Båda dog när fågeln flög in i mitt nypustade fönster.

Jag dog.

Han dog.

Lusen dog.

Det kom en dov duns i fönstret.

Jag kollade ut från balkongen.

Och där låg han.

Vid garageinfarten.

Jag tog hissen ner och hämtade upp honom.

Så att ingen skulle köra över honom på väg ut från garaget.

Naivt trodde jag att han levde.

Så jag lade honom på balkongen.

Men efter 1 timme utan att han hade rört en fena

insåg jag till min sorg att han var stendöd.


Jag begravde fågeln i lite hushållspapper i soporna
och jag insåg att jag samtidigt dödsdömde
fågellusen som kröp över mitt finger
när fågeln vilade i min hand.


Jag insåg vid begravningen att vi alla är dödsdömda.

Vi bor alla i våra dödsceller hela livet.

Cellen är bara till låns.

Våra liv är inte mer värda
än en fågel som flyger in i ett fönster.

Eller en fågellus som råkade befinna sig på fel fågelkropp.