Kroppen stiger ut på förstubron
som Bob Dylan på Globens scen,
och träffas omedelbart av morgonsolens strålar
som kräver fritt tillträde till folk & fä,
liksom publikens ohämmade krav
på tillträde till bardens alla vinklar & vrår;
ja, som terroristledaren Netanyahus våldförande
på oskyddade civila i Gazas ”säkra zoner”

Vinden stiger i snåren, ruskar om i träden
som Haagtribunalens efterlysningar
av massmördaren Putin et consortes

Åskan startar sina ljudeffekter
i mimikry av den fria världens senkomna vapenarsenaler
mullrande över slätterna vid Ukrainas frontlinjer
mot förbrytarstaten i öst

Regnet tar sig över fälten
klädd i sydväst och sjöstövlar,
snedställt under farande skyar;
lågtryckets skurtrasa urkramad
intill sista källarfylla

Bob Dylan tackar för sig utan ett ord,
scenen töms,
och horderna väller ut i myrstacksnatten
ur Globens gapande evakueringsöppningar

Kroppen på förstubron retirerar
in i huset
och ett tidigare livs trägna trygghet,
beväpnad med gradskiva och räknesticka