Du skrattade lite lätt,
och mina ord tappade sin tyngd.
Den nordiska våren, du sade, har sina sätt
att förväxla vårrus med synd.

Jag såg dig då som genom
vattenpärlor och iskristaller.
Du: en domare som avlade sin dom
mot någon som redan knäfaller.

Fågelmil bort jag flög,
och vår blev till sommar och vinter.
Du snörpte på munnen när jag ljög,
men du gillade inte mina hemligheter.

Ett grågult dunkel blev min kärleksdimma
navigation utan klar stjärnsky.
Evigt sökandes efter månens strimma
utan att veta att dagen redan börjat gry.

Jag försökte kärleksrapp idogt uthärda,
och du bad mig skaffa en ny (inte hjärte)vän.
Gång på gång var jag dömd till att avfärda
att straffet var:
du skulle aldrig förstå att jag inte gillade män.