Ni vet i stunder där man känner hur fysiskt man är?

När man arbetar i jord, klämmer på bröst eller reser en flagga (ej metaforiskt)?

De tillfällen i livet som man är helt, singulärt närvarande. Då man faktiskt har tid att bejaka uppskatta molekylerna som omger din hud. Man är placerad i universum mellan alla dessa syremolekyler och om tiden frös nu skulle man vara fängslad.

Det, för mig, är lycka.

Eller snarare, de tillfällen som jag fängslas med någon annan, är lycka.


Min fru är bortrest, sedan några timmar tillbaka. Det har varit lätt att beskriva våran tidigare tid isär som någon form av rastlöshet. Men jag inser nu, att vad det handlar om är någon typ av jakt på syfte.
Jag brinner av en äventyrslust.

Jag känner igen den känslan på ett abstrakt vis, att jag såg min mamma sätta upp ett porträtt av Al Pachino på köksväggen efter mina föräldrar skiljdes. Att jag såg min pappa ta kontakt med kompisar från gymnasiet och försvinna ut om kvällarna.
Men jag kan inte riktigt smälta samman deras beteende med mitt eget.

För jag vill på samma gång dela det med min fru.

Det är, i ärlighetens namn, fruktansvärt löjligt att lägga upp en text som den här.
Det är i slutändan en möjlighet att skryta om att jag skapat ett liv för mig själv som är starkare och tryggare än det jag växte upp i.

Men jag undrar ändå om de kände detsamma.
Om den delen av dem/dem existerar fortfarande, och om den längtan finns kvar efter alla dessa herrans år

Det är väl saksamma, frågan kanske dyker upp i en alkoholstinnad framtid
För tillfället kommer mitt äventyr resultera i ett midnattsdopp i havet.

Resten är ren spekulation
Men eftersom det känns sant så finns det här.