Jag ska försöka
affirmera,
tala skrytsamt
till mig själv
för att stärka mig.
Bekräfta
att jag duger,
att jag är bra,
är bäst,
klarar allt.
I helvete heller!
Hjärnan slår bakut,
vaktar noga
över tvivlet
och mörkret,
skyddar det
mot påträngande
optimistiska
fraser,
utan förankring
i bister verklighet.
Det hypnotiska tramset,
ämnat att höja mig
över mig själv,
gör mig bara trött,
eller sprickfärdig
av skratt.
Affirmationen blir platt
och lögnaktig,
ett lurendrejeri
jag måste
värja mig mot.
Varför skoja
med hjärnan,
ögonblicket innan
prövningen?
Jag vill vara
naken och rädd,
precis som den
jag är,
utan ord
som ljuger
och bedrar.