Många fruktar den där riktiga jävliga bakfyllan. När man ligger helt matt och svettas. Och hjärtat hoppar som någon trött skadad gammal traktor dieselmotor. Hela kroppen värker.
Men inte jag. Jag gillar att känna att livet är sårbart. Jag omfattar denna hemska känsla kärleksfullt.
Gillar att bli påmind att livet är något tillfälligt.
Det är då jag känner min själ där inne någonstans.
Det är då något inom mig vaknar.
Något mycket vackrare än livet.
Det värsta är inte bakfyllan. Det värsta är när den börjar gå över. Och jag tappar det vackra igen.
Denna nära döden grej, är det enda som är vackert som jag har kvar.