Följande historia berättades inte så detaljerat för kuratorn som det framställs i nedanstående text. Det berodde på att kuratorn var ointresserad av tragedin och vad den gjorde med mig. Därför berättade jag den ganska svepande för henne. Kanske en tiondel av det jag nu publicerar för Poeters läsare. Om ens det.
Texten innehåller flera kraftuttryck som jag inte använde då kuratorn lyssnade. De går att läsa i en dagbok från ungdomstiden där jag fragmentariskt skildrat historien, och finns med i texten för att markera min frustration och bitterhet. Bitvis kan skildringen därför verka obalanserad. Men detta är alltså ett medvetet val för att framhäva de starka känslor som är förknippade med tragedin.
I texten låter jag kuratorn ställa flera frågor som hon i verkligheten aldrig ställde på grund av ointresse, detta för att ge den tunga skildringen mera luft och undvika känslan av en oändlig monolog.
Trots att texten är lång väljer jag att publicera den som ett avsnitt. Innehållet och läsningen tjänar inte på en uppdelning. Men jag skulle rekommendera att ta pauser i läsningen. Jag har markerat några lämpliga ställen för paus.
Avsnittet avslutar introduktionsdelen i traumaserien.


Fortsättning på del 1 (15).


Jag går några slag utanför baracken där kuratorn har sin mottagning. Strax nedanför vårdcentralens huvudbyggnad. Försöker intala mig att det jag ska berätta kommer att tas på allvar, och att en sten ska falla från mitt bröst. Det handlar om ett trauma som jag burit på i trettio år. Ensam. Utan att yppa det för någon.
Jag kan historien utantill. Har tänkt igenom den flera gånger. Jag har till och med skildrat den i min snart färdigskrivna självbiografi. Ändå är jag så nervös att jag skakar nu när jag ska berätta den för kuratorn. Varför? Är det själva historien? Ja, delvis. Men mest beror det nog på kuratorns attityd. När jag säger att det är viktigt för mig att berätta historien ser hon bara likgiltigt på mig.
Ända sedan vårt första möte har jag känt hennes motstånd mot att jag berättar en historia från ungdomstiden. Hon anser att det är våldet jag bevittnade under barndomen som är viktigast att tala om.
Men det var inte tankarna på barndomen som fick mig att kontakta vården. Det var den här historien. En kärlekshistoria som krossade mitt hjärta, och som fick mig att fatta ett livsavgörande beslut. Och det vet kuratorn om. Ändå är hon inte intresserad av att höra historien i sin helhet. Jag går tillbaka in i baracken med stark oro. Hur kommer historien landa hos en person som inte är intresserad av att lyssna på den?

Jag sätter mig i karmstolen mittemot kuratorn och ser på henne. En kvinna som utstrålar både intelligens och medkänsla. Ändå tvivlar jag på att hon kommer att förstå mitt unga, osäkra väsen. En redan sargad men godtrogen själ som förnedrades av onda och lögnaktiga män. Kommer den vanärade kvinnan som lever kvar i mig att få upprättelse? Jag tar ett djupt andetag och börjar berätta.
- Den här historien kan verka parodisk emellanåt. I alla fall för en utomstående. Men jag måste få berätta den från början till slut. Jag har aldrig berättat den för nån. Jag har inte orkat. Det är en härva av känslor som jag behöver reda ut.
Kuratorn nickar med ett neutralt ansiktsuttryck.
- Det hela börjar med en händelse som är pinsam för mig att tala om. Men jag måste. Den är min skuld i traumat. Bara min. Även om jag blev provocerad kan jag inte skylla på nån annan.
- Det går bra.
- Problemen började en kväll på det hemska diskot. Jag och Agnes hade gått dit för att jag ville träffa Franz. Vi gick runt i lokalen och letade efter honom, men såg honom inte. Men hans kompis Albin var där. Han tillhörde också blåbärsfolket och bodde ihop med Franz och några andra män. Bland annat Ivan den förskräcklige som jag nämnde. Vi hälsade på honom och sen gick vi mot utgången eftersom Franz inte var där. På vägen ut i foajén pratade vi med ett par killar som arrangerade musikkonserter. Mest hårdrock. Agnes var ett hårdrocksfan så hon diskuterade musik med dem. När vi stod där kom det fram en man och ville prata med mig. Jag uppfattade att han tillhörde blåbärsfolket men hade aldrig sett honom förut. Han sa på bruten svenska att Franz också gick till diskot. Att han gick dit när jag inte var där. Vad är det med då sa jag. Han lurar dig sa han. Han bedrar dig. Jag blev alldeles kall. Chockad. Han sa att Franz dansade med tjejer. Om det var det han menade med att bedra vet jag inte. Det var olustigt. Budskapet och sättet han sa det på. Han såg elak ut och verkade njuta av att se mig chockad.
Kuratorn ler ansträngt.
- Jag berättade för Agnes och frågade vad hon trodde. Hon trodde att det berodde på att vi pratade med de där killarna. Att det var nån reaktion på det. Sa att Franz absolut inte skulle bedra mig eftersom han tyckte så mycket om mig. Men hon tyckte ändå inte om att jag var ihop med honom. Hon föraktade Franz och blåbärsfolket. Jag svor nåt och sa att han ska få igen. Jag var väldigt lättkränkt. Jag ska försöka ta det kortfattat. Det här är pinsamt.
- Det är ingen fara. Berätta du.
Plötsligt känns det som att jag sitter i biktstolen hos en präst. Att jag ska avslöja något ohyggligt. Riktigt så illa var det inte.
- Jag dansar med den ena musikkillen som vi pratat med så att Albin ser det. Och mannen som sa att Franz bedrog mig stod längre bort i lokalen och såg på med ett otäckt leende och korslagda armar. Dansen var min hämnd på Franz. Om han dansade med andra kunde väl jag också göra det. Men det var jobbigt. Det kändes fel och jag hade ju svårt för beröring. Men jag klarade ändå av det. Sen sätter jag mig bredvid Albin som sitter ensam vid ett bord. Det kan ha varit innan dansen. Jag minns inte. Jag och Agnes fick för oss att Albin var utvecklingsstörd. Hans ögon såg lite frånvarande ut. Jag ville imponera på honom så jag svepte hans ölglas. Det var rätt lite men det är en prestation för den som inte tycker om alkohol. Jag är urförbannad när jag sitter där. På Franz. Eller kanske mest på mannen som sa att Franz bedrog mig. Kanske på Albin också. Jag vet inte om han märkte min aggressivitet. Jag tänkte inte på det då, men nu tänker jag att han kanske visste att den obehaglige mannen sa sådär om Franz. Jag har till och med funderat på om det var han som sa till mannen att säga att Franz bedrog mig. Men jag vet inte alls. Ja, det här är svårt. Men jag var så förbannad att jag tog ett skamgrepp på den här Albin.
Jag ler generat mot kuratorn som ler tillbaka.
- Jag tog tag i jeanstyget så det var ju inget riktigt skamgrepp. Då skrattade han och sa bra. Det var det enda ord han kunde säga på svenska. Han kunde ingen engelska. Bra sa jag tillbaka. Jag tror inte han behövde gå nån traumabehandling för det där.
Kuratorn skakar bekräftande på huvudet.
- Men det var ju ändå ett övergrepp, fortsätter jag och suckar. Det här var jobbigt att berätta. Men nu har jag klarat av det.
- Ja, nu har du klarat av det, säger kuratorn med ett vänligt leende.
- Jag hade sett andra tjejer göra det. Till och med sparkat i skrevet på killarna. Jag reagerade inget särskilt när jag såg det. Men det är pinsamt att jag själv har gjort det. Den här Albin provocerade mig inte heller. Ändå kände jag mig provocerad när jag såg honom. Jag tyckte han såg så dum ut. Det är fruktansvärt att jag tänkte så, och det är absolut ingen ursäkt. Men det var det där som den främmande mannen sa om Franz som triggade mig mest. Idag skäms jag. Men när jag satt där på diskot var jag stolt över skamgreppet. Det var en bedrift eftersom jag tyckte att Albin var så äcklig. Och så hade jag hämnats ordentligt på Franz. Det var det viktigaste.
Kuratorn ler lite avmätt.
- Precis efter skamgreppet springer jag från bordet och berättar för Agnes som står och pratar med musikkillarna. Hon hajar till. Har nog inte tänkt att jag skulle kunna göra nåt sånt. Jag frågar henne om hon tror att dansen och skamgreppet räcker som hämnd. Det där kommer du få höra om säger hon. Det är rätt åt honom tror jag att jag sa. Att det var rätt åt Franz. Ingen ska jävlas med mig. Innerst inne var jag ju chockad och ledsen över det som mannen hade sagt om Franz. Att han bedrog mig. Men det fanns väl annat aggressivt i botten som gjorde att jag reagerade så starkt.
Kuratorn nickar nästan omärkligt.
- Det här skamgreppet är mitt brott i den här olyckliga historien. Ingenting annat. Dansen med musikkillen också kanske. Jag har dagboken kvar där jag har skrivit om dansen och skamgreppet. Det står att Albin var impad. Imponerad alltså. Och att Franz fått nåt att tänka på. De ska inte tro att de kan jävlas med mig. Agnes blev också impad står det. Det vet jag inte om hon blev. Att jag svepte ett helt ölglas står det också. Man får läsa dagböckerna mellan raderna ibland. Sen kom en nervös tid. Jag plågas av det som mannen sa om Franz och frågar Agnes vad hon tror. Ska jag säga det till Franz? Hon tycker att jag ska göra det. Men han har inte sagt nåt om skamgreppet än. Jag väntar på en reaktion. Jag minns inte att jag hade dåligt samvete. Men jag vet att jag skämdes för anledningen till skamgreppet. Min svartsjuka och min hämndlystnad. Jag visste ju inte om mannen talat sanning heller. Franz säger inget om just skamgreppet men frågar mig om jag gillar Albin. Nej svarar jag uppriktigt. Jag förstod ju att det gällde skamgreppet. Men det var genant att fråga om Albin berättat. Då skulle jag tvingas berätta varför jag gjorde det. Vad den där mannen sa. Jag ville inte framstå som så svartsjuk och hämndlysten även fast jag var nöjd med själva hämnden. Särskilt skamgreppet. Jag ville kanske inte veta heller. Få bekräftelse på att det var sant att han bedrog mig. Det låter kanske konstigt, men jag utgick ändå från att det var sant och att det var rätt åt Franz. Jag hade hämnats och jämnat ut. Så tänkte jag tror jag. Det var lättare än att konfrontera honom.
- Han frågade inte nåt mer?
- Nä, och jag sa inget mer. Konflikträdd som jag är. Men det kändes fortfarande jobbigt. Det kanske inte bara var dans som mannen menat när han sa att Franz bedrog mig. Kan jag fortsätta?
- Vi har extra tid så det går bra.
