En period i mitt liv för ca 15 år sedan vaknade jag nästan varje natt och hade ord i mina fingrar som ville ut. Jag skrev utan att veta vad det skulle bli. Jag längtar att skriva mer.....
När värdelösheten mötte maktlösheten
Först lite försiktigt
Känner in den andre
Vad händer under ytan
Orden som inte sägs
Vad betyder de
Orden eskalerar
Det finns för mycket att försvara
Låt mig inte vara där jag var
Låt mig slippa
Något ligger och lurar under ytan
Så identifierade vi är
Med vad vi känner
Ska det aldrig sluta
Det vi ärvde
Skickades med mottagningsbevis
Vi håller det hårt
Släpper inte taget
om det som gör riktigt ont
Den maktlöse måste agera
Agera bort från sin maktlöshet
Igen och igen och igen
Den värdelöse förstår inte
Duger det aldrig
Orden träffar rakt där de ska
Såren är inte läkta
Fläks upp som ruttna lik
Stanken förblindar
Hjärtat står och gråter
Faller isär
Ska det aldrig sluta
Sorgen tär
Möts i känslan
Släng orden på elden
Låt dem brinna
De tjänar inget syfte
Möts i den gemensamma sorgen
Över att det inte var bättre än vad det var
Lägg inte skulden på den andre
För sorgen vi ärvde