Är maskinell kärlek en symbios utan kärlek?

Men i en symbios måste väl båda vara beroende av varandra.
Eller kan en symbios vara enkelriktad?

Funderar inte så ofta på det forna havererade äktenskapet
men när tankarna hamnar där ställer jag mig frågan
vad det var hon så desperat ville behålla?
När hon ändå inte ville bo kvar i dom omständigheter som rådde.
Kärleken var ju avrättad, styckad och begravd.

Och frågan är varför någon vill behålla mig överhuvudtaget
trots den dåre jag är.
Jag har ju fantastiska fel och brister.
Och några mindre trevliga egenskaper som blottar sig ibland.

Och är ju inte speciellt vacker och har ju blivit fet med åren.

Och när någon vill behålla mig blir jag rädd och begriper inte varför.

Jag borde nog bara slappna av och inse att jag är älskad.

Det är nog ett av mina stora problem som jag via självanalys konstaterat.
Tesen är bekräftad även av min psykolog.
Jag har ju skrivit mycket om min barndom och om barnhemmen.
Börjar själv bli uppriktigt trött på att dom lyser igenom så ofta.
Men faktum är att dessa upplevelser
har påverkat mig mycket till den jag är idag.

Både på gott och ont.

Sorgen, ensamheten och ett ständigt bekräftelsebehov
och oförmågan att kunna känna sig älskad är nackdelarna.

Fördelarna är att det är lite som rubbar mig.

Har blivit en härdad soldat i livet.

Mycket sällan är jag rädd för situationer i livet och klarar av i princip
allt som ställs i min väg, oavsett hinder.

Ett stoiskt tankesätt har vuxit fram innan jag visste vad stoisk filosofi
var för något.
Efter insikten har jag sedan förkovrat mig i stoiskt filosofi såsom
Marcus Aurelius och Seneca m.fl.

Stoikerna strävar efter ”fullständig förnuftighet” vilket för mig är ett
mycket svårt mål att nå men ett bra mål att sikta på.
Då jag vet att jag inte alltid är ”förnuftig”.
Utan snarare gör helt oförnuftiga saker ibland.

Men det är en väldigt bra målbild i en febrig värld.
Mitt motsträviga sinne håller som vanligt inte med om allt i stoicismen,
men det är den filosofi, livsåskådning som jag på det stora hela
kan förhålla mig till utan att min kritiska hjärna protesterar.

Och den hjälper mig att forcera hinder.

Hinder som obevekligen ställs i alla männsiskors väg.

Att vara stoisk innebär att tänka klart när det verkligen behövs.

Men att tänka klart i kärleken är omöjligt,
men jag kanske börjar förstå den lite grann först nu.

Men det är ju märkligt att det skall ta en livstid
att lära sig och förstå att man är älskad.