- Några dar senare åker jag in till Österköping och går till Sodom med Agnes. Jag går bara dit för att jag anar att Franz går bakom ryggen på mig. Det gjorde så ont eftersom jag var så kär i honom. Själv skulle jag aldrig kunna bedra nån. Men jag saknar legitimation så jag kommer inte in. Jag hade hoppat av studierna och blivit av med mitt CSN-kort som jag använt som ID-handling. Det är vinter och kallt. Några dar före jul. Jag står utanför med Agnes när Franz kommer gående med några vänner. Han ser osäker ut. Kommer fram och frågar hur jag mår. Jag säger att jag inte kommer in och att jag fryser. Han svarar inget utan fortsätter in med sina vänner. Här fick jag alltså en bekräftelse på att han går ut utan mig till diskot vars enda syfte är att få folk att köpa dricka och ragga på motsatta könet. Det var ju det som den främmande mannen sa. Franz hade dessutom sagt nej till att träffa mig den här kvällen. Han blev nog förvånad över att se mig där. Kände sig påkommen kanske. Själv skulle jag aldrig frivilligt besöka en sån plats där stadens avskum samlades. Särskilt inte om jag har en partner. Jag är nervös och känner hur sveket hänger i luften. Agnes berättar att hon är intresserad av en kille inne på diskot och att hon gärna vill få kontakt med honom. Jag säger att det går bra och att jag väntar utanför. Emellanåt kommer hon ut och pratar med mig. Plötsligt står det en man bredvid oss och röker. Jag ser direkt att det är samma man som sa att Franz bedrog mig. Jag minns inte längre utseendet men vet att jag även den här gången tänkte att han tillhör blåbärsfolket. De flesta har väldigt livlösa ögon. Som på en fisk. Han ser på mig med en obehaglig min och de där fiskögonen. Sen säger han att Franz är på diskot. Jag vet det säger jag. Han bedrar dig säger han precis som förra gången. Vadå säger jag. Han har en tjej säger han. Han dansar med sin tjej. Nej det gör han inte säger jag. Jag står ju här. Han bedrar dig säger han. Gå in och kolla. Han dansar med sin tjej. Jag kommer ju inte in så jag ber Agnes gå in och kolla om det stämmer. Hon går in och mannen springer efter. Den här mannen vet jag fortfarande inte vem det var. Jag tror inte att han agerade på egen hand. Jag tror att nån sa åt honom att säga det han sa. Kanske Franz själv. Agnes kommer ut igen och bekräftar att Franz dansar med en ljus tjej med tunt hår. Det är en utvecklingsstörd tjej som gick i en specialklass på samma gymnasium som vi. Eller idiotklass som vi kallade de klasserna. Hon var ingen person som jag hittills lagt märke till trots att hon alltså var placerad i en problemklass på samma skola där jag gick. De klasserna räknades inte som gymnasium ens en gång. De räknades som grundskola. Man placerade elever med inlärningssvårigheter och dålig motivation i såna klasser eftersom de annars hade hamnat i arbetslöshet. En besparing för samhället. Åtminstone på kort sikt. Jag såg henne inte heller vid det här tillfället när Franz dansade med henne eftersom jag inte kom in på diskot. Men senare gjorde jag det. Jag har fortfarande efter mer än trettio år inte sett en otäckare kvinna. Agnes berättar att hon kallas för Soptippen och är ökänd i Österköping. Det beror på att hon luktar så illa. Hon kallas även för Vårtan eftersom hennes ansikte och hals är täckta av stora vårtor. Hon driver runt i kriminella invandrargetton tillsammans med sin kompis som kallas för Dreglet i hopp om att hitta en kille. Agnes och jag såg Dreglet på nära håll en gång. Hon gick med öppen mun med dregel rinnande från mungiporna. Ögonen var tomma på liv. Jag har svårt att tro att nån av dem kunde attrahera nån kille. Svenska killar blev arga och knuffade bort dem om de försökte prata med dem. Jag tror inte att de kunde locka nån invandrare heller. Även om det fanns en språkbarriär så såg man vid första anblicken att det var nåt som inte stämde med de här tjejerna. Soptippen som Franz dansade med hade en dimmig blick. Lite frånvarande som Albins. Hennes ögon påminde om ett par vattendroppar. Inga djupa skogstjärnar så att säga. En spegling av en ytlig själ. Det fanns heller inget övrigt hos henne som tydde på ett utvecklat intellekt och själsliv. Ibland när hon var upphetsad blev hennes döda ögon stirriga. Som nålstick men ändå tomma på liv. Hon hade ett oproportionerligt stort huvud där det syntes kala fält av skallen. Det lilla hår hon hade dröp av fett. Stora talgklumpar föll ner på hennes smutsiga kläder. Hennes mun var stor som ett sopnedkast och stank som surströmming enligt de som hade oturen att komma för nära. Gapet var inramat av tjocka och slappa läppar. De liknade ett utslitet bildäck med punktering. Tänderna var enorma och spretande. Ett hopplöst fall för folktandvården. Hon påminde om en krokodil när hon öppnade käften. Alla människor vände sig bort i fasa när hon log. En krokodils leende vill ingen se. Särskilt inte kombination med ett par stickande idiotögon.
Under min exposé över Soptippens fysionomi har kuratorn suttit med en hand framför munnen. Kanske för att dölja ett leende. Jag ler lite fast jag bara känner bitterhet.
- Jag tog fram och läste min gamla dagbok i går. Objektiviteten får man värdera som man vill. Men hon var riktigt otäck att se på. Hon hade naturligtvis inte chansen på en enda man. Inte på Franz heller. Det är rätt häpnadsväckande att han dansar med henne därinne på diskot när han vet att jag står utanför och fryser. Det fanns ingen man som skulle göra det frivilligt. Agnes säger att det måste vara för det där på diskot förra gången. Då när jag dansade med musikkillen och tog skamgreppet på Albin. Nu hämnas han på dig säger hon. Han måste vara panikslagen när han dansar med en sån där. Men jag lyssnar inte på det argumentet. Jag tänker på vad mannen sa till mig innan dansen och skamgreppet. Att Franz bedrog mig. Nu är det slut säger jag till Agnes. Nu har jag bevis. Mig bedrar man inte ostraffat. Jag reagerade instinktivt. Jag stod ute och frös och kände mig kränkt. Franz visste ju det när han dansade inne i värmen med den hjärnskadade skräcködlan. Han förnedrade både sig själv och mig. Jag ber Agnes gå in och hämta honom. Jag ska göra slut. Agnes säger att det kanske inte är så farligt. Kvinnan är ju utvecklingsstörd och ser ut som en fågelskrämma. Han kommer aldrig bli intresserad av en sån där. Vad spelar det för roll säger jag. Han dansar ju med henne. Han vet att jag står ute och fryser och inte kommer in. Tycker du att en man ska göra så mot sin kvinna? Agnes påminner mig om skamgreppet och dansen med musikkillen. Men jag är oresonlig så till slut går hon med på att hämta honom. Jag vet att hon innerst inne vill att jag ska göra slut. Jag hade i ett svagt ögonblick lovat henne att göra det bara för att slippa hennes förakt. Det var några dar innan incidenten med skamgreppet. Men jag ville inte göra slut och hade inga planer på att göra det. Och jag tror inte att löftet till Agnes påverkade mig vid det här tillfället. När jag säger åt henne att hämta Franz för att göra slut känns det som att jag hugger en kniv i mitt hjärta. Så ont gjorde det. Så nere var jag i honom. Ändå var det ingen som tvingade mig. Jag tvingade mig själv eftersom han sårat mig genom att dansa med Soptippen. Och tanken på vad den där mannen sagt om Franz påverkade såklart. Han hade ju sagt att Franz dansade med sin tjej. Inte en tjej. Utan sin tjej. Det är en avgörande skillnad. Det där om att han bedrog mig förstod jag aldrig. Om det var dansen mannen menat. Men misstanken om något värre än dans rörde sig också i huvudet. I över en vecka hade jag plågats av det som mannen hade sagt om Franz. Att han bedrog mig. Hämnden med skamgreppet hade inte hjälpt mig på den punkten. Misstankarna grodde. Agnes går med på att hon ska göra slut åt mig medan jag ska stå bredvid och spela full. Det var oerhört fegt. Men jag klarade inte av att konfrontera honom.
- Skulle du kalla det ett undvikandebeteende?
- Ja, nu ser jag det tydligt. Konflikthantering var inget jag lärde mig hemma direkt. Jag hade bara lärt mig att det var kört.
Kuratorn nickar.
- Agnes kommer ganska snabbt ut med Franz. Strax innan har jag hittat en ölburk som stått i ett källarfönster. Det är lite dricka kvar. Jag dricker naturligtvis inget. Håller bara i burken och hänger med huvudet för att se onykter ut. Franz ser glad och oskyldig ut. Konstigt nog. Nästan direkt säger Agnes på engelska att jag inte vill träffa honom mer. Hon säger inte varför. Men jag tänker att han borde begripa eftersom han hånglat med den hjärnskadade kvinnan inne i värmen medan han visste att jag stod utanför och frös. Jag försöker se likgiltig ut men kokar inombords. Det hade varit bättre om jag skällt ut honom och frågat varför han dansade med Soptippen. Om det var för att hämnas. Och framförallt borde jag ha frågat om mannen som sa att han bedrog mig. Men jag står stum och ser ner i backen. Jag kollar upp en gång och då ser jag att ögonen är blanka på honom. Han ser förtvivlad ut. Men det kan ju ha varit kylan eller vinden som påverkade. Jag känner ingen empati för honom i den här stunden. Han är väldigt besviken och påstår att jag är full. Vilket ju är meningen att han ska tro. Men jag är ju spik nykter. Jag dricker inte alkohol som han och hans obehagliga vänner och den bisarra Soptippen. Jag går inte frivilligt till såna här ställen. Det här är en främmande och fientlig miljö för mig. Jag har inget gemensamt med människor som roas av att gå till ställen som Sodom. Jag har bara besökt såna ställen några gånger i mitt liv. Ofrivilligt varje gång. Första gången när jag träffade Franz och några månader efter det. Sen kanske två eller tre gånger i mitt liv. Varje gång har varit en så läskig upplevelse att jag har fått panikångest. Jag häller ut drickan på asfalten när han står där. Jag är förkrossad men spelar likgiltig. Det var ett sätt att kontrollera de smärtsamna känslorna. Han är irriterad på att jag är med Agnes. Jag kan berätta varför en annan gång. Berätta om henne. Vi kommer överens om att jag ska ringa kvällen därpå och förklara mig. Agnes berömmer mig efteråt. Säger att det var helt rätt att göra slut. Han är absolut inget att ha. Du är värd nåt mycket bättre. Säger negativa saker om hans utseende. Utom ögonen. De såg snälla ut sa hon. Det är väl det viktigaste tänkte jag. Och det var de. Hans ögon var snälla och varma i motsats till de flesta av hans landsmäns kalla fiskögon. Hon förstår nog inte hur kär jag är honom. Hon är glad och nöjd. Jag är nedbruten och besviken. Jag har just förlorat den som betyder mest för mig. Men jag håller masken som vanligt. Trycker undan all outhärdlig smärta och försöker le. Plågas både av Agnes förakt för Franz och misstanken om att han bedrar mig. Agnes erbjuder mig att sova hos henne. Men jag säger nej. Jag vill vara ensam med min ångest. Sen går jag ute hela natten och slår åkarbrasor i kylan innan jag tar första morgonbussen till Svartdalen. Jag var oerhört bitter och tyckte synd om mig själv. Jag ringde inte Franz kvällen därpå.
- Men ni hade kommit överens?
- Ja, klockan sex står det i en kalender jag sparat. Jag kommer ihåg att vi sa det också. Just därför gjorde jag det inte. Jag tyckte att det var han som borde ringa och förklara sig. Han som hånglat inne i värmen med ett hjärnskadat och känslokallt missfoster medan jag som var dödligt förälskad i honom gått ute hela natten och frusit flera mil från mitt hem. Bedragen och nedbruten. Ungefär så tänkte jag. Ja, det var i alla fall så jag uttryckte mig i skrift vid den här tiden. Annars var jag alltid punktlig till skillnad från Franz som nästan aldrig passade tider. Men några dar senare är det outhärdligt när han fortfarande inte har förklarat sig. Dansen med den utvecklingsstörda Soptippen handlade ju enbart om hämnd. Det förstod jag. Men det kanske fanns nån annan kvinna eftersom mannen sagt att han bedrog mig. Ovissheten plågade mig. Dan före julafton ber jag Agnes följa med mig upp till lägenheten där han bor. Han har rätt att få en förklaring på varför jag gjorde slut. Och när han fått det blir han tvungen att besvara frågan om han bedrar mig. Han är inte hemma utan på ett bygge och jobbar. Kanske var det hans första jobb i Sverige. Hans kusin skriver upp numret till lokalen där Röd Ungdom håller möten. Jag ska sitta där och vänta på att han ringer.
- Ursäkta att jag avbryter, säger kuratorn vänligt. Men hur minns du allt det här?
- Jag skrev dagbok varje dag från tiden då jag hoppade av gymnasiet. Och jag har alla kalendrar med anteckningar sparade från den här tiden och framåt. Det är bara att bläddra och läsa. Men jag har inte orkat läsa om det här ordentligt förrän nu. Trots att jag skildrat det i självbiografin. Det har varit svårt att se vad det står också eftersom jag var så upprörd och ledsen när jag skrev. Handstilen är bedrövlig.
Kuratorn nickar.
- Han ringer som avtalat. Låter glad men iskall. Jag blir stum när jag märker att han egentligen är arg. Jag är själv för arg och stolt för att tala om varför jag gjorde slut. Och jag skämdes för min svartsjuka. Den vill jag under inga omständigheter avslöja. Han frågar heller inte varför jag gjorde slut. Verkar inte intresserad av att veta. Hans kombination av återhållen vrede och likgiltighet gör mig osäker. Jag satte inget värde på mig själv och räknade innerst inne med att bli bedragen och övergiven. Samtalet leder ingen vart utan förvärrar bara situationen. Idag skulle jag ha agerat annorlunda. Inte låtit mannen som sa att han bedrog mig ha kommit undan. Och inte Franz heller.

