människor som aldrig lidit på allvar.

Till slut, på förmiddagen den 10 mars ringer far. Två månader efter familjesamtalet. Två månaders tid till eftertanke. Tid för att begrunda vad hans våldsamma beteende gjorde med mig och min mor.
Han låter glad, men på ett aggressivt sätt. Ungefär som efter familjesamtalet när mor och jag följde honom till Cityterminalen. Trots att jag noterat att vi talade i en timme minns jag bara enstaka repliker.
Först talar vi om samhällsutvecklingen med det ökade våldet och kriminaliteten. Diskussionen påminner om den som fördes under promenaden efter familjesamtalet. Och känslan är densamma. Ämnet är rimligt att diskutera, men inte nu. Det känns tvivelaktigt att moralisera över andras våldsamma beteende innan man deklarerat att man tagit avstånd från de egna våldshandlingar man utsatt sina närmaste för. Men jag låter far gå på. Föredrar att han själv tar upp det han borde prata om.
Sedan glider samtalet över på "rävkärringar". Det är framför allt Betty, hans före detta som han är arg på. Hon har varit i hans hem och "härjat" och hämtat saker som tillhör henne. Exakt hur han uttrycker sig om Betty minns jag inte. Men i förbigående nämner han en annan "rävkärring" som jämförelse. En kvinna som är av samma skrot och korn:
- Som den där jävla kärringen vi var hos i Stockholm! Vad var det för ett jävla stycke? Nä, såna där rävkärringar ska hållas kort. De ska man hålla sig för god för. Tvi vale!
Jag var redan innan telefonsamtalet utmattad och orkade inte gå in i en dialog. Far gav mig inte ens möjlighet till det. Han bytte samtalsämne i rasande takt.
- Hörrudu förresten! Nu till det viktigaste och trevligaste! Det var ju därför jag ringde! Vi har ju inte hörts på ett tag. Vad säger du om att komma ner till mig och Birgitta några dagar?
- Just nu kan jag inte.
- Nej, nej! Du behöver inte komma i morgon inte!
Men i nästa vecka skulle det bli skapligt väder.
- Jag är inte riktigt kry än.
- Då tar vi det senare. Är du ledig i påsk?
- Jag kan nog ordna det.
- Då ska jag säga till Wilma att du kommer. Du må tro att hon blir glad, när hon inte sett dig på länge.
Wilma är hans ständigt leende granne som jag lärde känna hösten 1998. Vi blev grannar då eftersom jag hyrde huset av far och Betty när de bodde i Spanien. Där erfor jag mitt första misslyckade försök som författare. Jag levde på ett litet sparkapital och satt vid slagbordet i deras kök och skrev dikter och flera halvfärdiga manus till romaner och skådespel.
- Du får hälsa Wilma, säger jag.
- Det ska jag göra. Jag noterar att du kommer i påsk. Så spikar vi dag senare.
Skulle det tjänat något till att ta en diskussion om samvetet och botgöringen med far?
Den bittra attacken på terapeuten var inget annat än en förnekelse av mitt lidande. Det var en nedvärdering av mitt försök att kasta ljus över de mörka åren då han dagligen misshandlade min mor framför mina ögon.
Jag stod maktlös inför hans bristande samvete, som var hans styrka. Han hade haft initiativet under hela samtalet vilket hindrat mig från att ställa frågor. Han hade använt sig av den militära taktiken att anfall är bästa försvar. Det offensiva tonfallet fanns där för att inte tappa initiativet. För att inte låta någon bryta in.
En starkare individ än jag hade nog klarat av det. Men jag med min brutna självkänsla gjorde det inte. Jag drabbades av alltings meningslöshet då jag hörde honom gå på. Jag la på luren med tomhetskänslor.
På kvällen ringer Betty. Hon berättar att hon träffat far och sambon eftersom hon varit inne i huset och hämtat saker som tillhör henne.
Sedan föreslår hon att vi ska gå på bio. Jag gör vad jag kan för att slippa undan. Jag vill inte träffa henne mer. Tre år tidigare hade hon bjudit mig på middag i sin våning i Vasastan. Då hade hon visat så onda sidor att jag beslutade mig för att aldrig mer ha med henne att göra. Och vi sågs heller aldrig mer. Jag ska berätta längre fram i serien vad det rörde sig om.

Tre veckor senare är allt nästan förbi. Jag har i skrivande stund svårt att framkalla ens en bråkdel av de känslor som förlamade tillvaron vid den här tiden. Men jag ska försöka beskriva dem.
Det är den sista dagen i mars och jag har just tillfrisknat från en maginfluensa när jag promenerar utmed Djurgårdsbrunnsviken. Jag andas besvärat på grund av ångest. Osynliga händer sluter sig om halsen, och för varje steg hårdnar greppet. Plötsligt är luften strypt.
Strax därpå ser jag en rämna i vikens is. Den är en av få sprickor i den tjocka isen efter en ovanligt kall vinter. Men den är tillräckligt stor för en människokropp att pressa sig igenom.
Sedan ser jag ingenting annat på min vandring hemåt. Vaken finns på näthinnan omgärdad av ett behagligt skimmer. Jag beslutar att gå tillbaka när det mörknat om ingen människa har befriat mig från smärtan. Vaken har visat på en väg till befrielsen.
Men på vägen hem påminns jag om min ensamma och sjuka mor långt borta i Svartdalen. Min död skulle innebära slutet även för henne. Hon lever bara för mig. Därför kan jag inte dö. Jag orkar inte leva, men jag kan heller inte dö. Den omöjliga ekvationen lamslår mig.
Jag blir sängliggande fram till kvällen då jag med en väldig kraftsamling tar mig upp på benen, bara för att falla ihop i hallen nedanför byrån. Benen bär inte.
Jag befinner mig i ett ingenmansland mellan liv och död. Ett tillstånd fyllt av skuld och skam. Kroppen är trots det förlamade tillståndet inte sjuk. Det vet jag. Om jag bara kunde finna en väg tillbaka till livet. Var finns den som kan rädda mig?
Jag vilar armarna på byrån då benen inte bär. Sedan får jag tag i telefonen och slår med största ansträngning numret till familjeterapeuten. Klockan är halv åtta och det är fredagskväll. Men hon svarar.
Jag förmår bara utstöta enstaka ord. Men hon förstår mig. Jag är välkommen. Det tar tid innan jag kommer på benen. Jag står länge och stöttar mig mot väggen innan jag tar några stapplande steg mot ytterdörren.
Sedan går jag samma väg som med föräldrarna den där råkalla januaridagen. Nu färdas jag i ultrarapid. Gatsten för gatsten. En gång sjunker jag ihop på en trottoarkant. En gång i en fönstersmyg till en källarlokal. Benen saknar kraft.
Trots att jag befinner mig i Stockholms innerstad en fredagskväll, möter jag inte en enda människa. När jag når änden av Banérgatan och svänger ner mot Narvavägen blir det svart. Jag får tag i några buskar i hörnet mot gatan där terapimottagningen ligger. Sedan fixerar jag blicken på porten där jag ska gå in. Det är ett försök att få krafter att ta mig dit.
Men kroppen sugs som en magnet mot Strandvägen och det som finns bortom den nedanför Diplomatstaden. Isvaken som erbjuder ett slut på lidandet.
Jag vet inte hur en tryckvåg påverkar kroppen, men föreställer mig att jag befinner mig i en sådan. Jag har varken förr eller senare upplevt ett så våldsamt tryck mot kroppen.
Det närmaste jag kommit var några år senare då blixten slog ner på balkongen till lägenheten där jag bodde. Jag satt inomhus strax intill men tryckes iväg genom rummet mot hallen. Sedan låg jag förlamad på golvet i några sekunder.
Men det jag upplever den här kvällen på väg till terapeuten är mycket kraftigare. Och här föreligger inga yttre naturkrafter. Jag är som ett dammkorn framför en dammsugare.
Jag kämpar med alla krafter för att inte tryckas ner mot Strandvägen och vattnet. Jag fortsätter att stirra på porten som jag ska öppna och gå igenom, men sjunker ihop på Narvavägen utanför Oscarskyrkan.
Det här är baksmällan tänker jag. Nu kom den. Baksmällan efter familjesamtalet. Van att förtränga och hålla emot är jag trög i reaktionen. Nu har fasaden rämnat. Skalet spruckit. Fram träder mitt riktiga, söndertrasade jag. Undangömt i decennier.

