"Ballerinan dansar vidare på knäna genom sanden
Förbuden flödar genom blodet,
förjbuder ryggen att stå rak.
Hon ser på jorden genom blindas ögon.
Och suckar - "ingenting är nytt här under solen"

Hon bannar sin vikt men tänker
-"Det är ivarjefall nåt att hålla i när stormen går.
Tills ni ser mig äta ur tråget."
Hon undrar varför köttet härsknar redan innan döden kommer.

hennes fingertoppars känsel
målar bergens brinnande väggar röda.
Med skräcken på botten
av hennes ut & invända ögon.

Hon föll och hon tror hon faller än
Och har lärt sig sörja dom som ännu lever
Hon sa -
"När min moders vatten gick
gled min kropp rutschkana
ner genom rörets trånga öppning
och jag tittade nyfiket på medan hon ljög för mig
och mina ögon skelade inför natten.
Vårt släktes trädgrenar vandrade vilse
genom generationernas livsleda.

Min hjärna är full och mitt hjärta är tomt
medan du finner mig springandes på de slätter
som sväller av kommande död.
Människorna i fotoramen
ser mig bakom nedblodade höbalar
i hästarnas tomma bås.

Baby? kan du älskar mina brister?
Jag vill känna dina andetag
som vore de mina egna,
Dela nyårsnattens vodkaflaskor
och alla brutna löften."
Hon säger
-"jag offrar mina barn för att rena dina golv.
De som gråter så stora tårar."