* * *

- Annandag jul åker jag in till stan och går till det fruktansvärda diskot. Jag går bara dit för hoppet om att få träffa Franz och reda ut missförstånden. Nu ska jag ta mod till mig och fråga rätt ut om det är sant att han bedrar mig. Det är sista chansen känns det som. Jag är spänd och skakig. Dels på grund av mitt uppdrag att reda ut problemen. Men även att återigen behöva vistas på denna obehagliga plats bland människor jag inte har nåt gemensamt med. Människor jag bara känner förakt för. Bortsett från Franz som jag är kär i. När det gäller honom är jag både blind och döv. Jag är rädd för att bli sårad även den här kvällen. Jag känner på mig att nåt ont ska inträffa. Agnes och jag går dit med två manliga vänner. Agnes går en runda i lokalen och konstaterar att Franz är där. Och han är där med Soptippen och Dreglet längre bort i lokalen. De intellektuellt funktionsnedsatta kvinnorna som ingen normal man frivilligt skulle se en sekund åt. Ett gäng svenska män skriker åt dem. Jag glömmer aldrig de orden. IQ-brudarna är på Kolmården! Spana in pappskallarna och apflocken! Ta på gasmasken grabbar!
Kuratorn ler försiktigt.
- Jag blir ju chockad över att se den här primitiva kvinnan klänga på Franz. En kvinna han naturligtvis aldrig kan bli intresserad av. Hon är ju ingen person man väljer att ha som vän heller. Ingen vill vara i hennes närhet. Det kan jag försäkra. I första hand på grund av lukten. Men även för hennes skräckinjagande utseende och störda beteende. Det är Agnes som konstaterar att det är Soptippen och att det var henne som Franz dansade med gången innan då jag gjorde slut. Jag såg henne ju inte då eftersom jag inte kom in på diskot. Männen som skriker syftar alltså på Soptippen och Dreglet som står bredvid Franz och hans landsmän. De här tjejerna kallades i verkligheten för nåt annat än Soptippen och Dreglet. Men inte så långt ifrån. Folk var hänsynslösa på den tiden. Jag tror det är bättre idag för den här gruppen som Soptippen och Dreglet tillhör. Alla på diskot begriper att tjejerna inte har nåt värde för de här männen trots att de låter dem vistas i deras närhet. En del kliver upp och härmar Soptippens bisarra kroppsspråk. En del håller för näsan när de kommer närmre. De blir äcklade och upprörda över att se henne och visar det öppet. Men jag är bara sårad. Begriper ingenting. Den här Soptippen är alltså anledningen till att jag gjorde slut. Det är absurt. På sätt och vis anledningen till skamgreppet också, eftersom det måste ha varit den utvecklingsstörda kvinnan mannen syftade på när han sa att Franz bedrog mig. Nu ser jag henne för första gången och jag ser direkt att hon är hjärnskadad. Hon ser grotesk och iskall ut. Riktigt otäck med ett äckligt utseende. Huvudet liknar en stor degklump och rycker okontrollerat i olika riktningar. Det tunna och feta håret täcker inte den tjocka skallen. Ansiktet är själlöst och frånstötande med stora vårtor och stickande ögon som ingen vill få riktade mot sig. Hade jag varit ett barn hade jag blivit rädd och sprungit ut därifrån. Enbart på grund av hennes otäcka ögon. Lyckligtvis skelade de så att det var omöjligt att avgöra vem hon tittade på. Hennes kropp är så missbildad att det är omöjligt att avgöra om det är en man eller kvinna. Stanken från henne känns i hela lokalen. Ända bort till vårt bord. En man skriker släng ut Soptippen. Det är då vi får bekräftelse på att det är den utvecklingsstörda kvinnan. Agnes var ganska säker innan men nu hör vi att nån skriker hennes öknamn. Jag förstår ju att Franz inte ens ett ögonblick kan bli intresserad av en sån kvinna. Ändå går han med på att dansa med henne. Då skrattar ju folk ännu mer. Alla ser hur förnedrad och äcklad han är. Jag sitter med ryggen emot och uppmanas av Agnes att inte vända mig om. Jag känner mig nedbruten. Agnes och jag går ut. Du måste ju prata med honom säger hon. Förklara varför du gjorde slut. Och han måste ju förklara sig. Den där kvinnan har han ju inget ihop med. En sån där varelse kommer han aldrig kunna bli intresserad av. I så fall är det ju nåt fel på honom också. Han hämnas ju för skamgreppet fattar du väl. Och för att du gjorde slut. Han vill nog att du ska prata med honom. Jag vet inte vad jag ska tro men ber henne hämta honom. Han kommer ut själv tror jag. Utan Agnes. Han ser inte ovänlig ut. Du ville prata med mig säger han. Det är så mycket jag vill säga honom. Men just därför låser det sig. Jag är inte frivilligt här som han och hans obehagliga landsmän och de utvecklingsstörda tjejerna. De tar ju ingen skada av den destruktiva miljön som bara ger mig ångest. Soptippen som han just dansat med tycker bara att allt är roligt på denna helvetesplats. Hennes outvecklade hjärna och kalla hjärta hindrar henne från att begripa vad som pågår. Att hon bara är en bricka i ett spel. Jag vet inte hur jag ska inleda samtalet. Jag känner mig extremt kränkt. Jag vill fråga honom om både Soptippen och mannen som sagt att han bedrar mig. Har massa tankar om det. Jag har i ensamhet övat på att säga Do you have another girl? Men hans kalla attityd får mig inte att prata. Och jag är rädd för svaret. Rädd för att han ska säga Yes, I have another girl. Jag är ovan vid män också. Jag har ju aldrig varit tillsammans med nån man innan Franz. Han är den enda man som rört mig. Bara det är ju omtumlande för en ung kvinna. Ansiktet hettar och hjärtat tickar snabbt eftersom jag är så kär i honom. Det gör det varje gång jag ser honom. När jag inte vet hur jag ska inleda samtalet vänder han mig ryggen med en avvärjande gest och säger att jag är full och att han har fått nog av mig. Att vi kan vara vänner. Det är ett fruktansvärt svek. En kniv rätt i hjärtat. Jag är ju spik nykter som vanligt. Han går tillbaka in i det dunkande helvetet till sina ljusskygga landsmän och de utvecklingsstörda tjejerna som alla skrattar åt. Alla utom jag. Det är fruktansvärt att se ett vanskapt slödder som Soptippen klänga på mannen jag är kär i. En kvinna som han måste ha hatat från första sekunden han såg henne. Han vanhedrar både mig och sig själv genom att låta monstret kladda på honom med sina smutsiga händer. Det är riktigt sjukt gjort av honom. Jag går in strax efter och sätter mig hos vännerna. Berättar för Agnes att det inte gick bra att prata med Franz. Sen går vi ner på dansgolvet och rör oss till nåt oväsen som ska föreställa musik. Det var ingen menuett om jag säger så. Folk skakar på kropparna så att man kan tro att de har parkinson. Då kommer det fram en utländsk man och dansar. Han skriker på dålig svenska att han känner Franz. Jag ska berätta om Franz skriker han. Han ser iskall ut. Mina vänner backar undan. Jag förstår direkt att det är nåt jäkelskap på gång. Han vrålar genom den dunkande musiken att Franz är gift och har två barn. Han är även förlovad med nån Marie som han älskar och som älskar honom och som han ska gifta sig med. De ska flytta ihop i en lägenhet och skaffa två barn. Han visar med fingrarna att de är förlovade och planerar två barn. Franz är galen skriker han. En ludak som betyder galen på serbokroatiska. Jag slog upp ordet sen men förstod redan då att det betyder galen eftersom han skrek ordet både på svenska och serbokroatiska. Den här mannen är det sjukaste jag nånsin mött. Fortfarande. Han går egentligen inte att beskriva med ord. Bara med en kräkning eller ett ångestskri. Soptippen som klänger på Franz är extremt äcklig och obehaglig och kan beskrivas med alla slags invektiv som finns. Men för den här mannen finner jag inte ens ord. Han är ingen människa. Och jag menar det på fullt allvar. Han är ett odjur. Han väcker obehag hos alla människor inne på diskot och jag anar att han tillhör lingonfolket fast han är från Blåbärslandet. Egentligen hette det fortfarande Jugoslavien. Det jag kallar för Blåbärslandet var en provins där blåbärsfolket och lingonfolket bodde. Jag går och sätter mig vid ett bord tillsammans med Agnes och de två andra vännerna. Mannen följer efter. Han är som en blodigel och utstrålar bara ren ondska. Jag befinner mig i chock. Agnes säger åt mig att inte bry mig om vad han säger. Det där är ju inte sant. Men jag är knäckt och mannen roas av det. Samtidigt bakom min rygg skämmer Franz ut sig med den mest idiotiska och äckliga kvinna jag nånsin sett. Jag förstår varför hon kallas för Soptippen. Det kan inte bara bero på att hon luktar så illa. Varför är Franz på detta dåliga ställe bland dåliga människor och dansar med ett hjärnskadat missfoster som han hatar och äcklas av om han är förlovad med en kvinna som han älskar och planerar en framtid med? Dessutom gift med en kvinna från Blåbärslandet som han har två barn med? Samtidigt har han nyligen sagt att han älskar mig och frågat om vi kan flytta ihop. Han var inte det minsta oseriös då. Jag får inte ihop det. Allt snurrar. Mannen fortsätter att trakassera mig vid bordet. Han står medan jag och vännerna sitter. Han maler på om att Franz älskar Marie och att Marie älskar Franz. Att de är förlovade och ska gifta sig och skaffa två barn. Jag har bara varit en lek. Franz har lurat mig. Vem den där Marie är vet ingen. Troligen existerar hon inte. Soptippen heter inte Marie. Agnes sitter med ett ironiskt leende. Hon tror inte ett dugg på vad den vansinnige mannen säger. Hon skakar på huvudet åt hans påståenden om Franz. Då blir han ännu aggressivare och berättar om Franz fru och de två barnen i hemlandet. Han ska visa mig om jag följer med. Jag ska visa säger han hetsigt flera gånger. Både jag och Agnes frågar honom vad han ska visa. Jag ska visa upprepar han. Bara jag följer med honom. Franz har lurat dig! Han har en fru och två barn! Du är bara en lek! Jag ska visa! Han är väldigt envis. Mina två andra vänner blir illa berörda av mannen men fattar nog inte riktigt vad som pågår. Det är hög musik också. Jag skakar av chocken och förnedringen. Jag rådgör med Agnes om hon tycker att jag ska följa med mannen för att träffa Franz fru. Hon är övertygad om att det inte existerar nån fru men säger att du gör som du vill. Jag förmodar att du vill veta. Och så var det. Jag tvekade aldrig att följa med. Trots att mannen var obehaglig var jag aldrig rädd för honom. Och jag tänker att han kanske talar sanning trots allt. Av barn och idioter får man höra sanningen. Vi går ut och jag frågar igen vad det är han ska visa. Jag ska visa Franz fru säger han hetsigt med kalla ögon. Han förstår ju att jag är kär i Franz och att det är därför jag följer med honom. Att jag måste få veta om jag blivit lurad eller inte. Han njuter av att se mig ledsen.
- Följde du med mannen?
- Ja. Det var en självklarhet. Hur smärtsamt det än är med vissa sanningar så är ovissheten alltid värre. Men taxiresan var surrealistisk. Jag ville bara vakna upp ur mardrömmen. Den sinnessjuka mannen sitter där framme och pratar med chauffören. Jag sitter där bak och skakar i hela kroppen. Jag frågar flera gånger vart vi ska men får inget svar. Egentligen struntar jag i vart vi ska. Jag är inte rädd för att bli ihjälslagen. Men jag är rädd för att den galne mannen har rätt. Att det finns en fru och och att jag bara har varit en lek för Franz. Det är därför jag skakar. Av smärta och förnedring. Om Franz har en fru och två barn och dessutom är förlovad med nån svensk tjej är det ju kört. Då är allt förbi. Då finns ingen förlåtelse. Dessutom dra skam över både mig och sig själv genom att dansa med stadens äckligaste kvinna. Den hjärnskadade och iskalla Soptippen som han måste ha hatat utan gräns. Ingen annan man på diskot skulle förnedra sig själv genom att att dansa med ett sånt vidunder. Allt verkar så otroligt med tanke på hans känslor för mig. Den kärleken gick inte att spela. Den var äkta. Inte därför att jag ville att det skulle vara så. Utan för att det var så. Vi närmar oss Gårdeby. Stadsdelen strax söder om centrum där Franz bor med några landsmän. Bland annat Albin som jag tog skamgreppet på och Ivan den förskräcklige som Franz varnat mig för att lyssna på eftersom han ljuger så mycket. Taxin svänger in vid Gårdeby vilket förvånar mig. Ska vi hit säger jag. Bor frun här? Det är här jag har träffat Franz och sovit över. Det är förfärligt att tänka att frun och barnen funnits i närheten varje gång vi har varit tillsammans. Mannen svarar inte. Vi kliver ur. Jag säger att det ser precis ut som kvarteret där Franz bor. Jag borde känt igen mig men är så chockad att jag inte ser ordentligt.
Kuratorn sitter med ett leende. Verkar uppleva historien som en parodi. Just det jag fruktade innan jag började berätta. Men kanske tar jag miste. Människors minspel och kroppsspråk är bedrägliga. Även kuratorers.
