Jag går strax efter gryningen, med svalkan svept som en mantel. Bergen sträcker sina sluttningar i dagens första ljus.

Hon skrattar. Vinden fångar håret. Fingrarna letar sig in.

Trots att det redan rymmer allt, för att det redan rymmer allt-
Så ska orden vikas till de andra.

Inget mer ska hända. Ginsten ska vissna i vasen. Och mellan ögonblicken kommer glömska breda ut.