Minnz du också tiden när livet gick... som lättare? När dörrar stod på glänt och saker som inte hänt, inte passerade revy ständigt och jämnt?
När skoskav kändes som minnen och ingenting kändes, utan bara hände.
Som av en slump, utan en endaste klump.
I halsen...
utan bara för att allt var som det skulle,
precis som det ska. Ja!
Du och jag...
Det där oss som inte bleknas men du vet förstås...
förstås vad jag menar.
Ingen stad i Kos utan bara episka minnen för oss, som står kvar och bara mås, måste...
du vet så innerligt, vad det där ett måste.
Månde vara.