Ord från fjärran så nära får honom att snabbt nyktra till, kloka men så sorgsna ord öppnar hans ögon så han kan se nyktert på tillvaron, se nykter på sig själv.
Han är inte som gräsanden som gömmer sin näbb och huvud under vingen dels för att värma sin näbb men också för att främja sig från den yttre värden, ser och hör jag ingen så hör och ser ingen mig. 
Han som från barnsben alltid alltid stått för godhet och på de svagas sida, han som bär ut spindlar och flugor istället för att slå ihjäl dem, han som hellre låter myggan suga sitt blod än vifta bort den. Han som försvarar nära som okände mot faror och orätt, det är han.
Han är den som 'inte' lämnar någon efter sig i ingenmansland där kulor viner, inte ens fienden skulle han lämna bakom sig. Nej, han är större än så och kan då inte gömma sig i självömkan för att låta de ord han lovat bara bli bevingade där de aldrig kommer fångas upp, nej han måste ta tag i dem och låta dem fortsätta leva .. visa dem, visa att han finns där genom eld och vatten ... det är han

Är han då den rätte? Knappast men just nu är han den ende

Aldrig ensam