Jag hade suttit en hel del hemma i soffan och processat mitt misslyckade liv. Till yrket var jag administratör på ett läkemedelsföretag; och trots allt ansvar hade jag aldrig stigit i graderna. Utan någon vettig utbildning var min lön skrattretande låg, förmodligen lika låg som många städare eller undersköterskor eller något annat random skitjobb.
Dessutom hade min bästa vän, Andreas, övergivit mig. Han hade sagt upp sig för att läsa till socionom. Och nu under sommaren hade han dessutom åkt iväg till Sydostasien för att öluffa.
Sist vi talades i telefon hade jag skällt ut honom efter noter.
”Hörru din fitta, varför lämnar du mig i sticket såhär?!”
”Äh, man gör väl det som är bäst för en själv. Dessutom hade jag inte pallat många månader till på det där stället.”
”Och det tror du att jag gör? Vet du vilka galningar som jobbar kvar här? Margrete och Bim och Lena. Och värst av dom alla: Stefan! Rena rama pensionärshemmet med andra ord.”
”Du kanske också borde börja plugga?”
”Määh! Vet du hur mycket CSN-lån kostar idag? Jag har fan inte råd.”
Vårt samtal mynnade tillslut ut i något helt annat och efter ett tag la vi på, för trötta av varandras röster för att tala vidare. Vi sa att vi skulle höras snart igen, men som väntat rann det ut i sanden och nu var han ju som sagt i Sydostasien...

I vanlig ordning satt jag och stirrade in i dataskärmen när jag var på mitt arbete. Egentligen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, jag var förstelnad över det faktum att det var så svårt att sätta igång. Och en begynnande ångest över sakernas tillstånd kom över mig.
”Hur fan hamnade jag här?”, sa jag utan att förvänta mig något svar.
Istället stirrade jag ut över det öde kontorslandskap där knappt en själ verkade vara på plats. De flesta hade antingen stämplat ut, aldrig ens övervägt att komma in eller haft en förevändning att jobba på distans. Bara fantasin satte gränser när det kom till mina kollegors närvaro.

Senare under fikarasten.
”Och när ska du ta semester då Arthur?” frågade en av mina jobbarkompisar mig.
”Jag har faktiskt inte tagit någon.”
”Oj!!! Varför inte då? Borde du inte åka iväg och få lite sol?”
”Jag tänkte spara den till ett senare tillfälle.”
”Men det är väl nu man ska resa? Dessutom är ju Sverige fantastiskt om du skulle vara här i närheten.”
”Fast jag har inga planer...”

Jag satt åter på bussen hem till min lägenhet. Med mig hade jag en kasse elefantöl och ett par pocketböcker av Charles Bukowski. Några säten framför mig satt två tonårstjejer.

I min lilla etta betraktade jag det kaos som lämnats efter mig. Grejer låg lite varstans i lägenheten utan någon som helst ordning. Här bodde alltså en trettiosjuårig ungkarl som aldrig varit i närheten av en kvinna och som hängav större delen av sin fritid åt Warhammers, internetporr och science-fiction litteratur. Jag suckade över betraktelsen av mitt eget liv och gick sedan ut till köket där jag la in mina ölburkar i kylskåpet. När jag gick ut i vardagsrummet så tittade jag mig i spegeln och såg hur mycket av mitt hår som hade glesnat.
Jag la mig i soffan och bläddrade förstrött i Bukowski-böckerna jag tagit med mig. Som ung hade jag varit helt tokig i hans författarskap, men nu ögnade jag igenom dem utan större intresse. Istället gick jag upp och hämtade en elefantöl ur kylskåpet och satte på Tv:n. Medan realityserierna avlöste varandra i det blåflimmrande mörkret började jag fundera på om det skulle vara lönt att kastrera mig för att göra sig av med all överdriven testosteron. Vid ett tillfälle hade jag läst om en sekt där större delen av de manliga deltagarna hade åkt ner till Mexiko för att göra ett vitalt ingrepp. Kunde inte jag göra något liknande med min stavmixer? Den jag hade fått i present av min kusin.

Det var morgon och jag såg att klockan var tjugo över sju. Shit! Jag hade försovit mig. Bussen skulle gå om tio minuter. Jag rusade upp från soffan och började i ett rasande tempo klä på mig.
Så slängde jag mig ut ur dörren och ner för trappen och ut genom hyreshuset. Hundra meter ifrån befann sig busshållplatsen invid en stolpe. Jag sprang som en galning mot mitt riktmärke. På andra sidan såg jag hur bussen började närma sig.

