“Måste jag jobba här länge till så tar jag livet av mig!” sa han och sköt ifrån sig tallriken. Han reste sig och lämnade köket i vredesmod. Vi andra blev kvar i något slags kaos, efter en alldeles förträffligt fin fikastund.

Han hade under en längre tid sökt andra jobb i ett desperat försök att ta sig från arbetsplatsen, men hade vid det här laget fortfarande inte lyckats. Någonstans inom mig tyckte jag lite synd om honom, men det kunde på inget sätt ursäkta hans beteende.

När jag kisade ut över köksöns kunde jag inte se honom något mer; han hade vid det här laget redan försvunnit ut.