Jag står mitt i
det stora, stumma
tysta, tomma
söker ankarpunkter
nåt som ger
en riktning
nål på en kompass
och hittar dig
igen, min vän
men du är ingens
fasta punkt
du är också tom,
en nål som snurrar
tyst, och stumt
en dröm som suger
ut allt ljus
som i en spegel
blir jag dig,
mitt liv blir skumt
jag virvlar runt
jag cirklar dig
men nej,
det kan nog inte
vara du
som är min fasta punkt
du är,
och måste vara
rörlig, fri
min ömma punkt
och långt där nere
tar du form,
djupt i sinnets
gråa valv
nuddar jag dig,
får se dig
vakna till,
du reser dig
försiktigt går jag
kind mot kind
och plötsligt
för en stund,
om drömmen vill
blixtrar det till
som känsloknark
jag stannar still,
tar mark,
blir din.