Säg mig, visst är det absurt?
Du sätter dig bredvid, och vi befinner oss i varsin värld, så komplexa på varsitt håll.
Mina öron slutna av än så länge tillförlitlig elektronik.
Lyssnande på samma trösterika melodi, om och om igen.
Du bredvid kanske hör ett dämpat eko av mitt mantra.
Visst är det absurt?
Vi delar utrymme för en stund. Vanligtvis taggar utåt, rör du stör du.
Men din energi, främling, har jag inget emot.
Den speglar min.
Ditt långa hår en flyktig hälsning mot min arm.
Dina korsade ben vilar.
Nästa station var visst din.
Bara din, för några sekunder, när du lugnt skrider av tåget.
Vi ses aldrig mer, men du gav mig just vad jag behövde. Tack.