Jag har nästan glömt dig,
men du klär inte i glömska

1969 satt vi i din rivningslägenhet
på Skjutsargatan
och lyssnade på Chopin med Vlado Perlemuter
från 1962,
förtrollade, trollbundna:

Fantasia i F moll, op. 49;
Tarantella i Ass-moll, op. 43;
Scherzo nr. 2 i B moll, op. 31:
Barcarolle i Fiss-dur, op. 60;
Berceuse i D dur, op. 57;
12 Etyder, op. 10: nr 12 i C moll (Revolutionsetyden);
Ballad nr. 2 i F moll, op. 38

LP:n hade jag lånat på biblioteket,
stereon hade du lånat hem över helgen
av Sven-Erik Wiberg på Expert Torget
med förespegling av att vara potentiell kund

Du var romantiker, den mörkbruna luggen i ögonen

Chopin var hänsynslös i mitt huvud

Du var svajig, halvt genomskinlig,
inte helt materiell; din obeständighet beständig
i ett grundmurat flicktycke utan flickor

Några år senare, i sjuttiotalets början,
i en annan rivningslägenhet
långt bort på Repslagaregatan,
dit du av okänd anledning förvisats
av hyresvärden Brasch på Nyköpingshem,
målade du väggar och tak svarta,
och täckte dem med författarnamn
i mikroskopiska bokstäver i utsökt piktur,
vacklande genom litteraturhistorien,
dina hasselnötter rostade i en gjutjärnspanna

I lägenheten ovanför i det gamla tvåvåningshuset
satt Sune Karlsson
och spelade Ralph Lundstens Cosmic Love;
en skylt med texten PESTSMITTAT OMRÅDE
uppnålad på ytterdörren

Fast du fortfarande lever
stiger du fram levande ur dessa rader

Du är som en vers ur Rumi