Tre vägar gick ur ljuset
i andra ägor ut.
I irrbloss såg jag huset
vid första vägens slut.
Där bubblar grytor på spisen
och skorstenen bolmar av rök,
där syns bortom granfällsrisen
kontur av familj i ett kök.

En andra väg går allena,
den tog jag med gammal Sorg,
och följde i skuggskyar sena
mot missunnsamhetens borg.
Där vistas man oundgänglig
i vissensamhetens sal,
och bidar sin tid förgänglig
i lågintensiva kval.

Den tredje vågar jag föga,
den leder mot ärvt fördärv,
där sitter fram stigen ett öga
och glittrar sitt onda värv,
där tornar ett ornamentstempel
vid kullens kullerstensled,
på porten blinkar en stämpel
när solen i rök går ned.

Det templet är rest av konturer
som saknar all färg och form,
det har hamrats ur svunna kulturer
och smitts i en kosmisk storm,
det har tillbetts av ting i skrudar
som sjunkit från rymdens gap,
bebotts av formlösa gudar
som härskar i galenskap.

Den tredje vågar jag föga
men likväl så står jag där,
på kullerstensstigar höga
där valvporten blinkar sfär,
på många långa kolonner
ses verser i bortglömda språk,
ned vindelväv och kokonger
blinkar portstämpelns gröna båk.

Det vidgas, ett ensamt öga,
med nebulosgrön pupill,
fast varslad förstår jag föga
portalens ögonsigill.
Men dragen till norrskensljuset
i pulserande ögonskinn
och medföljd av kunskapsruset
jag går i pupillen in.

Igenom förstängande hudar,
igenom skuggvärldens gap,
till ett med formlösa gudar
att härja med galenskap.
Kring mig en ring av tentakel
som slingrar i hjärnan ut,
och bländad av kryptans fackel-
rad, skuggvärlden bleknar ut.

Instängd med okända skrifter
av andras materia och språk
i Azathoths bortglömda grifter
från bortom stjärnvalvens sjåk.
Och aldrig vägen, den första,
får vitterhet hitta till,
fördömd att famla och törsta
i galenskapens pupill.