majakovskij tittar upp mot molnen som chase i house och det är proppen ur badkaret kaos medan sonnevis stora ljusblåa börjar med ”varje ord finns bara i kärlek”, jag kom från istiden, den stora skräcken för människor stäckte mina vingar, mer sol än så var jag aldrig, jag hette vind och vilse, skaffade en mamma när jag föddes, men hon sträckte sig bara bakåt in i vintern, dold av oss alla varandra som vi heter för att leva, van gogh missar örat och skär av sig handen och lägger vänsterörat mot duken och då växer ett glömt hus upp under örat som ett fingeravtryck, och säg inte jag inte kan räkna, jag kan räkna alla hedervärda människor i regeringen på ena handens avhuggna tumme, passing the sugar to the iron man of battles, of bottles, of beatles, begravningsgevärens blommor att med twang få musiken att jäsa, i jerusalem gömmer sig nästan jesus och i jerusalem gömmer sig usa och thoosa gömmer sig i havets vågor men poseidon griper henne där och polyfemos ser dagens ljus genom drypande ögat i pannan, jag heter ingen, apokalypsos, under getens röda ragg, ingen heter som jag, maja kovskij applåderar med ena handen, hon har werner aspenströms katt på axeln och skjuter fram några moln så man kan sitta bekvämt, både hailey och bill har väl kommit, hailing tomorrow in a winter of gäck, hailing tomorrow in a win, terrified of a loss to a morrow, marlowe och lucidor, deptford och fimmelstången, helikopternas ensamma mödrar, det finns högtider klara, blommande som assisi i umbriens klippor och dälder, geten den röda under capri och vingar av vatten, det var aldrig meningen det skulle vara nåt annat, det var du som var meningen, du och okej jag då