Till slut tar jag mig fram till porten och kommer in till terapeuten. Jag ser henne inte fast hon sitter framför mig. Jag orkar inte lyfta huvudet så högt. Men jag känner hennes välvilja genom dimman. En medmänniska i mitt livs kanske svåraste stund.
Jag svävar som i ett månlandskap och ser bara isvaken framför mig. Känner suget från den och vet inifrån rummet riktningen mot den. Huvudet är riktat mot väggen närmast Djurgårdsbrunnsviken. Precis där grusvägen svänger i närheten av Nobelparken. Där finns isvaken.
Ljusskenet kring vaken omsluter mig medan jag hör terapeutens röst. Jag vet inte vad hon säger. Emellanåt kommer känslan av att allting redan är över. Det spelar ingen roll vad terapeuten säger. Ingen kan styra över mitt liv eller min död. Det är en känsla av total frihet.
Några sekunder tillåter jag mig den känslan. Kanske minuter. Tidsuppfattningen har upphört. Och jag upplever allt så starkt i den stunden. Mitt sista möte någonsin med en människa. En god människa. Ett ganska gott slut efter många års förtvivlan och kamp.
Sedan kommer skammen och förtvivlan. Bilden av min sjuka mor ersätter isvaken. Jag måste kämpa för att hålla mig kvar. Hennes existens är det enda som avhåller mig från att låta befrielsen komma i vattnets djup denna kväll. Denna brutala kamp måste ha varit osynlig för terapeuten.
Till slut hör jag henne rekommendera två månaders sjukskrivning. Hon räcker över en lapp med namn och telefonnummer till en manlig psykiater på Östermalm som hon känner personligen. Han kommer att ordna med sjukskrivningen.
Tanken svindlar. Jag vågar inte tro att det kan ske. Det kan inte vara möjligt att samhället ska sörja för min existens i två månader för att jag ska få tid att läka de öppna såren från barndomen.
Jag sitter hos terapeuten i en och en halv timme, men minns bara hennes rekommendation om sjukskrivning och lappen hon räcker över till mig. Och så en sak till. Att hon hejdar mig då jag famlar efter plånboken. Och jag förstår det. Jag hade själv inte tagit betalt. Det hade varit cyniskt.
Sedan återstår promenaden tillbaka till lägenheten. Jag mår lika dåligt efteråt, och när jag kommit ner på gatan utanför porten står jag fastnitad i marken. Kring fötterna hänger något tungt som gör att jag inte förmår ta ett enda steg. Jag ser mot Narvavägen där Historiska museets gula fasad är upplyst i dunklet. Jag fäster blicken på byggnaden och beslutar mig för att gå Narvavägen mot Karlaplan och vidare upp mot Gärdet och bostaden.
Till slut tar jag mig framåt med släpande fötter. Decimeter för decimeter. Det känns som om fötterna släpar på stora stenblock.
När jag når gathörnet ser jag Strandvägen till vänster, och kroppen sugs åter som en magnet i den riktningen. Det är en myras möte med en virvlande tromb. Jag dras flera meter nedåt i fel riktning, men lyckas till slut vrida huvudet mot norr dit jag ska gå. Det är ofattbart hur jag ska kunna ta mig hela vägen upp till Karlaplan och vidare genom Tessinparken mot min lägenhet på Gärdet. Men jag börjar ändå gå i rätt riktning, fast livet nästan är förbi.

Veckan därpå ringer jag psykiatern och får en tid hos honom drygt två veckor senare. Det är en evighet för den som all vaken tid befinner sig nere i en djup grop utan möjlighet att ta sig upp.
Jag kontaktar därför vårdcentralen. Min husläkare kanske kan sjukskriva mig. Det är värt ett försök. Kvart över nio på morgonen den 6 april får jag tid hos en kvinnlig läkare.
Jag sitter på en stol i korridoren utanför läkarens rum. Patienter går in och ut genom övriga dörrar. Jag väntar och väntar. När klockan är kvart i tio går jag bort till receptionen och undrar om läkaren missat mig. Jag får beskedet att gå tillbaka och vänta. Ha tålamod. Läkaren kommer att hjälpa mig.
När klockan passerat tio kommer en mörk kvinna i gul täckjacka och väska på axeln gående i korridoren. Hon låser upp dörren som jag stirrat på i nästan en timme. Lämnar den öppen så att jag ser in. Rätt fram finns ett fönster ut mot Värtavägen i riktning mot min bostad längre upp på kullen. Jag ser skymten av ett skrivbord och en axelremsväska som ligger slängd på det. Det är alldeles tyst. Vart tog läkaren vägen?
Plötsligt dyker hon upp och jag reser mig till hälften. Men hon smäller igen dörren från insidan. Tiden går. Klockan blir halv elva. Då öppnas dörren och en skarp cigarettlukt sipprar ut. Kvinnan som har civila kläder utan läkarrock stirrar föraktfullt på mig uppifrån och ner.
- Du kan komma in då, säger hon och går före.
Cigarettröken ligger tät därinne. Ändå står ett fönster öppet. Kvinnan har satt sig vid skrivbordet och viftar med handen att jag kan sätta mig.
Jag ser att något inte står rätt till med läkaren. Hon genomgår en kris precis som jag. Men medan jag har vett att uppföra mig hyggligt mot mina medmänniskor, struntar den högavlönade kvinnan att visa respekt för sin patient.
- Varför har du kommit hit då? frågar hon med kallt hån i ögonen.
Frågan förvånar mig eftersom hon borde veta anledningen till mitt besök.
- Jag mår inte bra och tänkte höra om jag kunde bli sjukskriven ett tag.
- Säg inte att det är utbrändhet för det går jag inte på.
- Nä, det vet jag inte om det är.
- Du vet inte? Varför är du här då? Du måste väl veta vad som är problemet?
- Ja, det vet jag. Det är på grund av ett samtal som jag hade med mina föräldrar.
- Ett samtal?
- Ja, ett samtal hos en psykolog. Vi pratade om saker som hänt för länge sedan. Det var bråkigt och mycket våld.
Hon sitter tyst och ser lite lugnare ut.
- Jag konfronterade min pappa kan man säga. Han slog min mamma och hotade henne till livet varje dag i flera år när jag var barn. Min mamma påstår att jag räddade hennes liv flera gånger.
Läkaren tittar ut genom det öppna fönstret. Jag vet inte om hon lyssnar men fortsätter ändå.
- Jag sa till min pappa att det var fel att slå. Men han satt bara och log. Kände ingen ånger. Han fick i uppgift att fundera på det han gjort. Sedan skulle han höra av sig. Han ringde efter två månader, men visade ingen ånger. Han hånade terapeuten och kallade henne den där jävla kärringen. Efter det har jag mått dåligt. Det har varit mycket annat också genom åren. Så det här var nog droppen. Häromdan ...
Läkaren får ett hostanfall. Vänder sig till hälften bort och hostar kraftigare. Tystnar en stund. Sedan börjar det igen. Hon går bort till ett tvättställ och dricker vatten från en plastmugg. Kommer tillbaka och sätter sig igen.
- Fortsätt, säger hon och viftar med handen.
- Jo, det var väldigt mörkt häromdan. Jag var ute och gick och såg att isen hade gått upp på ett ställe. Så jag tänkte ... Ja. Men min mamma lever ju. Hon lever bara för mig har hon sagt. Hon är ett vrak kan man säga. Hon är väldigt sjuk. Hon har aldrig kommit igen efter misshandeln och trakasserierna.
Läkaren reser sig upp och går fram till det öppna fönstret. Tar några djupa andetag innan hon stänger det. Sedan går hon av och an i rummet innan hon stannar vänd mot väggen. Jag ser att det är en människa i kris. För övrigt ser hon bra och välvårdad ut.
När hon vänder sig om är ansiktet täckt av tårar. Hon ser på mig en sekund med smärta i ögonen. Sedan sätter hon sig. Torkar bort tårarna med fingertopparna och blir hård igen.
- Hur länge hade du tänkt vara sjukskriven då?
- Terapeuten jag pratade med tyckte att jag skulle sjukskrivas två månader.
- Två månader! Det finns inte en chans. Två veckor kan jag skriva.
- Jag ska träffa en psykiater om två veckor så det blir bra, säger jag fast jag är besviken och tänker att jag nog är död då.
Hon skriver på datorn medan jag sitter tyst. Efter en stund skriver hon ut två papper och räcker mig. Hon verkar frånvarande och sneglar mot en cigarettask som det står Marlboro på.
- Jaha, tack så mycket då, säger jag.
Hon svarar inte utan reser sig och går bort mot en brits där hennes täckjacka ligger. Troligen ligger det en tändare i någon ficka. Jag går därifrån.
När jag kommer ut sätter jag mig på kanten till en rabatt och tar djupa andetag. Läser det medicinska underlaget. I fältet under diagnos står det psykosociala problem. Under status står det nedsatt grundstämning. Det här är en beskrivning av läkaren själv tänker jag. Hon skrev om sig själv när hon strukit bort tårarna.
Under anamnes står det om allvarliga konflikter i hemmet som jag försökt lösa genom åren, och att jag ska träffa en psykiater för fortsatt bedömning och behandling. Sist står det att nuvarande psykiska hälsotillstånd inte medger arbetsförhet.

