tungt, våldsamt regn, fågelkvitter som ekar i parken efteråt, skyn är tom och vacker och innehållslös, jag vet inte vad tid är, jag vet inte om jag befinner mig i tid, jag som en utsträckt linje mellan två punkter, mellan det förflutna och framtiden, jag som den eviga transportsträckan mellan det som har hänt och det som ska hända, det förflutna är ett osynligt rum som omger mig, det förflutna är väggarna innanför väggarna, framtiden är något annat, en annan person väntar på mig i framtiden, med mitt åldrade ansikte, med mina krämpor och med ålderdomens alla vedermödor,
det drar in kalla vindar idag, kalla nordliga vindar ansätter landskapet och underkuvar det, människorna är instängda i sina hem, människorna är i tystnad bakom väggarna, man kan höra dem i trappen ibland, regnet stillar och  bedövar, människorna kryper in i sig själva, jag tänker på din död, ingen är så verklig som när den är död, döden rör vid människan och gör henne till en staty av verklighet, och nu är du min staty av verklighet, står upprest bland alla minen, jag tänker på hur det vore om jag vetat det datum när du dog, när jag var tio år eller tjugo år, om jag i alla år hade vetat det exakta datumet, vilken egendomlig sanning det hade varit, datumet när ditt ansikte stelnade och blev till sten, blev av tiden oberoende, blev till gjuten, cementerad verklighet, jag tänker ibland på det datum då jag kommer att dö, vilket år det kommer att vara, vilken veckodag, min sista sommar, min sista vinter, jag tror att jag vill dö i mars eller i april; en förnimmelse av vårljus, sedan mörkrets tystnad och stillhet,