Starka hårda ord skär inom mig
Ett nässel av taggtråd runt min hjässa
Gnager sig in i min hjärna
Och skapat monster inom mig
Gråter, skämtar, livet är en parodi
Vet inte vad som är verklighet
Panikattackerna byter av varandra
Känner mig blek, mitt vessel är tömt
Energin som flödade är död
Jag är döende, orden tappar stinget
Vet inte längre hur jag ska kontrollera
Bara låter allt fortlöpa, missbruket växer
Känner mig inte längre, är ensam
Har ingen, min enda trygghet
Har blivit min största sårbarhet
Och jag kan inte tygla mina känslor
Tårarna kommer titt som tätt
Är mina känslor för dig dåliga
Borde jag sluta älska dig
Kasta bort alla minnen av dig
I ett hav på en båt så drunknar jag ändå
Mitt liv är i en dvala, bortom ljuset
Allt är mörkt här i min dystra ensamhet
Känner mig likblek, ännu inte död
Men insidan av kistan känns som en trygghet
Ett hem där jag ej behöver känner mer
Där jag ruttnar bort med tiden
Min kropp blir till stoft och dalar
Jag känner mig oälskad, otrygg
Ensam och övergiven, svag och dyster
Trött på den falska mig, vill hitta hem
Vill tillbaka till den jag var
Vill slippa känna alla känslorna jag bör för dig
Du kretsar i mitt blodomlopp
Likt ett virus, en antidot
Du är min Ying men jag inte din
Och jag ser dig växa som person
Tappa din tro för mig
Ser dig leta nya vägar utan mig
Ser dig tro på hoppet om grönare gräs
Jag är rädd, jävligt rädd, ärligt
Vet inte hur jag ska göra
Känner mig bara stum, ensam, bortglömd
Vet inte längre vad som är bäst för mig
Jag är en docka utan master
Kan inte längre kontrollera mig
Hoppas detta går över snart
Att mitt hjärta slutar dunka extra
Vill inte känna pulsen öka och tankarna vandra
Jag är sjuk, psykisk sjuk och vet det
Men vet inte hur jag ska bota mig
Söker skydd i min ensamhet
Hjälpt mig hitta vägen ut härifrån
Hjälp mig, jag är en drunknade i nöd