Dina ojämna andetag
berättar för oss
att detta är vårt sista slag.
Du orkar inte längre slåss.

Ord har fäktats likt svärd
och våra ögon har blött.
Genom vår gemensamma färd
har ditt hjärta pånyttfötts, var gång än mer nött.

Jag vill ge en ros till dig, inte din grav
så därför jag bort måste vandra.
Bort från din hand som smekningar gav
och nu kommer smeka många andra.

Din blick är ett hav, en abyss,
en ocean av mörker och sorg.
Ditt nyckelben, Clavicula, ber om en sista kyss,
en sista handling av omsorg.

Fossa jugularis sternalis
Mina läppar dina konturer följer
Du viskar att mitt hjärta är av is
Säg mig, är det blott av egoism jag sörjer?