Mina älskade föräldrar,

Jag tillskriver Er idag Somme 17 november 1916 detta helvetiska inferno där vi är grupperade. Granater exploderar, kulsprutor smattrar, och kamrater faller bredvid mig. Defeatism är förbjuden; ingen får visa tvivel på segern. Det bestraffas hårt, ibland till och med så kallad ståndrätt – avrättning på plats med ett nackskott.

Vågar jag säga att hoppet har försvunnit, likt stjärnorna i gryningen? Vi bär bördan av våra bröders förluster och vår egen synd, och varje dag är en kamp för överlevnad. Ändå fortsätter vi, med stela miner och kalla hjärtan. Vinner vi, förlorar vi? Ingen aning, vi bara slåss.

Jag längtar efter Ert trygga hem, efter Mors milda leende och Fars stolta blick. Jag är tacksam nu att Far lärde mig jag jaga och att det är det kalla hjärtat som dödar, men vara tacksam över gåvan av dess liv så att jag kan äta. Här gäller bara det kalla hjärtat. Måtte Gud vara med oss och ge oss kraft att fortsätta, trots allt lidande. Kraft att åter bli den jag var om Gud låter mig återvända.

Mina tankar är hos Er, och jag hoppas innerligt att vi snart återförenas.

Ert tacksamma barn, Sven Pålsson