Två dagar senare är läget ansträngt. Jag har inget minne av det som sker men det står i kalendern att jag åker taxi akut till S:t Görans sjukhus på grund av hugg i tinningen.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag har aldrig varit någon hypokondriker och avskyr när människor förstör middagar och andra trivsamma tillställningar med prat om inbillade eller verkliga sjukdomar.
Men jag förstår att min psykiska status är kritisk. Det hugger och sticker i huvudet. Varför vet jag inte. Det är inte första gången. Hur jag blir mottagen på sjukhuset minns jag inte. Besöket gör mig tydligen inte lugnare för jag förmår inte vara ensam i lägenheten. Det har inte hänt förut.
Jag har aldrig velat ha något besök av min mor, och hon har heller inte varit intresserad. I ständigt behov av lantluft och stillhet har jag i stället besökt henne. Nu ber jag i min nöd att hon kommer upp.
Det är lördag och jag möter upp henne på Cityterminalen kvart över tio på kvällen. Hon stannar till tisdagen då vi båda far till Svartdalen.
Det är i påskveckan, och nästa dag ringer mor till far och meddelar att jag inte kan komma och hälsa på. Jag mår för dåligt och är sjukskriven. Hon förklarar att det beror på familjesamtalet.
Det är sista gången som mina föräldrar är i kontakt med varandra. Ett kort och dystert samtal om den gemensamma avkommans psykiska tillstånd.
- Han blev ju besviken, säger mor. Han hade räknat med att du skulle komma. Och grannkärringen Wilma hade sett fram emot att du kom sa han. Det är hon som stickar va?
Jag nickar.
- Hon hade visst en present till dig. Det är bäst du ringer henne.
- Det är säkert en tröja hon stickat. Jag ringer henne i morgon.
Dagen därpå går jag ner till gästrummet och ringer. Eller Lenas rum som vi alltid kallade det, eftersom det var där som min halvsyster sov då hon kom på besök. Jag vill slippa prata inför mors öron.
Jag förklarar för Wilma att jag inte kan komma och besöka far.
- Jag förstår, säger hon med eftertryck. Pappa har berättat att du inte vill träffa Birgitta.
- Va?
- Det är en rejäl kvinna förstår du, den här Birgitta. Du skulle säkert tycka om henne.
- Jag har aldrig sagt att jag inte vill träffa henne.
- Jaså? Pappa säger att du är svartsjuk på Birgitta. Att det är därför som du inte kommer ner och hälsar på längre.
Vad svarar man? När en lögnare är avslöjad måste man skrida till verket i sanningens tjänst.
- Ingenting av det där är sant, säger jag. För det första mår jag inte bra. Det beror på att vi hade ett samtal i Stockholm i januari.
- Det har han berättat.
- Jaså. Ja, då vet du vad vi pratade om då?
- Ja, han sa att han skulle upp och prata med Åsa. Att det var något med mamma som hänt. Det har varit jobbigt med mamma förstår jag. Ni kommer inte så bra överens du och mamma.
- Det kanske vi inte gör. Men det var inte därför han åkte upp till Stockholm. Vi träffades hos en psykolog farsan, morsan och jag. Vi pratade om våldet han utsatte oss för.
- Vad säger du?
- Har han inte berättat om det?
- Nä, det har han inte, säger Wilma fundersamt.
- Han slog morsan i flera år och hotade henne till livet. Det var det vi pratade om däruppe. Jag konfronterade honom.
- Jösses!
- Så ligger det till.
- Det kan man ju inte tro! Han ser så oskyldig ut när han ser på en med de där blå ögonen. Han har ju sagt att han är emot våld.
- I den där föreningen Mäns våld mot kvinnor?
- Ja, just det. Han var så engagerad och upprörd över den där mannen som slog sin fru. Han knöt näven i luften. Så arg var han över män som misshandlade sina kvinnor.
- Jag minns. Han sa att du hade en present till mig.
- Ja! Det har jag. Men då kanske du inte kan komma och prova den?
- Är det en tröja?
- Ja, jag blev klar med den i går förmiddag.
- Så snällt. Det finns kanske någon annan som passar i den?
- Vi får se. Jag låter den ligga ifall du kommer. Jösses. Att han var sån.
Men jag besökte aldrig mer min far eller Wilma. Vem som fick tröjan vet jag inte.
Jag berättar för mor att far ljugit.
- Ja, det kunde jag väl tänka mig, suckar hon. Kärringen får väl inte veta att han misshandlat. Då sticker hon direkt om hon har nåt vett. Jag undrar om han egentligen vill att du ska komma. Du kan ju avslöja honom.
- Ja. Men jag ska inte dit. Inte förrän han förklarat sig.
- Ska du inte ringa och önska Lena glad påsk? Hade hon inte ringt dig?
- Det var ju i vintras när jag var sjuk. Jag kunde inte svara då.
- Men du kunde väl ha ringt sen? Hon undrar säkert hur det gick hos terapeuten. Far din har nog ljugit för henne också ska du se.
- Jag misstänker det. Det är väl lika bra att få det överstökat.
- Du får hälsa från mig.
Jag går på nytt ner i katakomberna som far brukade kalla nedervåningen när han bodde i gästrummet den sista tiden innan han och mor separerade.
Lena och jag har inte talats vid på över två år. Då hade jag precis återupptagit mina högskolestudier efter en termin som vikarierade gymnasielärare. Jag visste att studierna var krävande. Samtidigt hade jag beslutat mig för att kontakta en psykolog och tala ut med far om de svåra åren. Vid något tillfälle måste jag ha antytt det för Lena för jag minns att hon svarade hånfullt:
- Det där kommer ju aldrig bli av. Du har pratat om det förut. Du skjuter bara på det hela tiden.
- Studierna är krävande. Jag kan inte riskera dem. Jag måste klara av dem först.
- Herregud! Själv har jag gjort upp med pappa. Jag sa rätt ut till honom en gång: Du har inte varit en bra pappa. Det sa jag.
- Jaha.
- Han var ju bara med dig. Mig brydde han sig inte om. Han brydde sig ju bara om dig.
Jag kände hennes hat mot mig. Avunden att inte ha fått tillgång till sin pappa under uppväxten.
- Men du kom ju och hälsade på oss ibland, försökte jag för att lindra.
- Hur ofta var det? En gång om året? Några gånger kanske.
- Nä, det är klart.
- Varför säger du inte rätt ut till honom som jag gjorde? Du skjuter och skjuter på det. Nä, det där kommer aldrig bli av. Om du inte klarar av det nu, varför skulle du klara av det sedan?
- Jag kan inte riskera studierna.
- Jag har klarat av det där. Man måste ta mod till sig.
Min planerade uppgörelse med far var något helt annat än min systers. Hon hade precis som jag och vår bror blivit vittne till våld som liten. Men detta hade hon inte ställt honom till svars för.
Nu skulle vi talas vid igen. Hon ville förstås höra hur det hade gått hos terapeuten. Nu hade jag ju äntligen konfronterat far. Något hon alltså inte trodde mig om några år tidigare.
Hon svarar och låter glad på rösten. Är ledig över påsken och ska ta det lugnt med familjen.
- Jag såg att du ringde, säger jag. Men jag hade influensa och kunde inte svara. Sen blev det inte av att ringa. Jag har mått rätt dåligt.
