sen kunde det ha exploderat
men frystes av blickar som avtog

ett inget som blev ett allt
av en utopi
som grundlade en sanning
och visade en verklighet
som teoretiskt skulle kunna existera

där solen gick upp, fick sin konkurrens av en fullmåne,
en natt som kantades av evig dag,
ett fullblod som hatade sin stamtavla

det vackra i sin fulaste skepnad, att visa rätten i oförrätten

så skenheliga i sin diskussion,
att ens ljusstrålarna tvekade att finnas

att kunna skura upp tvivlen av sina egna kommentarer
och i samma veva lyckas finna sanningen i sina ord
är lika enfaldigt som skulden att glädjas av sin förlorade vinst

vi vill samma sak, men drunknar i viljan att få rätt
och dödar oss i samma steg

kanske är det bara slutet som kan få berätta
vilken sanning som egentligen fick finnas
och vilka steg som aldrig borde tagits