Din poesi, min älskade, blev sann:
ett monstrum du diktade om, och ett monstrum du skapade.
Mitt hjärta och mina knogar slog hårt som bara sanning kan,
trots att monstret älskade mer än vad det hatade.

En våldsam älskare, en ondskefull narr
du vördsamt byggde och snickrade ihop.
En arm där, och sen näsan – nu hel och förstörbar
och ändå, kunde monstret utbrista blott krigsrop.

Du var ett orakel, en siare som få
när du besvärjde oss med din apokalyptiska profetia
Nu kan jag enbart tillåta att få känna lite saknad till då
när, för ett kort ögonblick, dagen till kväll börjar skymma.