- Ja, det är många som mått dåligt. Vi låg sjuka i februari med feber och snuva.
- Vad tråkigt. Jag blev ju bättre, men mådde dåligt efter det där samtalet vi hade i Stockholm.
- Javisst ja! Det var ju det jag ville höra. Pappa berättade att ni hade setts. Han var väldigt besviken.
- Jaha.
- Pappa är jätteledsen! Han kan inte förstå varför du inte vill träffa honom mer. Du måste ju komma över den där svartsjukan mot Birgitta. Det finns ingen anledning att känna så. Hon är jättetrevlig!
Nu är hatet framme igen. Tonen aggressiv. En attack av lögner. Jag tar ett djupt andetag innan jag värjer mig mot angreppet.
- Varför skulle jag vara svartsjuk på den där Birgitta? frågar jag med den lugnaste röst jag kan framkalla. Jag har aldrig träffat henne.
- Nä, precis! Och då undrar alla varför du inte vill träffa henne? Varför gör du så här mot pappa? Han som har gjort så mycket för dig!
- Vi kom överens om att inte ses förrän han tänkt igenom det han gjort mot mig och morsan.
- Det där måste ni ha bestämt bakom hans rygg.
- Nä, inte alls. Det fanns inga oklarheter. Psykologen var väldigt tydlig mot honom. Hon talade om att han ska göra bot. Han ska tänka igenom det han gjorde och vilka konsekvenser det fick för oss. Det handlar ju faktiskt även om dig och Janne. Han har ju mycket på sitt samvete. Han måste förstå på ett djupare plan vad han ställde till med.
- Vet du vad Åsa. Pappa och jag har fått jättefin kontakt på senare år. Mycket bättre än förut. Vi kan tala om allt. Och jag är så glad för det. Det är tack vare att jag sa till honom precis som det var. Du har inte varit en bra pappa! Så sa jag.
- Ja, du berättade det minns jag.
- Ja, och jag hade ju anledning. Men dig som han var med jämt! Han brydde sig ju bara om dig! Han brydde sig inte om mig! Dig som han tycker så mycket om. Varför tycker du så illa om pappa?
- Det gör jag inte. Jag tycker om honom. Trots allt. Men han har misshandlat och hotat min mamma till livet. Precis som han gjorde med din mamma och Jannes mamma. Sånt sätter spår.
- Det där är ju så länge sen. Jättelänge sedan!
- Du slängde en blomkruka i huvudet på honom för att stoppa honom när han misshandlade din mamma. Du var fyra år då.
- Ja, mamma har sagt det. Men det var ju en enskild händelse. Det var ju inte så varje dag i alla fall.
- Han gav sig på Allan också, din styvpappa. Rätt rejält. Din mamma sa att det sprutade blod från halsen.
- Åsa. Så här tycker jag. Du måste blicka framåt och inte leva i det förflutna.
- Det gör jag inte heller. Men jag ville berätta för farsan att det var fel av honom att misshandla och hota morsan till livet. Ingen har vågat säga det till honom förut.
- Snälla du. Det där tänker inte pappa på. Han lever ett helt annat liv idag. Han och Birgitta är så lyckliga. De har det så bra ska du veta. Men nu är de så ledsna på grund av dig. På grund av ditt beteende mot pappa.
Jag andas besvärat men svarar så lugnt jag kan.
- Man kan inte blunda för det som hänt. Det han gjorde var ett brott. Och man ska inte ljuga som han gör. Hitta på att jag är svartsjuk. Det hade han sagt till Wilma också.
- Har du pratat med Wilma?
- Ja, farsan sa att Wilma hade sett fram emot att jag kom, och att hon hade en present till mig. När jag inte kunde komma så ringde jag upp henne.
- Jag har aldrig fått någon present av Wilma.
- Hon hade stickat en tröja. Jag ringde till henne och förklarade. Då sa hon samma sak som du. Att jag inte ville träffa pappa för att jag är svartsjuk på Birgitta. Då berättade jag som det var. Den verkliga orsaken till att vi inte ses.
- Va! Säg inte att du har pratat med Wilma om pappa! Har du berättat för Wilma vad han har gjort! Åh herregud! Vad ska hon tro om honom! Hon som tycker om pappa! Åh gud så pinsamt!
- Jag var tvungen. Han hade ju ljugit om mig och varför jag inte kom på besök.
- Har du pratat med Wilma om det pappa gjort?!
- Ja, än sen?
- Åh gud! Då vet alla det snart! Den skvallertanten. Tänk om folk får reda på vad pappa gjort! Hur kunde du?
- Jag tror inte att vi kommer längre här, sa jag.
Det gjorde vi inte heller. Min energi var helt förbrukad efter försvaret mot min systers hat och förnekelse.
Hon som hånat mig innan och inte trott mig kapabel att kritisera vår far för det våld han utsatte min mor för, stod nu på fars sida. Tyckte inte om att jag hade kontronterat honom.
- Hon borde ju ha stöttat dig istället, säger mor då jag berättar. Berömt dig för att du var modig.
Några år senare har vi åter telefonkontakt med anledning av den släktforskning jag ägnar mig åt. Jag vill dela med mig av bilder och information.
En kort stund talar vi om släkten. Sedan blir samtalet nästan en upprepning av det förra. Hatet är ännu starkare eftersom åren gått och jag fortfarande inte har kontakt med far, något som enbart verkar vara mitt fel. Att min far ännu inte hört av sig efter familjesamtalet är inget min syster vill kännas vid.
- Han saknar dig enormt ska du veta. Han är så besviken och ledsen. Varför tycker du så illa om pappa?
Jag upprepade mina svar så behärskat jag förmådde. Misshandeln av hennes mor har de rett ut förklarar hon.
- Det där har vi pratat om pappa och jag. Han berättade att mamma var väldigt provokativ. Det var därför han slog. Och mamma har erkänt att hon var provokativ. Det var hon faktiskt.
Jag häpnar över förklaringen. Provokativ var nog det mest frekventerade ordet i vårt hus då far slog mor. Han förklarade även för mig mitt under pågående misshandel att min mor var provokativ och behövde få en omgång stryk. Det räckte att hon rörde på munnen ibland, så provocerade hon.
Det finns denna gång ingen gräns för min systers hat. Hon är ännu mer aggressiv i tonen då hon säger att min far bara brydde sig om mig. Själv hamnade hon i skuggan. Något som visserligen var sant, men knappast mitt fel. Vidare menar hon att jag måste gå vidare och inte älta mer.
- Du är ju vuxen nu Åsa. Det här hände för så länge sedan.
- Ja, det är inget jag har behov av att prata om heller. Jag tänker inte på det.
Då blev det tyst i luren. Det var nämligen min syster som tagit upp detta med far. Det var i andra änden det hettade. Det var där som hatet fanns.
Kanske var det egentligen mot far hon kände hatet. Ett förträngt och obearbetat hat som hon projicerade på den yngre systern som inte kände något hat. Som var färdig med det förflutna till skillnad från henne själv. Som inte levde i förnekelse.
Efter det samtalet kunde jag inte äta på flera dagar. Jag skakade av obehag. Så hemskt var det att ta emot detta hat. Ändå mejlade jag en kort stund efter samtalet bilder och beskrivning av släktingar, med en vänlig hälsning bakefter.

