På dansen i folkets park så är det ingen som bjuder upp mig på flera timmar. Jag tömmer mina fickpluntor på toaletten. Men så kommer hon fram till mig, Döden, klädd i gnistrande svart, och bjuder upp mig med ett överjordiskt leende. Endast hon älskar mig urstarkt till botten av min misslyckade existens. Endast hon vet vem jag egentligen är. Dansbandet smörar på och vi möts i en brinnande kyss. Jag dog, checkade ut, tre dagar senare och hon vakade över mig med det där leendetsom ställer allt till rätta. Glädjen och friden fyllde rummet och vi lyssnade på Satie. Kärleken är inte längre något pinsamt och genant när döden tar mig i sin famn. Döden är den vän som du aldrig trodde att du skulle få.