När jag nått fram en trekvartsminut innan bussen stannat så var hela jag uppfylld av mjölksyra och hög puls. Bussen bromsade, jag steg in och busschauffören mötte mig med ett leende.
”Härlig språngmarsch där. Det finns inget mer uppfriskande så här på morgonen.”
”Det kan man ha skilda åsikter om”, svarade jag och blippade mitt månadskort.
Jag gick längs gången på den tomma bussen tills jag kom längst bak. På andra sidan såg jag en av tjejerna från gårdagen sitta alldeles ensam.
Bussen började rulla iväg igen och körde från det lilla samhället och ut på riksvägen. På båda sidor omgärdades vägen av skog; den skog som jag växt upp i och som jag så ofta känt att jag varit en del av. Genom träden sken en uppåtgående sol genomträngande, som fick mig att börja kisa. Turen från mitt hem till jobbet brukade ta en halvtimme. På den tiden jag bott i andrahand i Stockholm hade restiden varit lika lång.

På kontoret möttes jag av Stefan; en medarbetare som vi haft sedan årsskiftet. Stefan jobbade som administrativ assistent och gjorde enklare inventeringar av förrådet och förde någon form av bok i ett projekt som jag inte visste så mycket om. Vad jag förstod det som hade han haft en lite knepig historia med många tillfälliga jobb och säsongsanställningar. Just nu var han anställd på vårt företag med lönebidrag. För en stund tänkte jag att det faktiskt fanns människor som hade det värre än jag själv. Den tanken släppte jag snabbt.
”Tja, hur är läget?”, sa jag försiktigt när jag närmade mig honom.
”Det är bra Arthur. Själv?”
”Jodå, synd att klaga. Har du hunnit njuta något av solen?”
”Alltså jag vet att vi bor i Sverige, men jag har faktiskt svårt när det blir såhär varmt. Försöker hålla mig inomhus mest. Men det kanske blir någon resa till Magaluf i höst. Själv då?”
”Jag har faktiskt inte tagit någon”, sa jag tyst.
”Inte?” sa han förvånat.
”Jag tänkte spara mina dagar.”
”Jo det är klart, det kan man alltid göra.”
”Andreas är ju nere i Vietnam nu...”
”Jaså vad spännande. Vad gör han där då?”
”Tror han öluffar eller något. Han ska ju plugga nu till höst, så han har ju tagit tjänstledigt. Kom in på socionomprogrammet.”
”Det var som fasiken. Kul!”
”För honom ja, men han lämnar ett tomrum.”
Det blev tyst ett ögonblick, vi skruvade på oss. Vi var egentligen inte vana vid att ha så här långa samtal med varandra; det förekom knappt i glesbygden.
”Men jag ska väl in och göra lite nytta då”, sa jag för att komma vidare.
”Jo jag med.”

Medan vi satt på varsitt håll och knappade på datorerna gick solen sin gång och ljusinsläppet förändrades. Ett ögonblick tänkte jag att jag varit en idiot som ändå inte plockat ut ett par veckor. Jag hade kunnat följa med Andreas till Asien. Eller legat på en strand i Spanien. Istället fortsatte jag göra klart en rapport jag var mitt inne i.
Efter att halva dagen passerat så ropade jag på Stefan och vi åt lunch tillsammans...

Tillbaka på bussen såg jag hur träden passerade och solljuset brände mig i nacken. Hettan stegrades och luftkonditioneringen verkade inte fungera. Tonårstjejen som jag sett tidigare var ersatt av några tanter och gubbar i gamla Domus-jackor.
När vi kommit fram till min bostad gick jag av och vandrade tillbaka in mot min lägenhet. Trapporna upp var som en golgatavandring.
Innanför dörren kom tristessen vandrandes genom kroppen. Meningslösheten var ett faktum. Jag la mig framför soffan och med ens försvann all energi. Om några timmar skulle jag upp och jobba igen. Och hur skulle det gå?
När jag satt där och pustade ut så började jag tänka på möjligheten att kastrera mig, som hade flugit i mig under gårdagen. Skulle jag klara av att göra ingreppet själv? Och skulle någon komma och hjälpa mig om jag började skrika? Vi levde trots allt i ett av världens mest isolerade länder där ingen hjälpte någon. Det fick mig att bli sittande ännu ett tag.
Tillsist tog jag sats och gick ut till köket, rotade bland skåpen tills jag hittade det jag letade efter. Stavmixern. Jag tog med apparaten till toaletten och satte kontakten i ett av eluttagen. Stirrade in i spegeln och funderade på vad som skulle ske. Efter ytterligare en väntan så satte jag på apparaten, drog ner byxorna och förde den mot skrevet. Skulle någon höra när jag skrek?