Jag stannade hos mor över påsken. Jag har gjort noteringar om hugg i huvudet. När helgen är över åker jag upp till Stockholm för att träffa psykiatern.

Jag promenerar till Jungfrugatan på Östermalm där han har sin mottagning. En mörk och ovanligt lång man tar mig i hand utan att se på mig eller säga något. Sedan visar han med handen mot en stol vid skrivbordets kortsida. Jag sätter mig och väntar på att han ska säga något. Men det gör han inte. Han bara tittar på mig med deprimerad blick. Till slut måste jag säga något.
- Jag kom hit för att fråga om det är möjligt att bli sjukskriven eftersom jag mår dåligt. Jag kämpar varje dag för att orka leva.
Mannen säger ingenting. Jag börjar undra om jag kommit fel men fortsätter.
- Jag ringde ju för ett par veckor sedan och bokade tid. Då berättade jag hur jag mådde.
- Menar du att du är deprimerad?
- Jag vet inte. Jag ser ingen väg ut. Ångesten är värst. Ibland är det helt svart.
- Har du svårt att sova?
- Nä, jag sover rätt bra. Ganska mycket faktiskt.
- Bra. Tar du några sömnmedel?
- Nä, gud nej.
- Vad gör du på fritiden?
- Jag orkar inget förutom jobbet. Tar promenader om jag är ledig. Men nu har jag varit sjukskriven i två veckor.
- Vad jobbar du med?
- Jag är vårdbiträde på ett par äldreboenden och ett demensboende. Det är slitigt. Jag jobbar för tre som nån sa. Så är det alltid. Det är ett privat vårdbolag. Jag är glad om jag hinner ta tjugo minuters rast. Jag har studerat mycket. Jag hade det här jobbet när jag pluggade. Sen har jag inte kommit mig för att söka något annat.
- Hur är det med maten? Har du normal aptit?
- Ja, det har jag väl. Jag äter. Jag tycker om mat.
Han betraktar mig tyst.
- Jag kan inte se att du är deprimerad. Möjligen lite spänd. Jag kan skriva ut Atarax. Ett ångestdämpande läkemedel.
- Nä, det behövs inte.
- Jag tyckte du sa att du har ångest.
Min energi att prata tog slut. Jag lät honom skriva ut ett recept på lyckopillren.
- Jag skulle hellre prata med någon, säger jag till slut. Det är det viktigaste. Med någon som förstår.
- Om vadå?
- Om allt jag varit med om. Om samtalet med terapeuten och min pappas reaktion. Hur jag ska förhålla mig till det. Om jag ska bryta med honom eller inte.
- Ja, det kan jag tyvärr inte hjälpa dig med. Men du kan väl komma tillbaka om ett par veckor så får jag höra hur det går för dig.
- Jaha.
Jag fick en ny tid, vad det nu skulle tjäna till.
Trots att han inte kunde se att jag var deprimerad sjukskrev han mig till slut en månad för depression. Vad jag plötsligt sa som gjorde att han ändrade uppfattning har jag inget minne av.
Men det medicinska underlaget har jag kvar i en pärm.
Under diagnos har han skrivit depression. Under anamnes står följande: "Mångåriga besvär efter traumatiska upplevelser under uppväxten. Psykoterapetisk behandling utan effekt. Nedstämd, inget att leva för. Känner fysisk tyngd, trötthet. Depersonalisationsupplevelser."
Jag måste googla det långa ordet, och slås av att jag inte läst det medicinska underlaget förrän nu, närmare tjugo år senare. Som jag anade handlar det om overklighetskänslor. Om ett främlingskap både inför sig själv och sin omgivning.
Jag läser vidare under anamnes: "Yrsel. Stresskänslig, men kan under lugna förhållanden fungera relativt bra kognitivt. Sömnen varierar, men väsentligt utan anmärkning." Sömnen varierar? Han var nog sugen på att skriva ut sömnpiller.
Under psykisk status: "God form. Spänd, osäker." Så slutligen en notering att jag inte är arbetsför på grund av ovanstående.
Mitt tillstånd var egentligen detsamma som det varit under många år. Men nu ville jag möta det öga mot öga, utan skygglappar. Jag ville sänka garden och låta tårarna flöda.
Jag gick inte till apoteket och köpte giftkapslarna. Så lättlurad är jag inte.

