Du säger jag ska balansera mig. Hitta ärligheten. I mig. Du säger att jag får vara självisk nu. Stanna upp i sanningen. Om mig. Du säger att jag inte får skratta bort dina ord. Tittar allvarligt på mig utan att röra mig. På film skulle du satt handen under hakan på mig och lyft mitt ansikte. Det gör du inte. Du fortsätter säga att jag ska balansera mig. Ända tills gråten stockar sig i halsen.

Jag städar och möblerar om. Syr nya kuddfodral. Äter vinbär från den dignande busken till havregrynsgröten. Och klipper gräset. Igen.