när min dotter var liten då känndes det som det var hon och

jag dom stunder vi hadde till samman det var magiskt sådan 

kärlek och ömhet vi stog varandra så nära men det blev allt

glseare med tiden kontackten börja bli mindre och mindre 

till ingen alls jag känner mej så ensam och bortglömnd  men 

det är väl den åldern nu 19 år och pojckvän kompisar stallet 

och träningen och allt där i mellan och en farsa på syket är 

väl inte så intresant då kanske men jag känner mej ärligt 

ledsen och ensam jag trodde vi var i alla fall bra vänner

men , men jag fick i alla fall den bästa tiden med henne 

och det är något som betyder mycket för mej i alla fall 

hoppas hon har det bra jag har gjort vad jag kan i alla fall