Några dagar senare följer jag med en vän ut till Lilljansskogen där Stockholms Vandrareförening möter upp. Det är en vacker men lite blåsig vårdag med lövsprickning och fågelsång. Vi är ett sällskap på kanske tjugo personer. De flesta är över sextio.
De hälsar vänligt och nyfiket på det yngre nytillskottet. Jag känner mig genast som en i församlingen. Kanske ser de att jag är ett skogens barn. Att jag i detta ögonblick förvandlas till mig själv.
Jag utses till kökarl och tar täten i skogen. En skog jag aldrig vandrat i. Bara passerat vid sidan om när jag promenerat eller cyklat till universitetet.
Som kökarl får jag en gren att slå undan sly med. Och plötsligt känns allt så bekant. Jag går och spejar som hemma i Svartdalens skogar. Emellanåt vänder jag mig om för att se att truppen följer. Någon ler och jag ler tillbaka. Men längst därinne i mig är stämningen mörk.
Vi sitter i en skogsbacke och äter matsäcken. Ser ut över fältet med paviljongen och källan där människor en gång satt och drack brunn. Bredvid mig sitter en äldre man som varit historielärare. Han talar och talar, mjukt och vänligt. Jag lyssnar mer på hans milda röst än på det han säger. Kanske märker han det. Ibland ser jag upp mot träden och fåglarna. Då tystnar han och ser också uppåt. Så talar vi om fåglar. Kanske ser han mörkret i mig tänker jag. Mörkret bakom den ljusa fasaden.
Mot slutet av vandringen möter vi en flicka med en häst. De har stannat för att vila och dricka, och hästen står bunden vid ett träd. Några av oss klappar hästen. De stora bruna ögonen utstrålar en visdom och snällhet jag aldrig sett hos någon människa. Och den släpper inte min blick.
Jag vet inte hur länge jag står där. Jag hör bara trädsus. Och hästens ögon värmer mig. När jag vänder mig om står hela skaran i vandrarföreningen bakom mig och ler. Och flickan ler när hon ser på mig och hästen.
- Väntar ni på mig? frågar jag.
Och alla skrattar.
- Du ska leda oss ut ur skogen, säger historieläraren.
Och jag tar min gren och går mot staden, med följeslagarna i hälarna. Går från en skön vila i naturens famn, mot bruset inne i staden och inne i mitt huvud.

I början på maj vandrar jag åter ner till Jungfrugatan för ett besök hos den fåordige. Dagen innan har jag påbörjat ett brev till min far. Ett brev där jag bekräftar det som sas hos terapeuten. Att han behöver tid till eftertanke. Jag vill skicka det som en slags påminnelse. Ge honom ytterligare en chans att förklara sig.
Psykiatern säger knappt något den här gången heller. Jag berättar om brevet till far.
- Det är väl en bra idé, säger han medan han fingrar på sitt skrivbordsunderlägg och ser förbi mig in i väggen. Att skriva ett brev.
Jag nickar, fast jag innerst inne vet att brevet inte kommer förändra någonting. Men då har jag åtminstone gjort vad jag kunnat. Psykiatern bokar en ny tid bara några dagar senare. Varför minns jag inte. Kanske för att höra hur det gått med brevet.
Nästa dag postar jag brevet till far utan större förhoppningar. Två maskinskrivna A4-sidor.
Morgonen därpå ringer jag Östermalms psykiatriska mottagning på Riddargatan. Jag måste få tala med någon eftersom psykiatern sitter stum. Jag håller på att gå i bitar. Mannen som svarar är mycket trevlig har jag skrivit i kalendern. Han noterar min vilja att få tala med någon. Jag kommer få besked i brevlådan inom en vecka.
Några dagar senare postar jag ytterligare ett tungt brev. Den här gången till en avliden väns mor. Jag ska berätta om omständigheterna kring detta brev längre fram i denna serie.
Så sitter jag på nytt hos den tillknäppte. Jag berättar att jag postat brevet till far men ännu inte fått svar. Kanske nämner jag även brevet till min döda väns mor. Sedan berättar jag om kontakten jag tagit med Östermalmsmottagningen, och att jag väntar på svar. Att jag behöver prata med någon.
- Vad bra då, säger han med frånvarande blick. Då får du prata av dig där.
Nästa dag får jag besked från mottagningen på Riddargatan. Jag läser: "Ditt ärende diskuterades på vår teamkonferens idag den 5:e maj 2006. Teamets åsikt är att du bör hålla kvar vid den psykiaterkontakt som du redan etablerat med Dr G... H... Vid behov kan Dr H... skicka remiss hit till vår mottagning. Du kommer alltså inte att erbjudas någon tid här på mottagningen."
Då gav jag upp. Och mådde genast lite bättre. Själv är bäste dräng tänkte jag bitterljuvt. Doktor H besökte jag aldrig mer. Hans enda intresse var att håva in pengar för besöken och skriva ut piller för att gynna pillerindustrin.

Nästa dag får jag besked från högskolan att det finns en magisteruppsats i idéhistoria att opponera på. Det har gått ett år sedan jag tog min filosofie magisterexamen. Då hade jag skrivit och försvarat en över hundra sidor lång uppsats om historikern och författaren Erik Gustaf Geijer.
Först nu har en av mina studentkamrater slutfört ett nästan lika digert arbete. Uppsatsen handlar om den engelske nationalekonomen Nassau William Senior, och är skriven på engelska.
Nationalekonomer är inte mitt gebit. Men idéhistoria är brett. Som idéhistoriker måste man vara beredd på alla ämnen. Det är sättet på vilket man angriper ett ämne som gör det till idéhistoria. Jag tar ett djupt andetag och angriper uppsatsen.
Jag lånar källor och referenslitteratur och tragglar mig igenom uppsatsen som tråkar ut mig. Men jag lyckas behålla fokus. Eftersom jag är sjukskriven åker jag till mor i Svartdalen och tar med mig arbetet dit. Om dagarna vandrar jag långa sträckor genom de höglänta skogarna, och känner mig allt friskare. Mentalt som kroppsligt.
En kväll sitter jag med mor framför teven och ser ett program om en liten ort knappt tio mil söder om Svartdalen. Det visas på en lokal tv-kanal som vi på skoj kallar för potatiskanalen då den ofta gästas av bönder, hobbyodlare och trädgårdsmästare.
Jag fängslas av bilderna jag ser från den lilla orten. Naturen är sagolik. I hemlighet, utan min mors vetskap, bestämmer jag mig för att flytta dit. Jag måste bort från Stockholm. Jag ringer en hyresvärd på orten och stämmer träff för att se på lägenheter.
Om inte alla redan känner till det, så kan jag upplysa om att det finns en oskriven naturlag som innebär att mödrar fungerar ungefär som narkotikahundar när deras barn försöker dölja något. Istället för luktsinnet använder de sig av sina skarpa ögon och en utnötningstaktik under utfrågningen som får den mest tystlåtne att öppna upp.
- Vad du ser glad ut, säger min mor en kväll, inte utan oro i blicken.
- Jaså, svarar jag med ett leende, lycklig över att bli påmind om min lilla hemlighet.
- Har det hänt nåt?
- Nä, det har inte hänt nåt. Inte vad jag vet.
- Det vet du väl om det har hänt nåt? Är det nåt jag inte får veta?
- Nä, vad skulle det vara?
- Inte vet jag.
Hon känner redan lukten av det hon inte vet men måste få veta.
- Du kan väl berätta för mig, fortsätter hon.
- Vad ska jag berätta?
- Jag tycker inte om hemligheter. Det vet du. Det är väl bättre att du säger vad det är.
- Det är inget! nästan skriker jag.
Min aggression är ett svaghetstecken, och ger min mor ett slutgiltigt övertag.
- Nu berättar du så slipper vi det här.
- Det finns inget att berätta!
- Det gör det väl. Det hör jag ju.
Och då berättar jag för att slippa hennes misstänksamhet. Berättar i hopp om att bli kvitt hennes övertag. Hemligheten måste ändå fram till slut.
Efteråt ångrar jag att jag avslöjade min flyttdröm. Jag borde ha hållit på den lite till. Min glädje över att lämna Stockholm smulas sönder på två sekunder. Min mor som finner idén huvudlös visar upp hela sitt register av hett temperament. Jag åker hem till Stockholm mera bruten än då jag åkte därifrån.
Ett par dagar senare skriver jag i min dagbok att jag talat med KBT- terapeuten om behovet av frigörelse från mor. Hur bemöter jag en människa som vill lägga sig i allt jag gör? Jag kan ryta ifrån, men i nästa ögonblick är jag tillbaka på ruta ett. Bara för att få min mor på gott humör. Min mor - offret. Man trampar inte på ett offer. Man tassar varligt med försiktiga ord. Den optimistiska KBT- kvinnan verkar inte sitta på någon lösning. Men hon stöttar mig i mitt beslut att lämna Stockholm.
Oppositionen på den urtrista uppsatsen går utmärkt och jag får beröm av både handledaren och professorn. Mannen jag opponerar på har själv suttit och hånskrattat när jag försvarade min uppsats. En uppsats som fick högsta betyg, och som både handledaren och professorn var imponerade av. Men vad ska jag med gammalt groll till? Jag har redan tillräckligt av den varan.

