det eviga sommarregnet fortsätter, jag ligger i sängen hela dagen,
det är något som tynger bakom ögonen, en tyngd som gör det svårt att lyfta huvudet från kudden och gå upp, den askgrå sommarhimlen är stum och stilla, gatorna är dämpade av den betryckta stämning som kan uppstå av att det är ytterligare en dag av regn trots att det är mitt i sommaren, mitt sovrum är både en tillflyktsort och en gravkammare, jag läser sporadiskt ut böckerna som ligger utspridda i rummet, några sidor av Huysmans, ett par kapitel av Lowry,
på eftermiddagen läser jag några stycken ur Apsefiston av Nikanor Teratologen, men jag läser som någon som befinner sig på avstånd, någon som ser men inte ser, sömngångaraktigt och bortkopplat registrerar jag det som utspelar sig i författarnas berättelser, sömngångaraktigt och bortkopplat registrerar jag att jag finns utan att finnas, att existensen är ett fängelse utan möjlighet till benådning, när allt kommer omkring så finns det inte så mycket jag kan göra än att invänta avgrundens diligens, dagen då jag friställs från mina själlösa plikter och vegeterande dagar, då fjättrarna till detta liv av besvikelser och motgångar slutligen kapas, jag har ingen önskan om metafysiska efterliv, det finns ingen önskan att universum ska öppna sina dolda salonger och trädgårdar, jag önskar bara stillhet och mörker, gränslös rymd utan liv eller rörelse, det totala utslocknandets barmhärtighet och vila,