allt är regn, och icke-regn, människor i mörka, långa kläder som kan skymtas mellan trädstammarna när gryningsljuset faller in och eklärerar skogens dunkla skrymslen och vrår,
jag har aldrig varit någonting, och jag kommer aldrig att bli något annat än en simpel marknadsförare, på så sätt är jag precis som mina medmänniskor, vi är alla ingenting, ödets diffusa gyckelspel som utspelas likt en absurd teater där vi vandrar genom våra egna liv som statister, ingen av oss förstår egentligen någonting av det liv som är vårt, jag vänder mig mot fönstret och beskådar staden som breder ut sig nedanför parkens platå, denna gamla borgarstad, denna vackra och tillrättalagda kuststad för allsköns krämare och kälkborgare,
de enda platserna som gör det värt att leva här är havet och skogen, jag vet inte vad jag skulle göra utan havet och skogen; öresund vars vilda och otämjda vatten breder ut sig mellan de två kuststäderna i norra europas utmarker, skogen uppe på platån i vilken jag underkastar mig långa löprundor om våren och hösten, när det intensiva vårljuset eklärerar trädkronorna och ger dem en nästan överjordisk aura, allt detta som blivit ett hem, en plats utanför staden där man kan andas, även om hela min existens kan betecknas som ett ironiskt skådespel utan vare sig lycka eller framgång, så finns det fortfarande platser vars existens är tillräcklig för att jag inte ska hänge mig åt depraverade förehavanden under veckans alla dagar, kort sagt, naturen är oftast tillräcklig.