Den första juni bär det iväg till landsbygden och den lilla orten där jag vill slå ner mina bopålar. Jag har åkt till min mor i Svartdalen och stannat över natt, eftersom det ligger på vägen mot målet. Jag ska låna hennes bil, och föreslår att hon följer med så kanske hon lugnar ner sig. Får se med egna ögon att det kan vara trivsamt där jag ska bo.
Hon gör det motvilligt. Varnar mig för sitt dåliga humör som kommer att förstöra resan. Hon säger alltid med kraft vad hon tycker, särskilt om det hon ogillar.
Jag är glad åt att slippa åka själv, även om mor muttrar mest hela resan. Bondlurkar på landet är inget hon tycker jag ska bo bland, trots att hon själv gör det. Kanske därför.
Men vi är olika. Jag är allergisk mot städer. Måste ha lugn omkring mig för att inte sprängas inifrån av alla tankar. Naturen är viktigast. Kontakten med mjuka barrstigar, ren luft och tystnaden. Folksamlingar gör mig panikslagen. Bruset av bilar och stora kantiga byggnader i betong och stål bryter ner mig.
Jag tycker genast om den bergiga byn och faller för en lägenhet. Jag får hålla på den en tid och återkomma med definitivt besked när jag vet mer om jobb. Jag meddelar min hyresvärd på Gärdet att jag flyttar så snart som möjligt. Någon gång innan hösten.

Nu påbörjas en intensiv jakt på jobb som inte verkar finnas. På bara några dagar skickar jag iväg tjugotvå brev om jobb. Det är både jobbansökningar och intresseanmälningar.
Ett jobb är som intendent på ett museum, flera jobb gäller lärare på gymnasiet, högstadiet och folkhögskolor. Några jobb är som bibliotekassistent, lektör på förlag, och jobb i bokhandel. Men jag får inte napp någonstans, och kan inte längre hålla på lägenheten.
Jag talar med min tidigare handledare på högskolan som tycker att jag ska satsa på forskning. Han ger mig numret till flera forskare i ämnen som intresserar mig. Jag talar med dem och låtsas intresserad. Men mitt hjärta säger ifrån.
Jag stämmer träff med en kvinna på Jusek, fackförbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer. Jag räknas som samhällsvetare med mina examina, och har utan större eftertanke gått med då jag blivit informerad om förbundet. Kvinnan är karriärcoach och kanske kan inspirera mig att finna rätt jobb.
Det är en fin försommardag när jag går till Juseks kontor som ligger i en fastighet vid Östermalmstorg. Kvinnan är ovanligt sympatisk men jag förmår inte lyssna på henne eftersom hon lever i en för mig främmande värld. Akademikernas och byråkraternas värld. Men hon märker inte det. Samtalet flyter på ändå.
Det har ibland slagit mig att då jag lyssnat minst, har jag mötts med störst respekt. Troligen utstrålar den som inte lyssnar ett lugn och ett ointresse som får den talande att skärpa sig i tron att den inte levererar. Att den är tråkig och talar obegripligt.
Den här kvinnan är en kulspruta av ord. Jag behöver inte säga något alls. Bara se efter så att hennes mun rör sig medan jag funderar på viktigare saker.
Efteråt sitter jag på en bänk utanför Saluhallen vid torget och ser på människorna som passerar mig. Både män och kvinnor går med snabba steg och portföljer under armen. De är på väg någonstans. Målet syns i deras tvärsäkra blickar och raka ryggar. Hos dessa människor existerar inget tvivel.
Själv är jag aldrig riktigt på väg någonstans. Är det det som är felet med mig? Ibland drar jag benen efter mig och iakttar allt som rör sig omkring mig. Ibland försvinner jag in i mig själv och ser inte min omgivning. Blir disträ och går rätt in i lyktstolpar och människor.
Jag längtar ständigt till skogen därhemma i Svartdalen. Att få vandra på de mjuka stigarna med grenen i handen. Stå böjd över tjärnens blanka vatten och tala allvar med mig själv. Låta de sköna orden strömma fritt i mitt huvud. Välgörande för själen, men farliga för en akademisk karriär. Poetiska ord som leder mig på irrfärder. Ord som inte bidrar till samhällets tillväxt.
Strax innan midsommar dimper det ner ett vykort på dörrmattan. En födelsedagshälsning från far. Inte ett ord om botgöring eller det två sidor långa brevet.

Jag och mina föräldrar talade aldrig mer om familjesamtalet. Det var som om det aldrig ägt rum. Som om mitt lidande inte riktigt räknades.
Jag hade förstås önskat mig en ursäkt för det vansinne de lät mig leva i under flera år. Men vad föreställde jag mig att ursäkten skulle göra med mig? Skulle den ha förbättrat min relation till föräldrarna? Eftersom ursäkten aldrig kom, är jag hänvisad till spekulationer.
Det bästa scenariot hade varit om båda föräldrarna levererat en ursäkt fylld av uppriktig ånger, och en insikt om att mitt usla mående hade sin grund i deras konflikt där all psykisk och fysisk terror spelades upp inför öppen ridå.
Men jag tror uppriktigt sagt inte att en ursäkt hade påverkat min relation till föräldrarna på något avgörande sätt. Innerst inne visste jag att relationen mellan oss var skadad på livstid. De mardrömslika scenerna som utspelades varje dag under mer än fem års tid, hade gjort oss till främlingar för varann.
Familjesamtalet hade bara lett till att jag mådde sämre. Mina föräldrar hade svikit mig igen. Precis som då jag var barn och behövde dem som mest. Nu hade tjugo år har gått sedan våldet kulminerade i hemmet. Ensamheten och övergivenheten bestod.
Och nu har nästan ytterligare två decennier gått sedan samtalet, och sedan jag skrev och postade brevet till far. Jag vet fortfarande inte om han har läst det.

