De led lika mycket men vid olika tidpunkter
Den där formsvängningen
Som ingendera kunde stå emot
Hörsägen om antingen goda gärningar eller brott
Den ena nedriven av folkmassan
Den andra sänkt under sand
Han lärde sig att hänga statyn med sitt namn
Den stod för att avvärja risken, och i stället utdela slaget
Och även om dess chans att stå kvar verkade tveksam
Gav han den sin person, och det lät honom växa
Den skulle gå att åter uppresa om den blev raserad
Så när arbetarna släpar spadarna och stirrar ned
I vördnad över det återupptäckta
Som ligger, helt trasigt, som en mördad kung
Tittar de bara på hans puppa
Och kommer inte att uppfatta honom
Gömd som han är, upprullad från sin marmor
Nu ute i luften