- Vi går in i en fastighet och uppför flera trappor. Benen skakar och bär mig knappt. Inombords är jag nästan död. Jag går bakom galningen och säger att det är en likadan uppgång som den där Franz bor. Han svarar inte. Sen går han in genom en dörr på översta våningen. Jag tror han låser upp. Annars är det nån man i lägenheten som öppnar. I samma ögonblick som han går in slår det mig att det är lägenheten där Franz bor och där jag sovit över ganska många gånger. Och i samma stund inser jag också vem mannen är som lockat med mig från diskot. Det är Ivan den förskräcklige. Mannen som Franz varnat mig för och som jag inte ska lyssna på för att han ljuger så mycket. Först nu trillar polletten ner. Nu känner jag igen honom när jag ser honom gå in i lägenheten. Jag har pratat med honom åtminstone en gång tidigare. Han bor alltså i lägenheten ihop med Franz och ytterligare några män som Albin och en kusin. Jag står kvar utanför i trapphuset förvånad över att befinna mig här. Jag är både nervös och livlös. Nervös för att möta frun. Livlös eftersom mitt hjärta är krossat. Men jag anar ganska snabbt att det inte finns nån kvinna där. Jag hör bara röster från några män som befinner sig i vardagsrummet där jag har suttit flera gånger när jag hälsat på Franz. Troligen är det män som jag känner igen. Som Albin och en kusin till Franz. Men jag står kvar utanför i dörröppningen och lyssnar spänt. Jag hör ingen kvinnoröst. Så kommer Ivan ut i hallen. Var är hon frågar jag. Jag ska visa säger han. Jag ska förklara. Men var är hon? Jag väntar här. Jag vill inte gå in. Jag ska visa säger han hetsigt. Han är väldigt envis. Så visar han mot ett rum till höger som är sovrummet. Jag ska visa!
- Var det där ni träffades du och Franz när ni var tillsammans?
- Ja, det var precis där. I samma lägenhet. Och i samma sovrum. Till slut följer jag med in i rummet. Jag sätter mig på den ena sängen och han på en annan säng vid motsatta väggen. Var är Franz fru frågar jag flera gånger. Han svarar bara att han ska visa. Att jag ska vänta. Att jag ska få se. Sen fortsätter han samma hemska ordflöde som på diskot. Franz har lurat mig. Jag har bara varit en lek. Franz är galen. Han säger galen på serbokroatiska också. Att Franz är en ludak. Han har en fru och två barn. Han älskar Marie och Marie älskar Franz. De är förlovade och ska gifta sig och skaffa två barn. De ska flytta ihop i en lägenhet. Vad säger frun då minns jag att jag frågade. Och varför är han med idiotkvinnan på diskot? Jag pekar på mitt huvud och säger att hon är koko. Men jag får inget svar. Han maler på hela tiden på knackig svenska. Aggressivt och känslokallt med livlösa ögon. Jag anar att det är Franz som bett Ivan att säga det här därför att jag gjorde slut. Det är i sig förkrossande att han vill göra mig så illa utan att ta reda på orsaken. Dessutom samarbeta med denne onde man som han själv varnat mig för.
Kuratorn skakar på huvudet.
- Till slut bryter jag ihop och gråter. Jag ser inte mannen mitt emot. Det blir en dimma på grund av tårarna. Men jag hör hur han fortsätter på samma sätt. Fullkomligt hänsynslös. Han visar inget medlidande. Han njuter av att se mig gråta och blir ännu mer högljudd. Han förstår ju att jag är kär i Franz. Kanske anar han också att jag aldrig har varit tillsammans med nån man innan Franz. Onda människor brukar ha en otrolig förmåga att upptäcka naiva och oerfarna naturer. Han skriker att Franz bara har lekt med mig. Att han har lurat mig. Att han älskar Marie. Det upprepar han som ett mantra. Innerst inne vet jag ju att det inte är så. Om Franz hade bedragit mig borde han väl själv eller nån av hans vänner kommit fram och sagt detta på ett hänsynsfullt sätt. Bett om ursäkt för sveket. Inte hånfullt som mannen på diskot eller aggressivt som Ivan. Om Ivan hade varit en normal människa borde han varit vänlig mot mig och undrat hur jag mådde nu när jag fått reda på att Franz bedragit mig med flera kvinnor. Om frun och den där Marie som Franz påstås vara förlovad med verkligen existerade kan man fråga sig varför han är med Soptippen på diskot. En kvinna som helt saknar värde för en normal man. Hon väcker bara förakt och avsky. Det finns ingen man som kan känna nåt positivt för en sån kvinna. Det kan jag försäkra. Ivan går in och ut ur sovrummet flera gånger. Vid nåt tillfälle noterar jag att han är klädd i bara kortkalsonger. Inget mer. Troligen har han tagit av sig ute i rummet bland de andra. Jag minns inte. Jag tänker inget särskilt på det då. Det dröjde flera år innan jag funderade på varför han gick så lättklädd. Det är ju väldigt respektlöst mot gästen. Jag skulle aldrig kunna gå så lättklädd om jag hade gäster på besök. Det vore absurt.
Kuratorn ler och skakar på huvudet.
- Själv har jag ytterkläderna på hela tiden då jag är i lägenheten. Jag tar bara av mig skorna. Varje gång Ivan öppnar dörren reser jag mig för att hälsa på Franz fru. Jag vet inte om hon ska komma in i rummet för att träffa mig. Vem är hon? Hur ser hon ut? Kommer hon att skälla på mig? Sover hon med Franz här där jag varit så många gånger? Och barnen? Var är de? Sover de nån annanstans? Men Ivan kommer ensam varje gång. Var är hon frågar jag med tårar i ögonen. Jag kan knappt andas för klumpen i halsen. Kroppen skakar. Anspännigen är enorm. Jag vill inte att det ska finnas nån fru men förbereder mig gång på gång för att möta henne. Ivan ser hur jag bryts ner alltmer för varje gång han kommer in i rummet. Det roar honom. Jag hör att han pratar med männen ute i rummet. Det slår mig först nu när jag berättar att de kanske skulle sova därinne där jag satt. Jag väntar och väntar på frun. Jag känner att jag inte orkar leva om jag inte får veta hur allt hänger ihop. Jag ber Ivan om papper och penna för att skriva ett brev till Franz. Jag tänker konfrontera honom med Ivans uppgifter och med det som mannen på diskot sa. Han sa ju samma sak som Ivan. Att Franz lurat mig. Det är då jag tar av mig skorna. Jag sätter mig längre upp på sängen med ryggen mot väggen och skriver. Jag kan inte sluta gråta ens när jag skriver. Tårarna rinner ner i blocket. Och hela kroppen skakar. Särskilt handen som jag skriver med. Jag skriver på engelska att jag kan förklara en sak som du säkert undrar över. Förklara varför. Jag syftar på skamgreppet och dansen med musikkillen men skriver inte det. Jag skriver om det som Ivan sagt om Marie och om frun och barnen. Men jag skriver också att jag vet att du har varnat mig för Ivan för att han ljuger. Jag vill inte döma nån ohörd. Ändå anar jag med smärta att det är Franz som är Ivans uppdragsgivare. Medan jag skriver pratar Ivan aggressivt. Upprepar gång på gång att Franz är galen och att jag bara har varit en lek för honom. Att han älskar Marie och att Marie älskar honom. Att de är förlovade och ska gifta sig och flytta ihop en lägenhet och skaffa två barn. När jag skrivit klart lägger jag brevet i jackfickan. Jag har ingenstans att ta vägen och det återstår flera timmar tills första morgonbussen går till Svartdalen. Så jag lägger mig där och somnar med ytterkläderna på. Jag befinner mig i en mardröm. Både vaken och i halvsömnen. Ivan lägger sig också. Jag vet inte om han sov men han var tyst i alla fall. Jag är aldrig rädd när jag ligger där. Jag vet att Ivan aldrig skulle våga röra mig.
- Du tänkte inte på att han kunde göra det? Eller bli våldsam?
- Nej. Jag tänkte inte ens på det. Jag var så förkrossad över Franz svek. Och så fanns ju de andra männen i rummet utanför. Han förstod att jag skulle skrikit högt ifall han hade försökt röra mig. Men jag tror inte att han ens tänkte tanken. Innerst inne hyser en sån iskall galning respekt för en kvinna som jag. I normala fall träffar han bara människor som jag när han ska lagföras för brott. Om jag får vara lite cynisk. Hans aggressiva beteende handlade ju om mindervärdeskomplex. Det förstår jag idag. Han vet att jag är en bra kvinna som aldrig skulle bedra. Han tänker det inte konkret men undermedvetet känner han det. Och så var det. Om en främmande man som jag inte är kär i och som inte är kär mig skulle våga röra mig skulle jag göra våldsamt motstånd. Bli urförbannad. Jag är inget fnask. Finns ingen kärlek så finns inga tankar på nåt sexuellt. Så fungerar jag. Jag skulle aldrig kunna bedra. Det är helt omöjligt. Skamgreppet handlade ju om sårade känslor och hämnd. Den utvecklingsstörda Soptippen däremot som klänger på Franz inne på diskot är nåt helt annat. Hon är känslokall och saknar moraliska spärrar. Hon hade garanterat blivit upphetsad av att vara ensam i rummet med en galning som Ivan. De två befann sig väl på ungefär samma intellektuella och andliga nivå. Nere i dyn med andra ord. Problemet för Soptippen är att hon helt saknar attraktionskraft. Det bör finnas åtminstone nån kvadratmillimeter skönhet på en kvinna för att en man ska vilja vidröra henne. Det har inte detta illa beryktade elände som kallas för Soptippen. Inte ens Ivan den förskräcklige skulle kunna tända på det värdelösa kadavret. Jag vaknar efter en timme ungefär. Hör upprörda röster utanför sovrummet. Ivan är i rummet då. Jag frågar honom vilka det är. Han går ut och kollar och kommer tillbaka. Han berättar upphetsat att det är Franz som kommit hem och att han är mycket arg. Det stämmer ju eftersom jag hör det tydligt genom den stängda dörren. Jag hör en blandning av gråt och vrede i hans röst som inte håller. Han verkar hysterisk. Jag reser mig för att gå ut till honom. Då ställer sig Ivan i vägen och blockerar dörren. Jag måste prata med honom säger jag. Fråga om frun och barnen och den där Marie. Och idiothoran på diskot vet jag att jag sa. Han hindrar mig och säger att Franz är mycket arg. Han är galen. En ludak. Psykiskt sjuk. Du får inte prata med honom nu. Jag hör ju att han är mycket arg och ledsen. Att det stämmer. Men jag förstår inte varför. Jag är själv så nedbruten på grund av det som Ivan berättat om Franz kvinnor att jag inte orkar leva mig in i hans situation. Jag säger till Ivan att jag vill veta varför Franz har lurat mig. Att jag måste få en förklaring. Jag vill även veta varför han är så arg och ledsen. Stanna här säger han och går ut och stänger. Jag hör att det blir ännu mer upprört där ute. När han kommer in i rummet säger han att han har sagt till Franz att jag älskar honom. Att jag älskar Franz alltså. Och då hade Franz skrikit hysteriskt att jag skulle dra åt helvete. Jag blir förvånad över att Ivan sagt så eftersom jag aldrig bett honom säga det. Jag har inte sagt det överhuvudtaget. Ivan har bara hittat på det. Det jag bad att få veta frågade han inte om. Eller svarade inte när jag frågade om det. Jag kan inte tänka klart när jag är så nedbruten, men tänker ändå att det är märkligt att Ivan säger nåt sånt till Franz i den här situationen. Utan att jag bett om det. Franz är mycket arg och ledsen säger han. Han är galen. Men varför frågar jag och ser in i hans kalla ögon. Vet du varför han är arg? Det här är första gången jag noterar att Ivan verkar osäker. Han svarar inget. Rycker bara nonchalant på axlarna. Hur kan Franz som bedragit mig med flera kvinnor vara arg på mig? Arg på den han har krossat hjärtat på? En kvinna som han bara har lekt med? Det saknar all logik. Jag vet inte hur många gånger Ivan går in och ut genom den där sovrumsdörren i bara kortkalsongerna och vad han säger till de andra. Jag får absolut inte träffa Franz. Han är galen säger Ivan. En ludak. Psykiskt sjuk. Jag har heller ingen lust att gå ut i rummet och möta en grupp falska män från Balkan som inte är det minsta intresserade av att lyssna på en ärlig svensk. De här männen lever dagligen i en smutsig värld av lögner, svek och bedrägeri. En värld som inte går att föreställa sig för en naiv och renhårig person. Till slut går jag därifrån. Jag lämnar brevet i sovrumsfönstret. Brevet där jag konfronterar Franz med Ivans uppgifter. Jag säger till Ivan att jag lägger brevet där och att det är viktigt att Franz läser det. Jaja säger han. Jag ska lämna det till honom. Jag måste erkänna att jag tvivlade på att han skulle göra det. Innan jag går ut ur rummet kollar Ivan att fältet är fritt. Det är nästan komiskt. Han står i hallen och vevar frenetiskt med armarna mot den öppna lägenhetsdörren att jag ska skynda mig ut. Franz är mycket arg så du får inte prata med honom säger han. Du måste ut. Franz är galen. En ludak. Jag lever knappt. Livet är slut. Mannen som jag är så förälskad i och som jag tycker så mycket om har lurat mig fullständigt. Det är så det känns. Och ändå är det nåt som inte stämmer. Men jag är så traumatiserad av det påstådda sveket med kvinnorna att jag inte kan tänka klart. Hela kroppen skakar av smärta och förnedring. Ända in i märgen. Det är midvinter och kallt. Jag har tur som blir insläppt hos en vän som bor alldeles i närheten. Det är en av männen som följde med mig och Agnes till diskot. Han frågar var jag har varit. I helvetet svarar jag. Sen sitter jag på en stol vid ett fönster tills det dagas. Försöker få kontroll på kroppen som fortsätter skaka av chocken över Franz fruktansvärda svek. Men det går inte. Sen promenerar jag in till stan och vidare hela vägen ner till stationen där jag tar första bussen till Svartdalen.

