En kvinna fylld av smärta och skam, ser med djupt stirrande blick mot mig men ändå inte det är som något tar hennes blick innan den landar i mina ögon, kvinnan ser upp mot mig, jag är lite längre och det känns så nära på något sett, ser hennes droppar från munnen. Är kvinnan medveten om världen eller är hennes värld bara det som jag ger henne genom min närvaro?

Hon tar fram något, en liten docka...

"Docka" säger hon
med konstig och främmande brytning

"Det finns en osynlig parallell värld,
på något sätt sammanhållen med...
dockan,
hon ser ner på den som ligger i hennes hand.

Oh Gud den lever, skriker jag i ångest.

Förstå att världen är främmande för mig, säger hon.

I den osynliga världen finns vårat medvetande
genomskinlig massa något stuts liknande, sånt.

Där är ens medvetande det som är en själv nu
studerar jag mig själv där jag står och möter
kvinnans blick

Jag förstår, men så overkligt och enkelt ändå.

Para världar i ett osynligt medvetande
tillstånd betraktar jag hennes skönhet.

"Där bara änglar trampar på jorden
samtidigt stutsar omkring i bubbla"

Jag tror jag börjar förstå
alla ledtrådar som finns
leder mig in i framtiden.

Där är jag din

Men du kommer inte

inte nu längre