En stor del av sommaren 2006 ägnar jag mig åt att söka efter en försörjning på landet. Jag vill helst inte jobba som lärare, men har fått napp på ett vikariat i historia och svenska på ett gymnasium i norra Småland. Vikariatet gäller ett läsår.
I början på augusti far jag ner till den lilla orten för att träffa rektorn och skriva anställningsavtal. Jag är förvånad över att de redan innan mötet erbjuder mig jobbet. För säkerhets skull frågar jag innan jag reser.
- Är det helt säkert? Jag ska resa ganska långt.
- Det är helt säkert, svarar kvinnan jag talar med som är biträdande rektor. Vi skriver anställningsavtalet när du kommer. Det finns ingen annan som har kompetensen. Men du får se dig omkring först. Bekanta dig med lokalerna.
Jag har ingen lärarlegitimation, men biträdande rektorn har räknat ut att jag har utbildning och erfarenhet motsvarande en adjunkt. Det räcker gott och väl.
När jag kommer ner till skolan välkomnas jag av en blond och vältränad man. Han presenterar sig som rektor. Den biträdande har gått på semester.
- Hon och jag hade stämt träff, säger jag.
- Då får du träffa mig istället, ler han.
Han visar mig runt i den nästan folktomma skolbyggnaden. Vi växlar några ord med en städerska. Det är fortfarande sommarlov för elever och lärare.
Vi häller upp kaffe ur automaten och sätter oss i varsin fåtölj i rektorns rum. Han vräker ut sig bredbent, med en ganska dryg attityd. Börjar prata om sig själv. Han är en rejäl bondson säger han. Tycker egentligen bäst om att jobba med djuren och jorden.
- Jaha, säger jag och ser på klockan.
Om en stund ska jag se på lägenheter på orten.
- Jag började med att hjälpa pappa i lagården, fortsätter han. Då var jag inte mer än åtta. Nä, sju var jag förresten.
- Men sen blev det lärarutbildning?
- Nänä, jag fortsatte med lantbruket. Jag planerar att ta över efter pappa. Jag ska försöka dra ner på arbetstiden här. Det är tungt med lantbruket. Jag är ensam också.
- Jo, det är klart. Jag tänkte bara säga att jag ska kolla på några lägenheter snart.
- Jaha ja. Nä, man får väl se sig om efter sällskap. På en sån där dejtingsajt eller vad det heter. Har du provat det? Eller du kanske inte behöver?
- Nä, jag har inte provat. Ska vi skriva det där avtalet nu eller? Hon sa att vi skulle skriva idag när jag kom ner. Jag har åkt långt.
- Det har blivit ändringar. Vi har gjort en ny planering och fördelat på fyra ordinarie.
- Vadå? Vi bestämde ju?
- Det sa hon inget om.
- Men hon visste ju att jag skulle åka långt för att titta på skolan och skriva på avtalet. Jag frågade en extra gång för att vara helt säker.
- Hon sa ingenting om det.
Jag kunde inte ens bli arg. Luften gick ur mig. Det ena bakslaget efter det andra tog inte på mig längre.
Den här varma sensommardagen var jag dessutom på ett ovanligt gott humör. Kanske hade jag innerst inne inte velat ha jobbet. Jag kände mig lättad. Till och med ordentligt lättad. Och jag njöt av att befinna mig långt från Stockholm.
Jag gick ändå och tittade på en lägenhet med utsikt över ett fält i närheten av järnvägsstationen. Här skulle jag kunna dikta tänker jag. På lagom avstånd från skränande elever och urtrista lärarmöten. Men jag sa förstås nej till lägenheten då inget jobb ordnats på orten. Sedan avbokade jag övriga visningar och for norrut mot Svartdalen och mor där jag lämnade bilen som jag lånat av henne.
I stället för att skälla brast hon ut i ett gapskratt när jag berättade om mötet med rektorn.
- Kände du om han luktade gödsel? Du!
- Nä, han luktade inte!
- Det kanske var han. Drömprinsen! Var det han?
- Nej!
- Hur såg han ut?
När jag beskrivit hans ljusa anletsdrag suckar hon. Själv brunögd brunett är hon svag för blonda och blåögda män. Bara de inte slåss som min far. Eller är för gamla med mossa i öronen. Skådespelaren Mikael Persbrandt är idealet. Om jag kom hem med något i den vägen vore hennes lycka som svärmor fullkomlig.
- Gud! Det var ju synd att det inte blev det jobbet. Vad ska du göra nu då? Ska du flytta ut på landet och bli arbetslös? Va? Det är väl bättre att stanna i Stockholm?
- Jag begår hellre självmord.

Nästa dag kontaktar jag en gymnasieskola några mil söder om orten där jag tidigare sett på lägenhet. Jag får tag på rektorn som visar sig vara en pensionerad officer.
Vid den här tiden provade många skolor att anställa rektorer med annan bakgrund än lärare för att komma till rätta med buset. Ingenting tyder väl på att det blev någon skillnad.
Officeren låter sympatisk och pålitlig och säger att jag kan hoppa in och jobba vid behov. Jag nöjer mig med det och kontaktar hyresvärden jag träffat på försomnaren. Sedan åker jag iväg till min drömby och ser på en annan lägenhet. Jag skriver hyreskontrakt utan att ha ordnat med något stadigt arbete. Endast inhopp som timvikarie på gymnasieskolan där officeren ger order.

En vecka senare lämnar jag Stockholm för gott. När flyttbilen rullar bort från Gärdet där jag haft min bostad i tio år, andas jag ut för första gången på länge. Jag känner det som många svenskar brukar känna när de reser från staden. Att det bästa med Stockholm är vägen därifrån.

Fortsättning följer.




Prosa av Åsa Henriksson VIP
Läst 46 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2025-01-21 09:32



Bookmark and Share


  Åsa Henriksson VIP
Tack för den analysen.
Det är svårt att veta, men jag tror det ligger mycket i det du uttryckte allra sist. När svek och orättvisor drabbar en människa tidigt i livet utan möjlighet till upprättelse, sitter det kvar en känsla av oförrätt länge, kanske resten av livet. Denna mörka känsla följer med och formar en på väg mot vuxenlivet. När någon senare i livet riktar befogad kritik mot dennes brottsliga handlingar, kan det vara svårt att svälja. Och kanske svårt att skilja från tidigare fördömanden som riktades mot en, och som inte var rättvisa. Jag vill ändå understryka att de allra flesta människor inte begår onda handlingar på grund av en taskig barndom. Stora individuella skillnader föreligger, och förstås vad som sker i ens liv efter barndomen. Ett möte med en klok och inkännande person kan förändra mycket till det bättre.

Jag tror inte att kvinnorna i senare relationer underrättades om hans våldsamma förflutna. Den som informeras i ovanstående text är grannen "Wilma". Hon förde med största sannolikhet inte den informationen vidare till den nya kvinnan "Birgitta".
2025-01-22

  Gunnar Hilén VIP
Jag har följt med serien från första stund och jag har nu en tanke om pappan. Jag vågar gissa att hans återkommande tal om hur hemskt det är när karlar nyttjar våld i sina närrelationer speciellt men också öht mot sina medmänniskor är hans enda sätt att erkänna sin egen historiska skuld för våldet mot mamman.

Jag är rädd att han inte förmår rikta blicken mot sig själv och sina gärningar. Varför är svårare att förstå eftersom han inte tycks vara mer psykiskt störd än att han kan upprätthålla en ny relation.

Frågan är - om vi vet nåt om det - hur han handskas med sin våldsamma sida i denna nya relation. Nu är tydligen den kvinnan underrättad om pappans tidigare våld.. .vad kommer det att leda till ? Berättar hon för honom vad hon nu vet och hur reagerar pappan på det ?

Pappan har ett samvete men det rör inte honom. Man känner igen Trump i detta som ser orättvisorna i världen, och det är hemskt, men märker inte vad han själv säger om sina egna beteenden, åtaganden och beslut.

Jag tror att orsaken till denna extrema inkapsling av självkritik ligger i en barndom med lika extremt utpekande av pojkens handlingar som alltid mer eller mindre felaktiga och bara värda ett fördömande.
2025-01-22
  > Nästa text
< Föregående

Åsa Henriksson
Åsa Henriksson VIP