* * *

- Du tänkte inte på att det kunde få konsekvenser om du följde med den där Ivan? frågar kuratorn.
- Nä, vadå? svarar jag häpen över frågan. Jag var ju tvungen att veta. Jag hade i det läget inte en aning om vem han var, eller vart vi skulle. Bara att jag skulle träffa Franz fru. Det var ett måste. Jag befann mig i ett chocktillstånd över hans svek.
- Du var aldrig rädd? Du utsatte dig för en risk tänker jag.
- Nä, jag är nästan aldrig rädd. Inte fysiskt rädd. Och även om jag hade varit det vid det här tillfället hade jag aldrig tvekat. Jag hade hellre blivit ihjälslagen av den här mannen än att leva resten av mitt liv i ovisshet om Franz hade en fru eller inte. Jag var ju kär i Franz. Hade jag inte varit det hade jag ju inte följt med Ivan. Inte brytt mig om att få veta. Jag var tvungen att kontrollera om det var sant att han lurat mig som Ivan sa. Jag är sån. Jag får ingen ro förrän jag vet sanningen. Men nu fick jag inte veta den ändå. För det fanns ju ingen fru där. Än idag vet jag inte om hon existerade. Men inget tyder på det.
- Varför tror du att den där mannen gjorde som han gjorde?
- Ivan den förskräcklige?
- Ja. Varför lurade han med dig? Vad var motivet tror du?
- Tyvärr tror jag att Franz var inblandad. Och det är det som gör så ont. Han hade bett Ivan säga de hemska orden som knäckte mig. Orden om att han bara lekt med mig. Det måste han ha gjort.
- Men varför?
- Därför att jag hade gjort slut. Han visste ju inte varför. Och även för dansen och skamgreppet kanske. Han ville hämnas därför att han var sårad och stolt. Och det var jag också. För sårad och stolt för att säga varför jag gjorde slut. Det var ju dels för det som mannen på diskot sa om att han bedrog mig. Men den avgörande faktorn var ju att han dansade med den hjärnskadade Soptippen. Jag skämdes för att verka överdrivet svartsjuk. Särskilt på en kvinna som inte hade nåt värde för honom. Och rädd kanske. Rädd att han skulle bekräfta att det var sant det där som mannen på diskot sa. Att han bedrog mig. Att det var mer än bara dans. Men jag var också orolig och skämdes vid tanken på att det inte var sant. Paradoxalt nog. För då hade jag ju gjort den där pinsamma hämnden i onödan. Fast det hade ju gått att reda ut. Men det här med att visa frun måste Ivan ha kommit på själv. Det var nog stundens ingivelse på diskot. Han kan ju inte ha planerat det och räknat med att jag skulle följa med. Och det verkar ju orimligt att Franz skulle haft nåt intresse av att jag följde med Ivan för att träffa en kvinna som med största sannolikhet inte existerade. Hans upprördhet var ju äkta när han kom hem. Det var inget spel. Ivan lyckades alltså krossa två hjärtan på samma gång på vardera sida om sovrumsdörren.
Kuratorn ser på sin armandsklocka.
- Några dar senare är det ännu mer outhärdligt. Det är dan före nyårsafton. Jag vill få en förklaring på det här med frun och barnen och kvinnan som han påstås vara förlovad med. Och Soptippen. Den ökända intellektuellt funktionsnedsatta kvinnan på diskot. Varför dansar han med en så obehaglig varelse vid flera tillfällen? Varför tillåter han henne att tafsa på honom? Det var ju på grund av henne som jag gjorde slut. Ingen normal man skulle acceptera en så störd och äcklig kvinna i sin närhet. Jag är ju traumatiserad av det här. Befinner mig i en känslomässig chock. Samtidigt är jag medveten om att mitt eget agerande med skamgreppet förvärrat situationen. Men jag är ingen bedragare. Och jag ber inte mina vänner sprida ryktet att jag är gift och förlovad med olika män. Jag ber dem inte säga till Franz att jag bara har lekt med honom. Att jag har lurat honom. Jag måste lägga band på min stolthet för att gå upp till lägenheten där Franz bor med Ivan, Albin, en kusin och ytterligare nån man. Samma lägenhet där det hemska dramat med Ivan och Franz utspelade sig bara några dar tidigare. Agnes följer med mig. Jag är rädd att nån av de tre kvinnorna är där. Frun, den trolovade eller rent av den bisarra och illaluktande Soptippen. Jag tvivlar förstås på att de två första existerar. Men jag behöver få en förklaring på härvan som uppstått. Det är kusinen som öppnar. Han går och hämtar Franz. Ingen av hans påstådda kvinnor verkar vara där. Agnes och jag blir chockade när Franz kommer ut i hallen. Vi talar om det efteråt. Att vi aldrig sett ett levande lik förut. Han var sjukligt blek innan. Nu är han kritvit i ansiktet. Han rör inte en min och ser aldrig på mig där jag står innanför dörren. Han liknar en stenstod. Han är inte riktigt kontaktbar. Vi kommer med kusinens hjälp överens om att han ska ringa till partilokalen där Röd Ungdom håller till. Jag ska sitta där och svara. Precis som en vecka tidigare. Man krånglade ju till allt på den tiden. Hade det varit idag hade man ju satt sig i vardagsrummet och talat ut. Lagt alla korten på bordet. Jag hade ju inget att dölja. Jag hade inte bedragit honom. Franz var ju den enda man som rört mig överhuvudtaget. Klantskallen tog ju min oskuld utan att han visste om det. Han däremot hade mycket att förklara kring de tre kvinnorna. Den vedervärdiga Soptippen, den trolovade och frun med de två barnen. Han ringer senare på kvällen vid den avtalade tiden. Han är så arg och bitter att jag inte får fram ett ord. Jag är redan innan samtalet så förkrossad över hans påstådda svek att jag saknar kraften och självförtroendet att ställa honom mot väggen. Det gick inte heller eftersom han hade övertaget med sin vrede. Jag blev alldeles stum och lät honom behandla mig orättvist. Men han säger inte varför han är arg. Och jag kunde inte förstå varför. Så korkad och naiv var jag på den tiden. Samtalet förvärrar bara konflikten. Ungefär en vecka in på det nya året är jag är på en fest med Agnes och hennes vänner. Jag längtar efter Franz och har ju inte rört nån annan man bortsett från Albin som jag tog skamgreppet på och musikkillen som jag höll lite i när jag dansade med honom. Agnes ser att jag är sorgsen och frågar om jag vill att hon ringer Franz. Ja svarar jag utan egentligt hopp. Hon ringer och han svarar. Efteråt berättar hon att det var omöjligt att föra en dialog med honom. Hon hade aldrig hört en så bitter människa. Det var otäckt sa hon. Han hade trott på nåt i början men sen insett vad jag var för en. Jag hade varit tillsammans med Ivan den förskräcklige. Och det var inte första gången hade han skrikit. Jag faller nästan ihop av maktlöshet. Först nu förstod jag anledningen till vreden och det kritvita ansiktet då vi besökte honom. Först nu förstod jag att Ivan ljugit om mig. Just i den stunden därinne i sovrummet då mitt hjärta värkte som mest och jag grät förtvivlat skulle jag alltså ha varit tillsammans med den galne mannen. En förtvivlan som Franz dessutom hade bidragit till genom att be Ivan knäcka mig. Jag sitter lamslagen på en stol i köket hos Agnes vänner. En känsla av total vanmakt fyller mig. Jag tänker också på att Franz medvetet skadat mig. Att han med hjälp av Ivan spridit ryktet om sig själv som den värsta sortens bedragare. Och dessutom har han hånglat med den hjärnskadade Soptippen flera gånger på diskot. Ändå har han mage att anklaga mig. Döma mig ohörd efter att ha lyssnat på Ivans lögner. En man som han själv varnat mig för att tro på eftersom han ljuger så mycket. Jag är helt förkrossad. Franz är ju den enda man som rört mig. Jag inser redan den här kvällen att den här intrikata historien aldrig kommer att redas ut. Att Ivan den förskräcklige har segrat. Jag dricker vanligtvis inte alkohol. Men den här kvällen gjorde jag det. Agnes kusin bjöd på nåt så att jag föll igenom. När jag kvicknade till följde jag med honom och hans vänner till Sodom. Kanske hoppades jag att få träffa Franz. Men han var inte där. Jag följde med en främmande man hem för att ha nånstans att sova. Jag tyckte han såg snäll ut. Ganska typisk svensk med blont hår och milda anletsdrag. Han kommer inte att röra mig tänker jag. Jag bryter ihop när jag är hos honom och gråter. Säger att jag är oskyldig. Att det aldrig kommer att lösa sig. Jodå säger mannen utan att veta vad det rör sig om. Det kommer att ordna sig ska du se. Nej det kommer det aldrig att göra säger jag förtvivlat. Sen försvinner jag in i medvetslöshet. Jag hade kunnat dö av alkoholförgiftning den natten. Mellan varven är jag vid medvetande och då är mannen över mig. Mitt i livlösheten blir jag chockad. Förstår inte varför han agerar som han gör. Han som verkade så hygglig och lät mig sova över fast han inte kände mig. Det är ett mirakel att jag hittar krafter och lyckas hindra honom från att slita av mig byxorna. Två dar senare går jag ner till badstranden hemma i Svartdalen. Tar av mig jackan och letar upp en spricka i isen. Står och tittar på den och känner efter i tanken hur det är att sjunka ner under den. Går igenom processen och föreställer mig hur det ska bli för min mamma som redan är deprimerad och självmordsbenägen. Till och med katten tänker jag på. Det går inte. Smärtan som uppstår vid tanken på deras ensamhet är ännu starkare än den som gör det omöjligt att leva. Jag tar på mig jackan och går hem utan hopp om att nånsin bli lycklig. Franz dubbelsvek har krossat mig fullständigt. Både det påstådda sveket med andra kvinnor och den falska anklagelsen om att jag skulle haft nåt intimt ihop med galningen Ivan som han själv samarbetat med. Men jag beslutar mig för att fortsätta leva. Jag ska försöka ta mig samman fast allt känns hopplöst.
Kuratorn ser likgiltig ut precis som hon gjort under hela berättelsen.
- Vi närmar oss slutet, säger jag med ett ursäktande leende. Slutet på det värsta dramat.
Hon nickar med samma likgiltiga blick.
- Ett par veckor senare är jag inne i stan och träffar Agnes och de två vännerna som vi var med på diskot den där hemska natten då Ivan lurade med mig. Alla tre vännerna bor i Gårdeby och vi är på väg dit. Jag ska sova hos Agnes. Det är på natten och plötsligt kommer Ivan den förskräcklige ifatt oss. Han av alla människor i en stad på hundratusen invånare. Han bor ju också i Gårdeby. I lägenheten tillsammans med Franz dit han lurade mig. Han går till attack direkt innan vi hunnit upptäcka honom. Han skriker att Franz är galen och inte mår bra. Det är inte bra. Franz älskar Marie och Marie älskar Franz skriker han. De är förlovade och ska gifta sig. De ska flytta ihop i en lägenhet och skaffa två barn. Han visar med fingarna att de är förlovade och att de planerar två barn. Jag har bara varit en lek. Jag ska dra åt helvete. Jag mår ju redan dåligt men lyckas hålla tårarna tillbaka. Agnes säger åt mig att inte bry mig om honom. Ingenting av det där är ju sant. Men Ivan fortsätter hetsigt med sina trakasserier. Franz är galen. Han är en ludak. Det upprepar han flera gånger. Om han älskar en annan och jag bara var en lek så är väl allt bra med honom säger jag. Inte bra skriker Ivan. Franz är galen! Han är en ludak! Psykiskt sjuk! Han gestikulerar vilt. De andra två vännerna ser förskräckta ut och går före. Jag tänker att om det är nån som är galen så är det den här mannen. Nån svensk motsvarighet till Ivan den förskräcklige existerar inte. Inte ens på våra slutna psykiatriska avdelningar. Han är skrämmande och overklig att iaktta. Jag frågar om Franz läst brevet som jag lämnade i sovrumsfönstret. Då svarar han hetsigt på bruten svenska: Franz har rivit brevet i tusen bitar! Sen visar han med händerna hur Franz rev sönder mitt brev. Han hissar upp armarna och låtsas kasta bitarna i luften. Och medan han rev brevet hade han skrikit att jag skulle dra åt helvete. Åsa ska dra åt helvete skriker Ivan för att citera Franz. Det är oklart om han sa att Franz läste brevet. Jag kommer inte ihåg det. Agnes lyssnar förundrat och säger till mig: Han måste verkligen älska dig. Hon säger det som en kommentar till Franz agerande med brevet. Jag blir förvånad över hennes reaktion. Hon som tidigare varit så cynisk tror nu plötsligt på vad Ivan säger. Hos mig har den värsta chocken lagt sig och jag har börjat genomskåda Ivan. Jag misstänker att han inte har lämnat brevet till Franz. Jag vet inte om han kunde engelska som brevet skrevs på. Men det gick ju att översätta om han ville läsa det innan han lämnade över det. Om han hade ljugit om Franz och kvinnorna utan Franz medgivande så skulle det ju vara avslöjat om Franz läste brevet. Troligen har Ivan själv rivit det och slängt det. Inte för att det nödvändigtvis stod nåt som Franz inte sagt åt Ivan att säga men för att han kanske var osäker på vad jag skrivit. Som det här med att locka med mig till lägenheten. Jag skrev inget om det. Men Ivan kanske inte förstod allt jag skrev. Han tog det säkra före det osäkra och rev det själv. Det är vad jag tror. Om Franz är galen och ber mig dra åt helvete och river mitt brev i tusen bitar som Ivan beskriver det så måste det ju bero på Ivans lögner om mig. Inte på brevets innehåll. Möjligen fick han det i sin hand men rev det direkt eftersom han var så arg på mig. Han trodde ju att jag och Ivan haft nåt intimt ihop. Om han trodde det på grund av hjärnspöken eller för att Ivan sagt så lär jag aldrig få veta. Kanske sa Ivan att inget hände mellan oss. Men man kan göra det på två sätt. Man kan försäkra att inget hände med stark övertygelse, och med respekt för vännen som är ledsen och misstänksam. Eller så kan man neka på ett undflyende sätt såsom den gör som är skyldig. Allt för att sätta ännu fler griller i huvudet på den redan misstänksamme. Om Ivan nekade så gjorde han det troligen på det försåtliga sättet. Det är ju i själva verket ett sätt att få någon att tro på motsatsen. Hela hans agerande med att lura iväg mig till lägenheten för att träffa en kvinna som inte fanns, låta mig vänta på henne i sovrummet och sedan gå omkring nästan naken i lägenheten visar ju tydligt vad han var ute efter. Att förvärra en redan infekterad konflikt och skapa en tragedi. Hans intelligenskvot var inte hög men hans ondska hade slipat hans list. Om det var han som skapade tragedin från början kommer jag nog aldrig kunna reda ut. Mannen på diskot som sa att Franz bedrog mig är fortfarande ett mysterium. Han och Ivan sa ju samma sak. Att Franz lurade mig. Att han bedrog mig. Det som är så upprörande den här natten då Ivan kommer ikapp oss på väg mot Gårdeby är att det är just han som står och berättar om Franz mentala tillstånd. Hans påstådda tillstånd är ju ett resultat av Ivans eget verk. Ett arrangemang av en sjuk man. Den sjukaste och ondaste varelse jag nånsin träffat. Han vet ju att jag är oskyldig. Ändå skriker han till mig att Franz bett mig dra åt helvete. Han vet ju att det som upprör Franz inte har hänt. Han ljuger dåligt kan man säga eftersom Franz agerande framstår som väldigt motsägelsefullt. Han påstås ha lurat mig men är ändå vansinnig på mig. Ivan är knappt kontaktbar. Jag är Franz vän skriker han. Jag ska hjälpa Franz. Då går jag fram mot honom och ser in i hans kalla ögon som liknar två svarta hål. Du är inte hans vän säger jag. Du är hans fiende. Jag vet inte om han förstår ordet fiende. Han är tyst i kanske fem sekunder. Stirrar på mig som en byfåne. Sen är han igång igen och skriker det motsägelsefulla att Franz inte mår bra men att han har lurat mig. Och sen kommer hela ramsan om den där Marie. En kvinna som troligen inte existerar. Jag glömmer aldrig Agnes ord när vi står där och Ivan skriker som värst. Sanningen kommer alltid fram till slut säger hon lugnt. Och jag svarar uppgivet: Nej det gör den inte. Jag kände det.
Kuratorn sitter med ett leende och blicken mot sitt knä. Jag tystnar ett ögonblick innan jag fortsätter. Då lyfter hon på huvudet och ser på mig med trötta ögon.
- Dagen därpå tar jag ändå mod till mig och ringer till Franz eftersom Ivans lögner är oacceptabla. Det är ett allra sista försök att få en förklaring på hans påstådda svek med kvinnorna. Jag tror det är Franz som svarar. Det är ett väldigt obehagligt samtal. Det är omöjligt att föra en dialog med nån som bestämt sig för att jag är skyldig till nåt jag aldrig gjort. Nåt jag aldrig ens skulle tänka tanken att göra. Nämligen att bedra en annan människa. Han är helt i händerna på galningen Ivan. Sin egen fiende. De håller ihop. Jag vet därför inte ens hur jag ska börja. Jag är allergisk mot bråk och konfrontationer. Tycker inte om aggressiva tonfall. Dessutom argumentera på engelska. Ett främmande språk. Han är så bitter och hatisk att det heller inte går att bryta igenom. Jag säger plötsligt hejdå och lägger på eftersom han förnedrar mig med sin obefogade vrede. Min vän Alfred som ringt honom tidigare hade också misslyckats med att tala med honom. Han brukar annars ha lätt att ta folk. Han sa till mig efteråt att han var svår. Som en mur. Nu upplevde jag själv samma mur. Och egentligen är jag kanske inte så olik honom. Jag har den där muren också. Men jag försökte ändå nå fram till sanningen. Trots min konflikträdsla. Det gjorde inte han. Jag kände mig oerhört sviken. Franz borde ha betraktat Ivan som sin fiende och gjort upp med honom. Oavsett om han trodde att Ivan rört mig eller om han kommit på att han inte gjort det men försökt lura honom att tro det. Detta är lite av en gåta. Han riktar sin vrede mot mig som är oskyldig men fortsätter dela rum med sin egen fiende. Vår gemensamma fiende. En man som i ren ondska och avundsjuka njöt av att förstöra nåt fint. Jag tror att Franz på grund av stolthet tvingade sig själv att markera inför vännerna att han inte brydde sig om att jag hade gjort slut. Därför spred han med Ivans hjälp ryktet om sig själv som en hänsynslös bedragare. Samma rykte som hans fiender tidigare hade spridit om honom bakom hans rygg och som ju bidrog till att jag gjorde slut. Men han tog aldrig med i beräkningen att Ivan skulle agera på egen hand och lura iväg mig till lägenheten. Detta knäckte även Franz. Det verkar långsökt att Franz skulle ha legat bakom det och sedan bara spelat arg och ledsen utanför sovrumsdörren eller då han talade med mig i telefon. Jag orkade inte ensam ta strid mot de här lögnaktiga och galna männen. Men det var smärtsamt att ge upp. Jag var så kär i Franz och han i mig. Det var den största olyckan av allt. Om det inte hade varit så hade denna historia inte varit värd att berätta. Då hade den enbart varit en parodi. Inte en outredd tragedi.
- Slutar berättelsen där? frågar kuratorn med ett öga på sin klocka.
- Ja, på sätt och vis. Men kan jag dra fortsättningen lite kort?
- Det får bli kort för vi ska hinna gå igenom lite inför nästa gång då du ska göra första röstinspelningen om barndomen.
Jag nickar.

