Rädslan
Känslan av ett fritt fall
Ett år av kris
substanserna som olyckligt vis
blev hela min coping-mekanism
under mitt vuxna liv
För milt för att kalla detta för en identitetskris
Om substanserna gjorde mig glad
vem är då jag?
Alla vill och tror de kan förstå
Kärleken är där och kommer trots allt alltid att bestå
Det är bara en glitch i universum
som får mig att instinktivt vilja vara ifred
Trots att världen omkring mig kollapsar
att jag knappt bryr mig om vad som är upp eller ner
Vill så gärna landa i en vuxens människas famn
Någon som inte allting måste eller behöver förstå
Det enda som måste gå är att syna min kamp
En smärta som enligt många säkert var mitt val
men en sjukdom som jag aldrig valt
Ser toppen på ett berg som just nu känns omöjlig att nå
Går ej att navigera
Omöjligt att förstå


Jag är så skör att jag ser ut att vara stark
Det måste vara definitionen av svaghet
Att inte kunna släppa taget om sin rädsla och bara handfallet falla mot mark
Önskar att jag inte var så jävla duktig på att låtsas
Bakom mitt leende kommer ständiga vittnesmål från någon som tydligt saknar något så trivialt som att
kunna stanna upp och se det vackra i en park
Känna glädje av solen och blommorna utan en längtan till något annat med en to do lista i ett ark
Som inte verkar kunna känna glädje och ro utan knark
Svårt att förmedla de äkta känslorna i ord
Rädslan är lika svår att se igenom som för han som har svårt att tyda ironin i skämtet du just sa
Min inre glöd är inte längre kontaktbar
Förstår inte hur någon kan uppfatta att den fortfarande finns kvar
Ser och hör hur vad ni diskuterar men pallar knappt ge några svar
Känner mig oläkbar
Allt är så diffust
så osäkert
Kanske mest för jag inte känner mig trygg eller sedd
Inte kan få några ordentliga svar
Tagit betydligt fler återfall än jag fått credd
det är iallafall ett fakta jag har
Med känslan av att andra lever vidare och jag står ensam kvar

Denna text skulle egentligen göras kort
En sammanfattning av något jag för ett tag sedan antecknade hemma
på ett halvt A4-papper
Konstnärlig
personligt
Tänkte
Snarare vackert än deppigt
Lika enkelt väl som ett underskrift på ett kuvert
Men att begränsa ord har ändå aldrig varit en del av min karaktär
Varför korta ner det man behöver skriva av sig till få ord en förklär?
Nu kommer jag äntligen till min poäng
som faktiskt bara var
att jag på riktigt känner mig bipolär
Vilket jag då kliniskt inte är
Men med ett kliniskt överhängande dopaminbegär
Är endast apatisk och depressiv
utan en garanti och en innerlig tro på att jag en dag kommer att må bra
fortsätter min kamp med att ta dagen som den kommer
bara va
Att försöka bli kvitt ett beroende gör en i de värsta stunderna
rätt cynisk och dramatisk
Eller helt ärligt
ibland riktigt jävla hatisk
Dock ofta med all rätt
men i grunden rätt sympatisk


Har alltid haft en livlig fantasi
något så självklart positivt men som också kan orsaka mycket besvär
Ångest men också en del osunda begär
Återfallen får mig att känna mig som mig själv igen
Alltid gillat att uttrycka mig
skapa konst
skratta
vara kreativ och social
Hur kan jag nu någonsin veta att jag är jag?
Jag vet hur jag var som ung
Men som vuxen
och frisk
är jag förhoppningsvis inte samma version av den person jag än gång var
Känner mig cencurerad
Kastas mellan ytterligheterna av hur det är att vara människa
Ingen stabil grund
Pendlar mellan rus och depression
känner mig allt annat än normal
Något jag uttrycker under ett återfall kan dessutom ha framtida ångestpotential
Även om jag är jag idag
partialt
Mer nu som nästan nykter än tidigare hög var dag
Men när jag är nykter nu så är jag definitivt inte jag
Hur vet jag det?
Jo för det känns att vara ett skal
Men jag fortsätter famla mig vidare i livets lotteri
Klättrar och ramlar
Gråter och skrattar
Med sikte på en dag
då jag kommer kunna uttrycka mig på alla möjliga sätt
Genom alla möjliga medier
situationer
och material
Utan att känna en osäkerhet kring vem som är jag
Inte vara rädd för att det jag skriver eller säger är en del av ett kemiskt rus
men det är bara som påtänd jag känner mig normal
den tanken känns inte så ljus

Men jag vet att jag en dag kommer att känna genuin lycka
Kanske sittandes i en park
Studera växterna
människorna
träden och dess bark
Kanske se en svamp och tänka tillbaka på alla minnen
med massa olagliga växter och knark
skratta till och le
Inse att allt förde mig till rätt väg
Där jag inte längre behöver tvivla
där jag vem vem jag är
Förhoppningsvis lite klokare
på grund av en mörk historia jag med stolthet bär