Dödstrött jag mig vrider och vänder,
och sömnlöst lyssnar till timslagen
som ekar över olycksröda hus i staden
och dröjer sig kvar i svarta gränder.

Plötsligt: fotsteg knakar över golvet
en skugga dansar i min ögonvrå
Kan det vara du som hälsar på?
Uppstigen ur minnesvalvet

Långsamt du närmar dig min bädd
med ansiktet dolt i nattens skrud.
En vindpust, isande mot min hud,
jag inser att jag borde vara rädd.

Din skepnad rör sig likt imma
som varma andetag mot glas
Är det nu, jag undrar, jag skall förgöras,
under hungrig vargatimma?

Men din närvaro är mer som tveksamma händer
Kan de verkligen kärlek vara utan?
Vid min sängkant du ler, och jag känner ingen fruktan
trots att leendet blottar två huggtänder.