* * *

- Strax efter dramat flyttar jag in till Österköping och jobbar på en restaurang. Jag och några vänner sänder närradio. Det är det som håller mig uppe. Jobbet och radioprogrammet. Jag hoppas att allt ska ordna sig. Att sanningen ska komma fram som Agnes sa. Men innerst inne är jag uppgiven. Känner mig förintad av Franz svek. Jag längtar efter honom fast jag vet att jag inte borde. Har han insett att jag är oskyldig? Finns frun och barnen? Finns den trolovade? Har han rört den där Soptippen? I så fall finns ingen förlåtelse. Då får han aldrig röra mig mer. Insikten om att även jag själv dömt honom ohörd kommer då chocken lagt sig. Både skamgreppet och då jag bad Agnes göra slut åt mig var överilade handlingar. Jag kontrollerade aldrig om mannen på diskot ljög när han sa att Franz bedrog mig. Det han sa var ju upprinnelsen till hela tragedin. I alla fall från min horisont sett. Franz bitterhet och vrede var ju äkta och indikerar att han kanske var oskyldig. Jag plågas av motstridiga känslor av både skuld och hat. Skuld för att jag kanske tog miste. Hat för att han tog miste. Jag ser honom gå utanför min lägenhet. När vi sett varann ute nånstans ringer det när jag kommer hem. Men det är ingen där när jag svarar. Det händer bara när vi sett varann. Hans vän Albin kommer på besök i lägenheten. Jag vet inte vad hans motiv är. Han kan varken tala svenska eller engelska. Men min förhoppning är att han tar med sig Franz. Det är därför jag låter honom komma. Jag blir lika besviken varje gång när han inte är med. Och Albin tjatar precis som Ivan om den där Marie. Att Franz älskar Marie och att Marie älskar Franz. Att de är förlovade. Han visar på fingret att Franz och Marie är förlovade och säger att de ska gifta sig. Han visar med två fingrar att de ska ha två barn. Mitt hjärta krossas varje gång han säger det. Han ser att jag blir ledsen och njuter av det. Agnes ler och skakar på huvudet. Genomskådar det som nonsens. Men jag vet inte vad jag ska tro. Är det Franz som bett Albin att besöka mig för att säga de där hemskheterna? Eller Ivan? Nån har bett honom. Bortsett från de hemska fraserna kan han fortfarande inte säga nåt annat ord på svenska än bra. Samtidigt berättar min vän Alfred att Albin gillar mig. Jag är inte det minsta intresserad av Albin. En kväll går han och Alfred ganska sent. Efter några minuter ringer det på dörren. Då står Albin där och gestikulerar att det är för kallt att gå hem. Jag kör iväg honom. Efter några minuter ringer det på dörren igen. Han visar på nytt att han tycker att det är för kallt ute. Eftersom jag är en snäll person släpper jag in honom. Jag har en tvåsitssoffa i buffelskinn. Han får sova där utan filt. Han gör en ansats att röra mig men jag viker undan. Han ger sig direkt. Han nuddar mig aldrig. Han somnar och snarkar högt. Jag sover i en säng alldeles intill soffan i samma rum. Jag har svårt att slappna av och sover dåligt. På morgonen går han tidigt och är väldigt tjurig. Säger ingenting. Nån dag senare ringer en obehaglig man som på bruten svenska presenterar sig som Albins vän. Han berättar att Albin gillar mig. Jag svarar att Albin är min vän. Då hånskrattar han. Han är väldigt sarkastisk och upprepar att Albin verkligen gillar mig. Jag upprepar att han bara är min vän. Till slut säger han att Albin passar som huvudkudde åt dig i alla fall. Då lägger jag på. Om Albin har ljugit för den otrevlige mannen som ringde lär han ha gjort det för Franz också. Detta var priset jag fick betala för min snällhet. För att jag tyckte synd om Albin och lät honom sova på soffan. Fortsatta lögner och noll respekt. Men skamgreppet var förstås respektlöst så man kan väl säga att Albin jämnade ut lite. Ett lika. Men från Franz horisont har jag alltså tagit ett skamgrepp på hans vän Albin utan att han vet varför. Sen har jag gjort slut utan förklaring och lite senare har jag som han tror varit tillsammans med Ivan den förskräcklige i hans sovrum. Och slutligen har jag inlett ett förhållande med vännen Albin som grädde på moset. Och ändå har ingen annan man än Franz rört mig. Det är uppenbart att Ivan och Albin inte är några bra vänner till Franz. När de ljuger om mig skadar de ju även Franz.
Kuratorn ser likgiltig ut. Hon verkar inte förstå hur sargat ett ungt och älskande kvinnohjärta kan bli. Hur nervpåfrestande detta drama var för mig.
- Folk ringer på nätterna och säger massa dumheter. Jag fattar inte alltid vem det är. En natt är det Albin som säger fula ord som jag och mina killkompisar lärt honom. Ett par gånger ringer han från en telefon på diskot och undrar om jag kan komma. Säger att Franz är där. Jag fattar inte vad han vill och låter mig inte förledas. Anar bara jäkelskap. En annan natt är det Franz som ringer. Jag avstår från att säga vad han sa. Dagen därpå ringer det när jag och radiogänget förbereder ett program. Min vän Lasse som är med i radiogruppen sitter närmast och svarar. Han har svarat nån gång förut och skojat. Sagt KGB eftersom jag var med i Röd ungdom. Den här gången svarar han hos polisen. Sen skrattar han och säger att de blev rädda och la på. Jag frågar vilka det var. Det visste han inte. De sa inget. Då förstår jag att det måste ha varit Franz som ville be om ursäkt för nattsamtalet. Det är som om ödet inte vill att vi ska råkas eller tala med varann. Två gånger det knappa året jag bor i stan ser jag den fruktansvärda Soptippen stå och klänga på Franz. Som en del tjejer gör när de är ihop med en kille eller möjligen vill låtsas att de är det. Som om de tror att de äger den stackars mannen som bara ser plågad ut. Varför tillåter han denna extremt äckliga och sjuka kvinna att röra honom offentligt om han är förlovad med en kvinna som han älskar och planerar att flytta ihop med? Dessutom har han en fru och två barn. Jag pratade med en man från Balkan under den jobbiga tiden. Det var en slump att vi pratade. Tror jag. Han kände till Franzhistorien och bekräftade att Soptippen bara var en täckmantel för att Franz skulle slippa framstå som bedragen och dumpad. Jag har ingen anledning att betvivla att det var sant. Men det var ju ingen tröst. Det var ju ändå ett svek. Att agera på en lögn. Det är så smärtsamt att gå och längta efter nån och veta att denne också lider och längtar. Veta att endast lögnen håller oss ifrån varann. Men också att se hur han låter en kvinna som inte betyder nåt för honom vidröra honom. Det är riktigt äckligt och sjukt gjort. Om han rör den där Soptippen går det aldrig att reparera. Det tär enormt detta utdragna lidande. Bilar tutar och män skriker åt mig. En del skriker mitt namn. Det är inte svenskar märker jag. Jag vet inte vilka det är. Jag undviker att titta så noga. Svenska män visslar efter mig ibland. Men de gör det vänligt och jag kan ta det som en komplimang. De här gör det för att förnedra. De både skriker och busvisslar. En gång är det Franz och hans kusin. Det är smärtsamt. Det är så tyst när jag sitter här och berättar. Men det här var som ett krig varje dag. Jag blev påhoppad och förnedrad nästan varje gång jag gick ut på stan. Jag orkar till slut inte bo kvar i Österköping och åker utomlands som au pair till Wales. Jag trivs inte där och drar vidare till London där jag jobbar ett halvår. Bara några dar innan jag lämnar Sverige står Franz i ett gathörn tillsammans med Ivan. De skriker och visslar efter mig. Bara för att knäcka mig. Ivan som Franz borde ha slagit ihjäl. Så nedrigt och fegt. Innan jag reser skriver jag ett brev till honom. Jag skriver att jag är oskyldig till anklagelserna. Det är ett försök att sätta punkt med värdighet. Jag lämnar det till en vän som ska ge det till honom när jag rest. Jag får senare beskedet från vännen att han precis har flyttat ihop med sin flickvän. Att det är den utvecklingsstörda Soptippen får jag veta senare av Agnes fast jag sagt åt henne att aldrig mer nämna Franz. Det var året därpå när jag kom tillbaka till Sverige som hon sa det. Hon bodde i samma kvarter i Gårdeby och såg dem ibland. Ingen Marie alltså. Och ingen fru. Bara den fruktansvärda och bisarra Soptippen. Om mitt brev lämnades till hans vänner och sedan vidare till honom vet jag inte. Det dröjde nästan ett år innan han flyttade ihop med vedervärdiga kvinnan. Hon hade sen länge en lägenhet inne i stan som jag antar att de sociala myndighetena betalade. Han valde alltså att hellre bo ihop med Ivan den förskräcklige än med Soptippen. Det säger allt om vad han kände för monstret. Han visste att han inte ens ett ögonblick skulle kunna känna nåt positivt för den kvinnan. Han valde först att bo med pesten Ivan och sen när jag lämnat Sverige flyttar han ihop med koleran Soptippen. Först bor han inne i stan med henne och sen i Gårdeby eftersom Agnes såg dem där. Både Ivan och Soptippen måste ha varit en mardröm att dela bostad med. Det var verkligen som att välja mellan pest eller kolera. Man kan fråga sig hur det gick för frun och barnen och kvinnan som han var förlovad med som han älskade och planerade en framtid med. Det hade ju varit mer logiskt att flytta ihop med nån av dem. I stället flyttar han ihop med den värsta skräcködlan som gick att hitta i den stan. Ett sämre exemplar av en svensk kvinna går inte att finna. Varför flyttade han till slut ihop med Soptippen? En kvinna som han bara ville slå ihjäl så fort han såg henne. Därför att han hade målat in sig i ett hörn av lögner för att inte framstå som dumpad. Innerst inne hoppades han på mig. Att jag var oskyldig. Men han trodde inte det. Och vad skulle jag som var nedbruten och förnedrad ha gjort? Förväntade han sig respekt för att han hade lurat mig som hans vänner sa? Jag tror att han var lika nedbruten själv och att det var därför han inte förmådde skaffa sig en normal flickvän som han hade kunnat tycka om och känna respekt för. Frun och den trolovade existerade förmodligen inte. Strax efter beskedet om att han flyttat ihop med sin så kallade flickvän beslutar jag mig för att aldrig mer bli tillsammans med nån man. Efter denna enda och tragiska erfarenhet. Jag kunde ändå inte röra vid människor. Det var svårt innan Franz. Sveket med Soptippen i kombination med den falska anklagelsen om att jag skulle varit tillsammans med Ivan den förskräcklige blev för mycket. Nåt i mig gick sönder som var omöjligt att laga. Jag blev aldrig densamma igen. Det var inget svårt att avstå en relation. Jag var tvungen att återhämta mig och läka. Senare har jag förstått att detta svek var droppen efter tidigare svek. Mina föräldrars svek framförallt. Men jag har inte blivit känslomässigt avtrubbad. Och jag hatar inte män. Jag har blivit kär i flera män. Men det har såklart varit platonisk kärlek. Människor som Franz, Albin, Ivan och Soptippen skulle aldrig förstå vad jag menar med platonisk kärlek. Deras värld är utan kärlek och värme. Den är rå, smutsig och kall.
Kuratorn nickar obetydligt med tom blick. Hon verkar inte heller förstå kärlekens kraft.
- Ibland högg det till i mig när män log eller sa nåt positivt till mig. Det smärtade eftersom jag blev påmind om Franz kärlek som jag trodde på. Jag tänkte att de ville lura mig. Ett svek glömmer man aldrig. Det sitter som en tagg i bröstet resten av livet. Man lär sig att man inte kan lita på nån.
- Och hur kändes det när du återvände till Österköping flera år senare för att göra research till boken?
Jag överrumplas av den plötsliga övergången.
- Jag vill först säga att det dröjde innan jag besökte Österköping. Men ibland bytte jag buss där. Det var ångestfyllt. När bussen körde genom stan blundade jag för att inte riskera att se Franz och Soptippen. Eller Ivan den förskräcklige. Det var väl ett undvikandebeteende antar jag. Att blunda.
Kuratorn nickar.
- När jag många år senare åkte dit för bokens skull hade jag ett mål med vistelsen. Jag var tvungen att hålla ögonen öppna. Iaktta mer än vanligt. Jag tvingades till konfrontation på grund av arbetet med boken. Det gällde ju inte bara den här historien. Mycket annat hände i Österköping efter att jag hoppade av gymnasiet.
- Träffade du nån person som var inblandad i dramat när du återvände?
- Nä, inte då. Men några år tidigare. Det var Franz. Jag förstod att han hade sökt upp mig genom att arrangera en sammanstötning. Jag genomskådade honom fast jag aldrig lät honom ana det. Det var fem år efter traumat. Jag bodde i Stockholm då. Han hade precis flyttat dit påstod han. Och det stämde nog. Återseendet var komplicerat och plågsamt. Vi sågs några gånger under ett halvår. Jag kände mig förnedrad bara av att befinna mig i hans närhet. Men det var ändå jag som drev på för att vi skulle ses. Jag var fast besluten att försöka reda ut vad som egentligen hände. Jag hade ju inget att dölja. Jag hade inte bedragit honom. Ivan den förskräcklige rörde mig aldrig. Men han kunde ju inte på motsvarande sätt säga detsamma om den hjärnskadade Soptippen. Han levde med henne under flera år som ett resultat av detta med Ivan som ju aldrig hände. Flera år utan kärlek och attraktion. Bara bitterhet och hat kan ha präglat hans tillvaro med den vidriga kvinnan. Men tragedin reddes aldrig ut. Han vägrade tala om det. Man ska inte rota i gammalt sa han. Själv var jag fortfarande för traumatiserad av det som hände för att klara av att konfrontera honom. Jag hade ingen kontroll på mina tankar och känslor. Jag var heller inte beredd på att träffa honom igen efter så lång tid. Jag visste ju inte ens att han fanns kvar i Sverige. Det blev en chock i sig att möta honom. När det inte gick att prata med honom beslutade jag mig för att skriva ett brev. Men det var ju vansinnigt. Det värsta jag skrivit. Det konstiga var egentligen inte att jag skrev det eftersom jag jämt skrev brev och dagbok vid den här tiden. Det märkliga var att jag lämnade det till honom. Det var jättelångt men stod egentligen ingenting av värde i det. Det bevisar att jag själv precis som han inte klarade av att gå till botten med det som hände. Men jag försökte ändå. Han läste det tror jag men berättade sen att han hade eldat upp det.
Kuratorn nickar med ett knappt märkbart leende.
- Jag tror att vi var rädda båda två. Rädda för att den andre skulle säga att jag lurade dig. Han hade ju störst problem eftersom han spridit ryktet om sig själv att han lurade mig. Det var ju hans sätt att hämnas för det jag aldrig gjorde. Han var ju tvungen att hålla fast vid det. Därför ville han inte prata om det som hände. Men annat strunt kunde han prata om. Han räknade upp ett tiotal kvinnor som han hade varit tillsammans med under åren när han levde med Soptippen. Alla från dysfunktionella länder inklusive Blåbärslandet. Det är inte svårt att räkna ut vad det var för slags kvinnor. Om han nu inte ljög för att försöka imponera på mig. Men det hade ju bara motsatt effekt. Jag tappar respekten för människor som lever som fnask. Jag har aldrig använt ordet fnask om nån förut. Men eftersom många män så lättvindigt kallar kvinnor för fnask utan att ha täckning för det så väljer jag det ordet för att beskriva Franz. Han var tyvärr ett billigt fnask. Det var så han själv beskrev sin livsstil. Det verkade inte finnas nån kärlek. Han verkade ha intima förbindelser med kvinnor som han inte ens var kär i. Jag vill inte döma men kommer aldrig begripa mig på människor som kan göra så. Det vore helt omöjligt för mig att göra nåt sånt. Det hade inte fungerat med nån kvinna efter mig sa han. Det kunde ju vem som helst räkna ut. Och varenda kvinna hade gjort slut med honom efter två månader. Precis som jag gjorde. Det var inga problem alls sa han. Jag satt bara stum. Ingen kalabalik alltså med Ivan den förskräcklige som regissör i ett försök att knäcka kvinnorna för att de hade gjort slut. Hur mycket som var sant av det han sa är oklart. Han var nämligen en mytoman. Han hade ett sjukligt begär av att ljuga hela tiden. Jag noterade att han sa emot sig själv sex gånger under ett telefonsamtal. Total härdsmälta uppe i huvudet. Han var oerhört bitter och sa häpnadsväckande saker till mig. Man ska vara trogen men inte godtrogen sa han en gång och såg allvarligt på mig. Man kan undra om det var till sig själv han talade. Mannen som krossade mitt hjärta och utmålat sig själv som den värsta sortens bedragare. Jag svarade inget. Han var moraliskt indignerad för att i nästa ögonblick skryta över att han bedrog sin fru. För nu hade han en ny från hemlandet. Han hade fräckheten att resonera med mig om den nya frun som han trodde var ett bra parti. Resonera med mig som var nära att begå självmord för hans skull. Vilken kvinna som helst från Blåbärslandet var ju ett bättre "parti" än det svenska skräckexemplet Soptippen. Men den nya frun var kvar i hemlandet av nån anledning. Precis som den förra som troligen inte existerade. Så bidragen hade väl inte börjat rulla in gissar jag. Han verkade ha väldigt dålig ekonomi. Han berättade för mig att han skilde sig sen. Från den första frun alltså. Det hade han ju aldrig sagt till mig förut. Att han var gift. Det var ju Ivan den förskräcklige som sa till mig. Alltså var det Franz som hade sagt åt honom att säga det. Jag hade förstått det från början men nu fick jag beviset när han sa så. Och sen söker han upp mig och ser mig i ögonen och säger det själv. Han visste alltså att Ivan sagt det till mig. Han tog för givet att jag visste det. Så grymt. Men jag förstod att det var ren lögn. Han ville knäcka mig. Jag frågade om de två barnen. Då såg han uppriktigt förvånad ut. De nekade han till. Ivan hade ju sagt att han hade två barn ihop med den första frun. Samarbetet mellan Ivan och Franz för att bryta ner mig gick ju som bekant inte på räls. De hade inte full koll på vad den andre sa. Man kan undra vad han egentligen önskade sig. Ville han verkligen bli övertygad om att jag inte var tillsammans med Ivan den förskräcklige? Bara ett kort ögonblick hade han kunnat glädja sig åt det. Snabbt skulle han inse vad det innebar. Att hans idiotiska svek med Soptippen var det som förstörde alltihop. Helt i onödan. Det är ju det som är traumat. Det går inte att skylla allt på Ivan den förskräckliges ondska eller mitt skamgrepp. Hans meningslösa och oförlåtliga svek med Soptippen kan han aldrig bli fri ifrån. Hur han än tvättar sig blir han aldrig ren från sitt svek. Dessutom sprida ryktet att jag bara var en lek och att han hade lurat mig. Även om det inte var sant så var det grymt att vilja få mig att tro det. Ett svek är och förblir ett svek. Jag har inte kunnat ta i det ordet förut. Kanske var det bekvämare att bli anklagad för att vara den som svek och nästan ljuga för sig själv att det var så. Men det går inte att lura hjärnan hur länge som helst. Och inte hjärtat heller. Jag återhämtade mig först flera månader efter att vi slutade ses i Stockholm. Så nedbrytande effekt hade denne Franz på mig. Först efteråt kom han kanske på att jag var oskyldig. Att jag aldrig var tillsammans med Ivan den förskräcklige. Det finns en del som pekar på det. Det gäller framför allt hans agerande. Jag var en hårsmån från att möta honom igen. Men ödet räddade mig och såg till att han missade mig den gången. Det är jag evigt tacksam för. Vad han ville mig vet jag inte. Men det hade bara slutat med nya bittra ord. Den här gången från min sida. För nu hade verkligheten kommit ikapp mig. Det hade troligen blivit några meningslösa möten med ombytta roller. Min vrede och bitterhet gentemot hans milda försök att försöka få mig att förstå hans svek med Soptippen. Jag förlät honom aldrig. För såna som han och Ivan den förskräcklige finns ingen förlåtelse.

