Han satt i kassan som så många gånger förut. Så oändligt många tusen gånger. Såg hur de hundratals, ja nästan tusentals varor passerade förbi på rullbandet. Monotonin var ett faktum. Hjärndödheten total.

Plötsligt stod en unge ovanpå en kassavagn någon meter ifrån. Genast kände han att han behövde agera.
”Är det din unge”, ropade han till närmaste person som stod i kön. Ingen reaktion.

Han gick fram till barnet och tog ner honom från kassavagnen. Så där proaktivt som han alltid önskat att han borde reagera i andra situationer.

Månadens medarbetare, tänkte han stilla när han gick tillbaka och satte sig på stolen framför rullbandet igen.