Allt går bra.
Veckan i Österlen har varit över alla förväntningar.

Äter frukost ensam på B&B.
Min kvinna ligger och sover och kommer senare till frukosten.
Bra arrangemang.
Jag får min lilla stund på morgonen.

Kollar igen loads av skräp jag har skrivit.
Dom ligger i datorn under en fil jag kallar skrivandet.
Och faktum är att jag hittar litterära guldkorn där.
Texter jag har glömt varför jag har skrivit,
och många fantastiskt ingångar och fragment till ny texter.

Jag är glad, jag är nöjd.
Vill dock hem och måla.

Min 5:te bok publicerades nu i juni.
Och jag är igång med min 6:te bok

När jag läser en gammal opublicerad text
reflekterar jag över vilka onda människor
jag har arbetat med, och har mött.

Vissa var bara naiva,
och inte trodde inte på mig.
Vissa ville mig ont.
Vissa var bara genuint dumma i huvudet.

Det mest komiska är att jag kommer att överleva dem alla.
Ironiskt för dem som aldrig trodde på mig och ville mig illa.

Dom anade dock inte vilket vapen jag hade.

Jag har konsten och pennan som vapen.

Deras korkade beslut och deras imaginära känsla
av makt slutar när dom dör.

Ofta var det forna chefer till mig.

Så härskarteknik har jag fått nog av.
Fungerar inte alls på mig.

Och när jag påtalade att deras ledarskap var uruselt
föll det inte i god jord.
Ha. Ha!
På ett ställe fick jag sparken.

Sen var han ju en riktigt idiot den chefen.

Att stora Svenska etablerade företag anställer sådana despoter är en gåta för mig.
Kollar dom inte upp chefer innan dom anställer dom?

Skillnaden är att jag kommer att existera i århundraden.
Deras chefskarriärer glöms av i princip samma dag dom slutar på ett företag.
Mina böcker kommer att leva i århundraden.
Det är så konsten fungerar.

Jag gjorde ett avtryck i historien.
Mina barnbarns barn med mera kommer att kunna väga en av mina böcker
i sin hand och undra vem jag verkligen var.
Dom kommer att titta på mina tavlor och undra hur jag tänkte.

Storhetsvansinne?

Nej, det är så konsten fungerar.

Och absolut inte mitt syfte när jag som ung inledde min författarkarriär.
Det bara blev så då hjärnan ständigt brann och fortfarande brinner.

Och det känns som om elden tilltar i hjärnan.
Som om jag väntar på ett vulkanutbrott eller liknande.

Och plötsligt dör jag och hjärnan slutar att brinna.
Och allt bara försvinner.

Eller gör det?