Kuratorns ointresse gör att jag inte berättar mer. Men jag lovar att återkomma senare i denna serie om vilka häpnadsväckande saker denne Franz sa till mig. Och jag lovar att berätta mer om hans agerande.

- Hur gick det i Österköping då? frågar kuratorn efter en snabb blick på armbandsuret. Senare när du gick där på platserna fyllda med jobbiga minnen?
- Jag hade tänkt gå till en byggnad där det hemska diskot låg. Det var där som mycket smärta upplevdes på grund av Franz svek med Soptippen. Jag var längre upp i en backe när jag såg byggnaden där diskot låg. Jag fick hjärtklappning och ångest och satte mig på huk på trottoaren. Satt där och kippade efter luft. Sen vände jag.
- Så bra att du ändå såg byggnaden. Och mötte dina känslor.
Jag nickar.
- Sen åkte jag vidare till platsen där Franz bodde när vi var tillsammans. Samma resa som jag gjorde med Ivan den förskräcklige. Men jag var så inne på att notera platsen och detaljerna att jag inte tänkte på traumat. Jag besökte ju många andra platser som inte har med den här historien att göra. Den är ju bara en del av handlingen i boken. Det var en väldigt speciell och explosiv tid i livet. Åren då jag var mellan sjutton och tjugo. Men det gick faktiskt bra att gå omkring där utanför lägenheten i Gårdeby. Jag såg upp mot fönstret till sovrummet men kände inget särskilt. Sovrummet där jag sov över då jag var ihop med Franz och dit Ivan den förskräcklige lurade mig den där hemska natten. Det var portkod så jag kunde inte gå in i trapphuset och känna efter. Jag kikade bara in genom dörrglaset. Jag gick förbi vårdcentralen också där jag pratade på BUP. Byggnaden med vårdcentralen ligger fortfarande kvar. Annars är det rivet däromkring.
- Kändes det bättre efteråt när du hade varit på de jobbiga platserna?
- Egentligen inte. Kanske för att jag inte var där för att bearbeta trauman. Jag var ju där för arbetet med boken.
- Skulle du våga konfrontera de här männen idag?
- Ja, det skulle jag. Jag skulle gärna ställa dem mot väggen. Jag har inget att dölja. Skamgreppet var pinsamt och dumt men det går ju att förklara. Jag har lärt mig att känna igen Ivan den förskräckliges sort även om han spelar i en egen division med ondska och galenskap som främsta vapen. Jag känner även igen fegheten hos människor runtomkring dessa onda människor. Ynkryggarna som inte vågar säga emot. Som Franz som vek sig för Ivan. Hade Franz varit en riktig man hade han konfronterat honom. Därför kan såna som Ivan ljuga sig fram genom livet utan att ställas till svars. Han har troligen skadat massvis med människor som inte klarat av att konfrontera honom. Det krävs en benård styrka och en nitisk sanningsdrift för att knäcka en sån man. Jag skulle klara av honom idag. Framför mig skulle han inte kunna ljuga. Han skulle inte klara av att möta min blick. Jag viker inte undan som jag gjorde förr. Men det här är inga människor jag vill träffa. Det finns ingen anledning. De är falska och samvetslösa. Blåbärsfolket är ökända för sin brist på hänsyn och medlidande. För sin falskhet och sina lögner. Och för sin brottslighet. De är världsledande inom knarkhandel och prostitution. Deras grymhet och förljugenhet fick jag verkligen se prov på. Det finns undantag förstås. Men jag har inget behov av att förstå mig på dem. Mitt behov handlar främst om att få historien ur mig. Att inte bära på den ensam. Att reda ut den så gott det går för mig själv. Att integrera den i min världsbild som jag läste om i pappren om trauma.
Kuratorn nickar svagt.
- Det viktigaste är mina känslor. Att bli klar över dem. Att dessa onda och lögnaktiga människor inte har makten över mig längre. Makten i mitt inre. Att känna att jag slutligen har besegrat dem. Besegrat deras ondska och deras lögner.
Kuratorn nickar.
- Hur är det med barndomen? frågar hon. Har du varit i närheten av de miljöerna?
- Barndomen? Ja, jag bor ju i huset. Jag ärvde det 2012 när min mamma dog. Det var där vi bodde när det var våldsamt. Så jag ägnar mig åt exponering in vivo varje dag kan man säga.
- Hur upplever du det?
- Jag tänker aldrig på det. Jag var två år när vi flyttade in. Det har alltid varit mitt riktiga hem. Även när jag inte bott där. Jag älskar huset och naturen omkring. Jag känner mig trygg där. Det kanske är konstigt?
- Hur var livet innan pappa blev våldsam?
- Jag hade det väldigt bra. Kunde vara mig själv och ägna mig åt mina intressen.
- Och vad gjorde du då?
- Jag ritade och skrev böcker. Alla trodde att jag skulle bli konstnär och författare när jag blev stor.
- Så du höll på redan då?
- Jag skrev min första bok med en uppföljning när jag var sju. Och sen en till när jag var nio. Jag läste den första boken för klassen när jag gick i trean. Jag har dem kvar. Ibland har jag funderat på att publicera dem. Det är bilder i som jag har ritat.
- Så hemmet var en oas?
- Den bästa platsen på jorden. Det är nåt speciellt med huset och naturen omkring. Jag har aldrig sett ett liknande villaområde. Det här ligget i en brant sluttning med berg och skogar alldeles intill. Jag brukar vandra mycket på stigarna. Särskilt om vårarna när fåglarna kvittrar och bäckarna skvalar. Då är det ljuvligt att gå där. Det där kärret som jag talat om finns där. Under tonåren gick jag ofta till kärret och funderade. Jag skrev nån dikt om platsen. Det är en så gåtfull stämning där när månen och stjärnorna lyser över vattnet om kvällarna. Ibland ger jag mig ut i skogen när det är månljust. Det skulle alla göra. Vandra i skogen i månsken. Ångesten släpper och jag känner mig hel.
Kuratorn ler stort när hon märker min plötsliga glädje och iver. Kanske börjar hon ana vem hon har framför sig. Mitt rätta väsen bortom trauman.
- Men nu har du bestämt dig för att sälja? frågar hon.
- Ja, jag orkar inte med slitet längre. Jag vill skriva klart mina berättelser. Jag måste offra den plats som betyder mest för mig för något högre och viktigare. Jag vill skriva klart självbiografin till att börja med. Sen har jag andra texter liggande halvfärdiga. Mest om religion och filosofi. Och så vill jag börja måla igen.
- Kan man säga att ditt hem är platsen där du kunde vara dig själv?
- Ja, jag brukar tänka det. Jag formades där under de bästa åren av mitt liv. Därför är det en trygg plats trots våldet som kom senare.
- Nästa gång ska du prata in en scen från barndomen. Har du funderat på nån?
- Ska jag prata om barndomen först?
- Du ska berätta om scener från barndomen. Helst scener med våld. Vet du redan nu nåt du vill berätta om?
- Just nu kommer jag inte på nån särskild scen. Fast det var våld varje dag. Men jag har en scen i beredskap. En scen utan våld. Jag tänker att jag kan börja med den. Min mamma och jag talade om den ett par gånger när jag var vuxen. Hur makabert det var.
- Du får gå hem och fundera. Jag tänker att du pratar ungefär fem minuter om det du upplevde som ett trauma. Sen upprepar du berättelsen ett par gånger.
- Jag kom ju hit för att prata om ungdomstiden. Det är ju därför jag gråter. Jag har inte orkat tala med nån om det här traumat på över trettio år. Jag blev aldrig densamma igen. Förlorade helt tilliten till människor.
- Ja, men nu har du fått göra det. Berättat. Nu ska vi fokusera på trauman som du upplevt.
- Fast kärlekshistorien är väl ett trauma?
- Det skulle jag inte säga. Det som hände i barndomen är däremot ett trauma.
- Hur då?
- Det som hände när du var barn kunde du inte styra över. En liten ungdomsförälskelse är nåt helt annat.
Jag tappar nästan andan där jag sitter. En liten ungdomsförälskelse?
- Det var inte lätt att styra över det här heller, säger jag så behärskat jag kan men hör hur min röst darrar. Att möta de här männens ondska och förljugenhet. Deras lögner och deras hat mot mig. Jag tänker att jag måste få berätta om mina känslor under ungdomen. Inte bara om dramatik och våldsamma situationer.
- Vi får väl se sen om vi hinner med nåt mer än barndomen. Det är många som vill komma hit och prata. Det är många som mår dåligt just nu. Det är viktigt att vi fokuserar på barndomen nu. På våldet du bevittnade som liten flicka.

* * *

Jag sitter fortfarande och darrar efter att ha berättat om kärlekstraumat. Kroppen har reagerat precis som det står om trauman. I över trettio år har jag burit på detta. Helt ensam. Bortsett från de direkt inblandade. De som ljög om mig och förnedrade mig. Och de vänner som var med då det utspelade sig. Men de vet bara fragmentariskt vad som hände.
Kärlek är trots namnet inte någon lek. Det är blodigt allvar när det är på riktigt och kan leda till sjukdom och död. Den unga kvinna som får sitt hjärta krossat blir aldrig densamma igen. Hon ser aldrig mer åt en man om hon inte får hjälp. Det är en naturlag. Annars är inte hjärtat krossat. Det gäller försås även för en ung man.
Kuratorn visar inget intresse för kärlekstraumat och vad det gjorde med mig. Har kuratorn aldrig varit kär? Jag får nästan lust att fråga henne. Jag hade ju inte berättat historien för henne om jag inte hade varit kär i Franz. Det måste hon väl förstå? Är man inte kär kan man tåla nästan vad som helst av idiotiska upptåg som det som Ivan den förskräcklige iscensatte. Då hade ju denna tragedi bara varit en komedi. Det är ju inte dramatiken i historien som skadat mig. Jag har varit med om värre dramatik än Franzhistorien som jag ganska snabbt glömt bort. Det är mitt känsloliv det handlar om. Förstår hon inte det?
Människor som inte förstår att många av oss skadas i kärlek skadar oss igen. Berättar man för dem ser de bara tomt på en. Sedan får man en plump kommentar som är som ett knivhugg. Man inser att man öppnat sig för fel person. För någon som inte har känsloregistret som krävs för att älska, eller kanske glömt bort vad kärlek är efter lång samlevnad med någon de inte älskar.
Eller kanske åkt på en riktig smäll precis som jag, men valt att begrava det och aldrig mer tro på kärleken. Då vill de inte lyssna och bli påminda om sin egen historia. Om det som de så omsorgsfullt gömt undan i hjärtats mörkaste vrå. Om detta skulle vara fallet för kuratorn måste hon ju ändå ta sin yrkesroll på allvar. En roll som går ut på att lindra mänskligt lidande. Oavsett orsak.

Att berätta om kärlek är svårt. Många ser på filmer och läser romaner om kärlek. Men verkar ändå inte förstå vad det innebär i verkligheten. De har det inte i sig.
De som inte förstår vilka vulkaniska krafter som kärleken sätter igång inne i en människa ska definitivt inte sitta och lyssna, kommentera och ge råd. Det vore som att sätta bocken till trädgårdsmästare.
En liten ungdomsförälskelse? Är ungdomars kärlek mindre värd än vuxnas? Vad har ålder med kärlek att göra? Kuratorn är ju så angelägen om att jag ska berätta om våldet i min barndom och vad det gjorde med mig. Då borde hon också förstå att jag gick in i ungdomen som en trasig människa, och att ett sådant svek som jag utsattes för av denne Franz när jag aldrig tidigare varit nära en man gjorde tillvaron becksvart.
Inte begriper jag mig bättre på Franz svek och Ivan den förskräckliges ondska och vad det gjorde med mig genom att berätta om våldet i min barndom.
Jag har iakttagit en förut frisk kvinna gå in i en psykos efter att mannen bedrog henne. Hon drev runt på samhället i flera år. Tillintetgjord. Hon blev senare frisk och sig själv igen. Hur hade kuratorn bemött den kvinnan? Hade de fokuserat på samtal om hennes barndom? En barndom som kanske var lycklig?

Jag undrar om det är min fenomenala förmåga att dölja smärta, att bära en kylig mask, att krypa in i ett skal, som gjort att jag gång på gång träffats av hårda slag från hjärtlösa individer. Det är som om de tror att jag tål vad som helst. Att jag saknar ett hjärta och en själ som kan brista av smärta och sorg.
Jag om någon vet för egen del, men också från möten med nya bekantskaper, att bakom den hårdaste ytan döljer sig ofta ett varmt och känsligt hjärta. Men kanske också skört. Så skört att det behöver skydda sig bakom en hård rustning.

Jag läser igenom det jag skrivit. Känner en lättnad som jag inte gjorde då jag satt hos kuratorn. Det ska bli befriande att trycka på knappen publicera och göra denna vidriga historia offentlig. Äntligen har jag fått den ur mig.
De onda och lögnaktiga männen hade nog inte räknat med att jag en dag skulle ha styrkan att skriva ner historien och göra den tillgänglig för vem som helst. Låta ridån gå upp och tragedin spelas på en scen med gratis inträde. Läsas av en publik som också kan värdera och döma. Kanske se klarare på det som hände än de inblandade själva.
Några luckor med frågetecken kanske blir kvar. Frågor som bara de onda har svaren på. Det kan jag leva med.

Går det att förlåta? Ja, om de som skadade inte gjorde det med avsikt. Mina föräldrar skadade mig för all framtid. Mitt känsloliv och min tillit. Men de gjorde det inte med avsikt. Det är den avgörande skillnaden. Intentionen hos den som utför en handling som skadar.
Jag har på nära håll märkt hur meningslöst det är att försöka gå till botten med något tillsammans med människor som skadat. Det finns en anledning till att de skadar. De flesta saknar förmågan att förstå vad det gör med andra.
Men bland dem som skadar finns också offer. Som min mor. Kanske har mina svårigheter med att konfrontera människor till viss del berott på min mor som offer. Som ung kvinna kunde jag inte opponera mig mot henne trots att vi var oense om så mycket. Hon var för bräcklig. Hon reste sig aldrig efter åren då min far misshandlade och förnedrade henne. Jag led med henne, men var också besviken på henne. Besviken över att hon försvann in i sin depression och lämnade mig i ett tomt och meningslöst mörker. Men jag kunde inte säga det till henne. För man sparkar inte på den som redan ligger.
Frustrationen i vår relation fanns där hela tiden. Ända fram till hennes död. Frustrationen var kanske djupare sett ett uttryck för en längtan hos mig. En längtan efter moderskärlek. In i det sista.
Några dagar före hennes död är vi ensamma i salen på hjärtmottagningen. Jag vet att det inte finns någon räddning längre. Läkaren har sagt att det knappt finns något hjärta kvar, och att det är ett mirakel att det fortfarande slår. Lite senare under dagen ska droppet tas bort och palliativ vård inledas.
Jag sitter på en stol bredvid dödsbädden då sorgen sköljer över mig. Jag böjer mig fram och gråter. Vilar huvudet mot den döende kroppen och känner hur droppslangen pressas mot kinden. Och plötsligt känner jag en smekning över mitt hår, och hör en röst så klar som en vårbäck:
- Men lilla gumman. Inte ska du gråta.
Och så blir jag hennes barn på nytt. Ett kort ögonblick strax före hennes död. Hur hon lyckades lyfta sin av kallbrand blåsvarta hand för att smeka mitt huvud förstår jag knappt. En liten stund kom vi nära varann. Jag kände modersfamnen i den fjäderlätta smekningen, och min mor fick sitt barn tillbaka. Vi hade inte rört varann sedan jag var liten.

- Har du gjort andningsövningarna? frågar kuratorn innan jag reser mig.
Jag skakar på huvudet.
- Jag försökte en gång, men det gick inte. Jag kan inte slappna av. Det är för mycket nu.
Innan sommaren fick jag i uppgift att öva på kontrollerad och långsam andning i syfte att minska stress och ångest. Men det händer för mycket i mitt inre och yttre liv. Det känns som en utopi att kunna andas normalt. Det har jag inte gjort sedan elvaårsåldern.
Jag försöker men har inte ro att genomföra en enda övning. Men jag lovar henne att jag ska försöka. Jag som inte släpper garden ens när jag sover. De som inte sover avslappnat vet vad jag menar.
Jag har även fått i uppgift att öva mig på att vara i sociala sammanhang. Att våga vistas i folksamlingar. Det senare har inte blivit av då jag arbetat mer än heltid med säsongsarbetet på två campingplatser. Ett rätt socialt jobb i och för sig, så nog har jag övat. Men på den lilla orten där jag bor finns inte några större folksamlingar. Det tycker jag bara är skönt.

Det är sensommar och varmt. När jag kommer hem går jag runt i trädgården. Gråter så förtvivlat att jag får andnöd. Ändå är jag på min vakt och förvissar mig om att ingen ser eller hör mig.
Det här är mitt hem. Ett slags urhem. Platsen där jag formades från barn till vuxen. Nu ska jag överge allt detta samtidigt som jag går till botten med mitt förflutna. Med händelser som utspelats på denna plats.
Mitt hem och min trädgård som jag drömde om och planerade för. Betongplattorna som skulle läggas ut i gångar. Allt är halvfärdigt. Plattor ligger i högar. Jag vet på centimetern hur de ska ligga. Har gjort ritningar hur det ska se ut.
Och altanen som jag fått finare än någonsin. Jag byggde den sommaren 1992 då jag fyllde nitton. Min morfar vägledde mig. Den barske byggmästaren Ragnar. Drygt åttio år och med ett ont knä kom han på besök och dirigerade mig i arbetet. Han lärde mig gjuta plintarna som jag fäste stolparna i, och såga till virket med gersåg.
Vid måltiderna blev det politiska diskussioner. Amerika var det heliga landet för min morfar. Så heligt att man kunde höra en darrning på rösten när han sa Amerika. Han sa alltid Amerika. Aldrig USA. Och New York uttalade han Nevvjork som så många i sin generation. Jag var mer kritisk till deras vandel i världen vilket inte togs väl emot. Min mor sa åt mig att inte reta upp honom.
- Du kan väl låta bli att prata politik med honom, bad hon mig. Åtminstone tills altanen är klar. Han kanske sticker om du retar honom för mycket. Och sen har jag ingen altan att sitta på.
Men altanen blev färdig. Trots oenighet om supermakten USA.
Framför altanen anlade jag en rabatt för några år sedan. Grävde upp gräsmattan framför. Fyllde på med mull och kompostjord. Planterade blå riddarsporrar i en bakre rad närmast altanstaketet, med en rosa klätterros i mitten. Jag skruvade ihop en spaljé åt rosen av gammalt ekvirke till segelbåten som far lämnat kvar i garaget. Fyllde sedan på i en rad framför med vita veronikor, blå aklejor, rosa flox och allra längst fram kring stora stenar som jag placerat ut, planterade jag rosa och vita nävor. Sedan blev den planerade kanten med gång intill halvfärdig. Ja, det är mycket som kommer att förbli halvfärdigt. Även våra liv är projekt som vi aldrig lyckas slutföra som planerat.

Jag hade bokat värdering av huset i början av augusti. Jag fick avboka eftersom jag inte kommit i ordning. Nu är det slutet av augusti och jag har bokat en ny tid till slutet av september. Jag anar redan nu att jag måste flytta fram värderingen igen. Eller återkomma när jag är klar med traumabehandlingen.
Vart ska jag ta vägen? Som vanligt ska jag packa och ge mig iväg ensam. Det är något med denna plats som jag vet att jag inte kan skiljas ifrån utan att något väsentligt kommer att gå sönder i mig. Jag har gått sönder så många gånger redan. Blivit sviken gång på gång.
Huset och trädgården, bergen och skogarna med stigarna som jag trampat miljoner steg på, har aldrig svikit mig. Jag har återvänt och hämtat krafter här. Gått upp till kärret och talat till min spegelbild i vattnet. Blickat mot trädtopparna där fåglarna vakat över min ensamma vandring.
Ensam gick jag här alltid. Men ändå så uppfylld. Så förstådd av livet omkring. Det är som om träden och djuren känner mina tankar, och vet att jag hör hemma bland dem.

Jag minns en sommarmorgon i skogen då jag var barn. Som en dröm men ändå sann. Den har stannat i minnet som en filmsekvens. Kanske sanndrömde jag innan jag vaknade. För jag talade flera gånger med min mor om det i vuxen ålder. Undrade om det verkligen hände. Om det inte bara var en dröm. Men hon mindes. Morgonen i skogen var på riktigt.
När jag vaknar är det varmt och soligt. Min mor sitter på sängkanten. Lugn och harmonisk som jag aldrig tidigare sett henne. Hon berättar att far har gått till skogen och väntar på oss där. Hon håller på att göra i ordning en korg med frukost. Sedan reser hon sig och går fram till fönstret och drar upp rullgardinen med batikmönster. En blå med stora vitsippor som jag har kvar än idag.
Vi går hand i hand, min mor och jag. Tysta och andäktiga under de höga träden. Luften är varm och det doftar starkt av kåda. Vi går uppför branten med stubbar, rotvältor och mossiga stenblock. Det är som att befinna sig i en sagoskog målad av John Bauer.
Det är långt för ett barn att vandra. Ibland stannar vi och vilar. Jag böjer huvudet bakåt och ser med vidöppet gap mot trädtopparna som vajar i vinden under en molnfri himmel. Blir snurrig och vinglar till.
När vi passerat kärret och närmar oss toppen på berget får jag syn på min far. Han sitter på en stubbe intill stigen i en liten glänta. Solljuset sipprar ner mellan träden och lyser på honom. Jag ser att han håller i en kniv och täljer något. Knivbladet blänker till då och då.
- Pappa! ropar jag och släpper min mors hand.
Jag rusar mot honom och tvärnitar framför hans bruna ECCO-skor. Ser på trädgrenen i hans hand och kniven som han täljer med.
- Vad ska det bli för nåt? frågar jag med andan i halsen.
- Det ska bli en visselpipa som du ska få, svarar han med blicken kvar i arbetet.
- Va kul! Får jag också tälja?
Min far reser sig, räcker över kniven till mig och går fram till rönnsnåren på andra sidan stigen.
- Här ska du se, säger han och håller fram en gren. Skär av här så kan du prova att tälja.
Hur det gick med visselpiporna kommer jag inte ihåg. Jag tror inte vi lyckades få något ljud i dem. Men den varma stämningen lever kvar i mig. En familj i harmoni och dröm. Stubben som far satt på var snart borta. Den angreps av myror.
Minnen som dessa är guld värda. Stunder korta och ljusa som irrbloss. Men eviga i minnesgalleriet. Jag vet att ta vara på dem när de dyker upp. För i nästa ögonblick kan ljuset slockna och mörkret breda ut sig.
Nu känns det som att jag sviker platsen som såg mig växa upp under både goda och onda år. En plats som inte liknar någon annan plats på jorden.

Jag går in och ser mig omkring i det hem jag flyttade in i första gången som tvååring. Ställer mig vid bokhyllan och drar ut ett av alla fotoalbum, fyllt med bilder från barndomen. Jag ser lite extra på en bild som min far tog på mig den rekordtorra sommaren 1983.
Jag ser iskall ut under en grön solskärm med texten: VAD FAN GLOR DU PÅ? Som om jag tänker precis så. Det är samma blick som min far hade innan han skulle slå till min mor. Jag lärde mig att känna igen den. Att vara observant på den. Det är ingen behaglig blick. Men jag har inga planer på att slå till någon då bilden tas.
Om jag stirrade så då jag stod framför lintotten uppe vid tippin, förstår jag att han sprang iväg. Lägg till en kniv i min högra hand längre ner utanför bild, plus att jag är ett huvud längre än vandalen. Nog skulle du lägga benen på ryggen med den blicken på dig?
Senare när jag påbörjat arbetet med denna text, visar jag bilden för en vän. Frågar vad hon tänker om den.
- Du ser farlig ut, säger hon.
- Skulle du springa om jag hade en kniv i handen?
- Jag skulle springa ändå! skrattar hon.
- Bra, säger jag. Då väljer jag bilden till texten. Den passar utmärkt till ämnet om att hålla masken. Om att dölja sina känslor.
Jag berättar om händelsen med lintotten. Om hur han och hans vän trakasserade mig och Stina uppe vid borgen som vi byggde på berget. Det slår mig att det är fotat samma sommar som jag skrämde iväg lintotten vid tippin. Eller indiankojan som vi sa.
Kärret ligger högt upp i skogen alldeles bakom berget där kojan stod. Kärret där jag stått och funderat mycket genom åren, och som inspirerat mig till en del dikter. Vi hämtade vatten där när vi lekte vid kojan.
Men fotot är inte taget där. Det är taget på Kättilö i Gryts skärgård. Och jag minns tillfället. Jag vet att blicken ljuger om mitt humör. Jag var nämligen glad och sprallig. Något plågad av värmen möjligen. Jag har just rest mig upp i segelbåtens sittbrunn och står med ryggen vänd mot ön där de höga enarna syns suddigt bakom mig i bild. Jag är tio år och hela livet ligger framför mig som en ocean av möjligheter.
Min far befinner sig med kameran uppe på bryggan och ber mig vara alldeles stilla. Knäpper bilden på mig och föreslår sedan att vi tar en promenad runt ön. Mor föredrar att stanna i båten med stickningen och någon veckotidning för kvinnor som far uttrycker sitt högljudda förakt för. Hon läste och stickade samtidigt. Tog inte blicken från tidningen ens när hon bytte varv på strumpstickan.
Jag studsar glatt upp på bryggan med kikaren hängande runt halsen. Full av glädje och iver att gå den vackra vägen till byn. Förbi utsiktstornet där jag alltid klättrade upp, vidare förbi dansbanan och hagarna med smörblommor och klöver, ibland med betande kor, och slutligen byn med de röda stugorna innanför syrenhäckarna. Allt omgivet av det glittrande havet med kobbar, båtar och skränande sjöfåglar.

Nu måste masken av, skalet spricka, muren rasa. Kuratorn är inte farlig. Jag måste ta chansen. Kan kuratorn slita av mig masken? Riva muren? Krossa det hårda skalet? Det sitter så hårt. Nej. Jag måste göra det själv. Men hon behöver lyssna och vara intresserad av min läkning.
Om nio dagar ska jag göra den första inspelningen på telefonen. Tala om en tung scen från barndomen. Något jag inte hade räknat med och inte kände behov av då jag kontaktade vårdcentralen. Inte heller nu känner jag något behov av det. Men jag litar på kuratorn. Att våldet jag bevittnade och avstyrde som barn behöver komma ut ur mig.
Jag sätter mig på en av köksstolarna i massivt trä som far brukade misshandla mor med, och försöker komma på en våldsam scen att berätta om. Nog är det märkligt, men jag älskar bordet och stolarna och detta kök. Har alltid varit kreativ på denna plats. Här sitter jag nu precis som då jag var barn och skrev och tecknade.
Men jag kommer inte på någon scen med våld att berätta om, trots att våldet var min vardag under flera år. Jag värjer mig ännu. Vill inte bli påmind om den lilla livvakten jag en gång var. Min mors livvakt. Därför väljer jag scenen utan våld som jag nämnde för kuratorn. Den med mor och mig. Den är mycket laddad och ställer min utsatthet i blixtbelysning. Den får bli min första traumaberättelse från barndomen som jag spelar in under behandlingen.

En kvinnlig bekant i Stockholm sa en gång till mig att jag är som ett videträd. De sega grenarna böjer sig i den hårda vinden, men reser sig upp igen. Gång på gång. Vad vi talade om som fick henne att göra den liknelsen minns jag inte.
Men jag vet att jag kommer att böjas under denna traumabehandling. För det kommer att blåsa hårt. Så hårt att ögonen tåras. Men virket är segt i mig, och jag kommer att resa mig upp igen. Det vet jag redan nu. Innan behandlingen börjar.

Slut på första delen.

Senare i traumabehandlingen fick jag spela in några ljudfiler om kärlekstraumat. Jag har ännu inte bestämt om de ska publiceras i serien. Troligen blir det så. Det innebär i så fall att detta och föregående avsnitt behöver omarbetas. Dialogen med kuratorn ersätts då med ett så kallat allvetande och mer objektivt berättarperspektiv, och läsaren informeras om att kuratorn förhöll sig kallsinnig till tragedin. Det dröjde nästan ett år innan hon motvilligt gick med på att jag mer utförligt berättade historien och spelade in den på telefon. Under sensommaren 2023 som är tidpunkten för dialogen i detta avsnitt, fick jag alltså ingen möjlighet att berätta historien i sin helhet, vilket även framgår i förordet till avsnittet. I över trettio år hade jag ensam burit på de smärtsamna och bittra minnena av historien. I januari 2023 kommer jag i kontakt med historien när jag läser manuset till min självbiografi, där historien ingår. Senare på våren kontaktar jag vårdcentralen med förhoppningen om att få berätta historien för kuratorn. Jag orkade inte bära på den ensam längre. Jag träffar kuratorn och nämner tragedin för henne och att den är anledningen till mitt besök. Men kuratorn förhöll sig kallsinnig till tragedin och vad den gjorde med mig. I stället frågar hon hur min barndom varit. När hon får reda på att jag bevittnat och avstyrt våld som barn föreslår hon traumabehandlingen med fokus på våldet i min barndom. Mot denna bakgrund anser jag att kärlekstraumat behöver skildras i någon form redan i seriens introduktionsdel. Kuratorns negativa attityd och ovilja att lyssna på historien har lett till vissa svårigheter kring när och hur jag ska presentera den.